Fyra av fem. Christoffer Paues, Angela Duran, Linda Jansson och Maria Svensson
medverkade vid pressvisningen.

 

Tajt utställning med skilda uttryck

 

De är fem och de är så tajta att de fyller i för varandra som Kalle Ankas tre brorssöner. Ändå är det flera år sedan de gick ut Kungliga konsthögskolan, de flesta anger 2008 som slutår. Men de har hållit kontakten och samarbetade senast i vintras med utställningen Stormpalatset på Weld i Stockholm, en plats som mest ägnas åt samtida dans och performance.

Materialitet, brus och uppsplittring heter utställningen på Konstforum, en för merparten av verken välformulerad beskrivning. Uttryckssätten skiljer sig åt: videoverk, en rörlig skulptur, teckningar, målningar och lite till.

 

Atacama. Fler verk av Maria Svensson nedan.

 

Var och en har fått sin egen del av galleriet men som ett bindande stråk går Maria Svenssons målningar genom rummen, upphängda på de väggar som vetter mot Saltängsgatan. Tekniken är akryl och olja på duk, akrylen i botten och oljan i kraftfulla sjok/linjer/fält ovanpå. Man kan också ana collage med andra strukturer som bäddats in i de expressiva bilderna.

Resor till en övergiven gruva i norra Chiles öken och till ett dagbrott i USA är två av de platser som inspirerat henne.

– Jag målar intuitivt, det är inte direkt så att jag målar av. Men jag tycker om platser som överlämnats, övergivits av människor, säger Maria Svensson.

Hennes intensiva landskap för tankarna till dystopiska serieteckningar som förebådar världens undergång. Men inte enbart. Ur de våldsamma linjerna och sprickbildningarna kan nya världar födas. Alla heter de Atacama.

 

Två videor Utan titel. Fler bilder på Angela Durans verk nedan.

 

Men först möter bruset. Angela Duran arbetar med videokonst och lägger filmsekvenserna i lager över varandra. Så har hon gjort med verket Cheree som visas i stort format projicerat på väggen i Studion som helt täckts för. Till sensuell musik, en cover på 1970-talsgruppen Suicides Cheree. Man sitter lämpligen ner i de framställda stolarna och avnjuter verket över en tid.

Det vi ser är en stadsvy, stockholmsförortens monumentala byggnader, vid olika tider på dygnet. I lagren som hon lagt över drar moln och skyar förbi. Liksom fåglar, om det nu är äkta vara eller falsk, och än mer mystiska figurer som dyker upp, som komna från andra dimensioner.

– Jag har filmat i en timme och sedan dragit upp hastigheten, förklarar Angela Duran.

Ja, det syns på molnen medan det mer anas i de stillastående husen där dagen skymmer eller vaknar. Ett suggestivt verk.

Två andra videoverk visas på skärmar, placerade intill varandra i en svart låda. Till vänster ett landskap, några barrträd på håll, medan det bubblar och lever omkring dem av mer eller mindre identifierbara objekt, en absurd och samtidigt utsökt komposition av en konstnär som behärskar sitt medium. Mot detta möter bruset i den högra skärmen, myrornas krig lätt uppförstorat eller runda fält.

 

Om tio sekunder så… Fler bilder av Christoffer Paues nedan.

 

Även Christoffer Paues låter det stora och det lilla mötas, hans målningar hänger tätt i en utstuderad grupp. Olja på duk möter blyerts, eller rättare sagt så mixar han med vad som står till buds, akryl, spray och lack.

Landskapen är färgstarka stilleben av modellkonstruktioner invid krukväxter, i fantasiväckande ljussättning, redovisade in till minsta snörstump. De möter än fler mikrovärldar där riskornssmå gryn flockas, gärna i stram blyerts.

– Jag tycker om att få ihop det jag gör till en historia, berättar Christoffer Paues. Tänker att det är apokalyptiska landskap. Och samtidigt visar jag det som händer på partikelnivå.

Var och en av målningarna/teckningarna heter Om tio sekunder så…

 

In the forest we meet, detalj. Fler bilder av Linda Jansson nedan.

 

Linda Janssons förtjusande röda rosor eller fluffiga fåglar sitter på varsin gren i ett vitmålat trädskelett. In the forest we meet.

En gång i minuten hörs ett sågande ljud uppifrån och ner. Det inte bara hörs, var och en av varelserna är utrustade med en liten såg.

De är fullt upptagna med att såga av den gren de sitter på. Den scenografiska ljussättningens dramatik växer i novemberdunklet.

Linda Jansson visar också skickligt utförda blyertsteckningar där hon visar mediets alla möjligheter från ljusaste grå till blödande svärta. Motiven visar djur, gärna sådana som inte finns eller i lekfulla skalförskjutningar, i närbild med tecknen på mänsklig närvaro i fjärran, en industrihamn, ett Spitfireplan. Det är ett vemod över teckningarna.

 

Lådan, detalj. Fler bilder av Samuel Sanders nedan.

 

Låt mig avsluta med Samuel Sanders vars installation Book of lamentation på sitt sätt sammanfattar hela utställningen, inte bara omfattar de unga konstnärernas budskap, han uttrycker också konstnärens roll och uppgift.

Samuel Sander besökte Jerusalem under sorgehögtiden Tischa B’Av, en sorgehögtid till minne av förstörelsen av inte ett utan av två tempel, första gången av babylonierna, andra gången av romarna. Klagomuren är en rest av det andra templet.

Han vandrade utmed Haveniim (Prophet street) som leder till muren i Jerusalem. och samlade på sig det han fann, redovisar artefakter och bilder i Lådan. Här är också en av små papperslappar där han gjort blyertsavtryck av gatstenar och väggar i den heliga staden. (Lyssna till David Åhléns, född i Linköping, musik till kortfilmerna som visas i den lilla videon i Lådan.) Det finns en sten med text på.

Installationen växer bortom det judiska när en handfull sand från Getsemane hamnar i en liten påse. Och når oss här och nu i den stora målningen med konstnären på Sergels torg framför Kulturhuset (där Yoko Onos utställning Remember Love pågick), han står i en gest hämtad från en gammal illustration till Klagovisorna: Profeten Jeremia som sörjer förstörelsen men också höjer handen – för att tala. The Artist/The Prophet.

På golvet framför målningen ligger Fågeln, ett stort screentryck. Fågeln finns som ett tecken på den gröna jackan mannen på målningen bär. Och jackan och fågeln ligger i Resväskan på golvet, ytterligare en redovisning.

Konstnärens uppgift är att se världen, att sörja den. Och att skapa den på nytt. Åt detta ägnar sig de unga konstnärerna på Konstforum i Norrköping, med stor vitalitet.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

 

• KONSTFORUM Norrköping

• 5–20 november 2011
  Materialitet, brus och uppsplittring
  Måleri, film, rörlig skulptur
  • KONSTNÄRER
    Angela Duran
    Linda Jansson
    Samuel Sander
    Christoffer Paues
    Maria Svensson

 

LÄNKAR
Maria Svensson hemsida
Angela Duran hemsida
Christoffer Paues hemsida
Linda Jansson hemsida
Samuel Sander hemsida

 

MARIA SVENSSON – BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

ANGELA DURAN – BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

CHRISTOFFER PAUES – BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

LINDA JANSSON – BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

SAMUEL SANDER – BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR