Elak och snäll. Ulricha Kindlers konkreta bilder förmedlar en naiv och enkel charm som bidrar till helhetsintrycket av Stina Nilsson saga.

Tunn intrig men något att lära av

Sagan om häxan Märta – och om trollen och spöket är en saga om häxan Märta som bor hos trollen i deras skimrande glänta. Häxan Märta är snäll men en gång i månaden får hon bli elak, det har trollen lovat henne. Med en orolig klump i magen följer de då med häxan ut ur gläntan för att strö elakpulver över henne. Som tur är finns det gott om snällpulver också.

När Märta blivit elak blir hon påhittig och hon lurar två små barn, som gått vilse, att gå hennes ärende för att stjäla asken med snällpulver. Väl hos trollen förstår barnen att de blivit lurade och tillsammans lurar barnen och trollen häxan Märta. De öser snällpulver över henne, så mycket att hon inte ens minns att hon varit elak, vilket blir lite komiskt. Sagan slutar med att snällpulvret är stulet på riktigt och kanske är det en ”cliff-hanger” till kommande äventyr om trollen och häxan.

Uppslag. Ibland smyger sig bilderna in på textsidorna också.

Stina Nilsson, som är författare till den här sagan har en sprudlande fantasi. Tidigare har hon gett ut diktsamlingar, romaner och en saga. Senast var hon aktuell med romanen Eko av natt. Nu är det åter en saga, utgiven på eget förlag genom BoD.

Språket hänger intimt samman med hennes fantasi. Det skuttar, tar ologiska språng och hoppar över en och annan grammatisk regel. I sagans värld faller det sig kanske naturligare än i romanens men gränsen är fin mellan det som verkar som en frisk vind och det som kunde ha skrivits mer traditionellt. Jag tycker att meningar som ”Och varelserna grät? Det såg trollen nu. Och började snyfta de också.” hade vunnit på att skrivas traditionellt medan det på de flesta andra ställen fungerar med en punkt mitt i en mening. Det blir till ett särskilt tonfall.

Och (nu gör jag likadant) när ordfantasin sätter igång är det bara att njuta av den: ”Det var bara fest. Skoj. Lattjolajbans. Tjingelgång. Sipperkudde.”

Intrigen till sagan är något tunn men som det är brukligt i sagornas värld finns det en lärdom att ta till sig. Häxan, som på slutet återigen är snäll, har inte någon insikt alls i sina dåliga och elaka sidor. Därför blir hon den som med mest frenesi vill jaga ”den elaka” på porten, det vill säga sig själv. Och så är det i livet också; det vi inte vill se hos oss själva bekämpar vi med frenesi hos andra.

Barnen. Ulricha Kindlers illustrationer har både charm och detaljer.

Ulricha Kindler, som har gjort illustrationerna spelar en lika stor roll som Stina när det gäller helhetsintrycket av Sagan om häxan Märta – och om trollen och spöket. Hennes figurer är väldigt konkreta och visar upp även detaljerna i sagan. Tyvärr hade jag inte någon bra version att tillgå via Internet när jag läste sagan men bilderna lyckades förmedla en naiv och enkel charm.

Min enda större invändning är att sagan är lite för lång för att läsas i ett svep. Man läser den med fördel i två omgångar, kanske fler. Snipp, snapp, snut. Så var sagan slut!

Text: Carina Johansson
Illustrationer: Ulricha Kindler

HÖGLÄSNINGSBOK

Sagan om häxan Märta – och om trollen och spöket
Text: Stina Nilsson
Illustrationer: Ulricha Kindler
Grafisk form: Holger Thell
Förlag: BoD (Books on Demand Gmbh), 2013

LÄNKAR
Eko av natt av Stina Nilsson recension Kultursidan.nu 4/4 2013

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR