Män med idéer och kvinna utan vilja i Underverkets första akt.
Jakob Sjöberg, C Adam Tillberg och Jenny Lindberg.

 

Ambitiöst bland trons, terrorns och teaterns skärvor

 

– Tror du att vi en gång ska vakna upp och veta hur det är att vara människa?
– Nej – och därför har vi bönen.

 

Bravo! Även om Angelworks inte når hela vägen med Christian Lollikes Underverket.

Kan man göra anti-teater om terrordåd?
Nog är det fantastiskt att de försöker?
Är det inte dömt att misslyckas?

Andra aktens fiktion berör starkast;
är det därmed bevisat att icke-realiteten vinner slaget om det äkta?

Äsch, skippa snömoset! Tänk i stället på en stor ruta i en speglande fasad av plexiglas. Krossa den – med en bomb, med kulspruta, med dynamit, med ett flygplan. Regnet av små, små skärvor – det var ju plexiglas – sprids åt alla håll. Någon filmade. Nu spelas filmen upp baklänges, skärvorna samlar sig, några glittrar och speglar söndertrasandets ögonblick. Filmen hakar upp sig – börjar om – skärvorna speglar andra ögonblick – av terror.

Inte det heller? Vad skulle Fredrik Skavlan gjort åt saken? Bett några komma och berätta sin del av den makabra historien. Storytelling som ger det sammanhang som den mänskliga hjärnan kräver.

Den danske dramatikern Christian Lollike använder sönderfallet som metod i sitt ambitiösa idédrama Underverket om tro, terror och teater (Angelworks skriver ”konst, tro och terror”, men jag föredrar allitterationen). Hollywoods intrigberoende kastas på den postmoderistiska skräphögen. Liksom verklighetens långsamma äkthet kontra fiktionens utvalda ögonblick. Till och med språket osäkras.

Scengolvet är sålunda minerad mark när pjäsens två intellektuella män diskuterar vilket terrordåd som är århundradets största konstverk. De har en rad uppslag att ta av, vilket är nedslående om man betänker att vi bara är i början av detta århundrade – pjäsen skrevs 2005. Då ägnade sig Danmark fortfarande ivrigt åt att ställa främlingar i skamvrån, ett tema som också vidrörs.

Angelworks prickar tiden rätt med sin uppsättning på Teater Bråddgatan 34, som Kulturkammarens teaterscen numera kallas. Tio år efter världens mest spektakulära, och därmed symbolvärda, terrordåd i New York och åtta veckor efter att Anders Breivik klargjort att främlingen bor inom var och en av oss.

Första akten ser ut som en spegling av 1950- eller 1960-talets försök till intellektuellt resonerande teater mellan män i svarta polotröjor, i bekvämt stoppade möbler och där en traditionellt rutslipad kristallkaraff med whisky trängs med tungt vägande facklitteratur på det runda (rök-)bordet.

Bilden skäms – utstuderat – av den hopsjunkna marionettdockan på scengolvets högra hörn. Hon presenteras som den manipulerade människan. Också det typiskt – mannen som tänkaren – kvinnan som den andra – offret. Låt oss kalla det ironi.

Positionerna prövas i omtagning efter omtagning. Männen prövar främlingens roll och kvinnan / människan / den biodynamiska ”hollyroboten” prövar männens resonemang. Brottstycken av text upprepas, förs framåt, tätnar. Terrordåd – lidande – publikt genomslag.

Det finns ansatser till förklaringar: Tron möter Guds död. Västerlandets fokus på yta har gjort fiktionen mer verklig än rakbladets egg mot den egna huden.

Dramatikerns skärvor omfamnar mycket men brister, som jag ser det, i det väsentliga. Lollike diskuterar aldrig makt. Han stannar på individnivå. Det och några vaga etnocentrerade antydningar om att allt är västvärldens fel försvagar hans resonemang allvarligt.

Spelstilen vill vara anti-teater/verklighet – om jag tror rätt – men når inte det läget. Det känns konstruerat. Skådespelarna skaver ojämnt mot varandra och den främsta orsaken är regissörens längtan efter att stå på scenen. När det yttre ögat försvinner faller spelet platt.

Iscensättningen placerar den långa första akten i Teater Bråddgatan 34:s röda foajé. Efter en rejält tilltagen paus – i nybyggda bistron – förflyttas vi till andra kammarens svarta box. Där möter de tre skådespelarna – fysiskt åtskilda på var sin sittplats mitt emot publiken.

Var och en går in i sin fiktion – en våldtagen kvinna i Rwanda, en liten pojke i Beslans gymnastiksal, en man som snart ska ta över spakarna i ett flygplan. De, tillsammans med ytterligare högtalarroller, vävs samman till ett credo av ohyggligheter. Det är starkt. Det berör.

Vilket också skulle bevisas – att fiktionen överträffar verkligheten? Prövat – ja. Bevisat – nej.

Om jag nu inte missuppfattat allt. Så kan det också vara.

Ett skådespel som vill utmana både form och innehåll bör intressera envar teaterälskare. Angelworks uppsättning av Underverket har all anledning att mötas och prövas mot en mångdubbelt så stor publik än den som bevistade premiären.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

 

• TEATER BRÅDDGATAN 34 Norrköping

• 16 september–15 oktober 2011
  Underverket
  av Christian Lollike
  Regi: C Adam Tillberg
  Medverkande: Jakob Sjöberg, Jenny Lindberg, C Adam Tillberg
  Produktion: Angelworks

 

LÄNKAR
Angelworks hemsida
Kulturkammaren hemsida

 

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR