Nu har hon laddat om. Stina Nilsson Bassell släpper snart sin tredje roman, I mjölnarens spår.

 

”Jag skulle behövt ett helt rum”

 

En stroke kommer sällan ensam. Stina Nilsson Bassell har drabbats två gånger. Det vet jag och många som läst hennes sagor, dikter, romaner och velat veta mer om författaren. Jag är alltmer övertygad om att det är dags att sluta prata om kroppens skröplighet och istället börja tala om författarskapet. Snart kommer tredje romanen, I mjölnarens spår.

Omslaget brinner på väggen i vardagsrummet i det lilla huset i Röda stan i Norrköping. Det är en litografi av konstnären Bertil Almlöf, han med de lysande färgerna. Motivet är ett av de östgötska åkerfält han tolkat om och om igen. Stina berättar om tavlan som hon vann, det är flera år sedan nu, de tre små hopplösa lotterna och en av dem gav henne högsta vinsten. Ett utsnitt av den litografin slår alltså an stämningen till boken.

Den handlar om en ung kvinna som gifter sig med en mycket äldre man. Hon drömmer om trygghet men äktenskapet blir olyckligt. Berättelsen rör sig mellan dåtid under sent 1800-tal och en nutid år 1936.

 

Omslaget brinner på väggen. Litografin av konstnären Bertil Almlöf får pryda romanens framsida.

 

I vintras blev Stina Nilsson Bassell invald som medlem i Sveriges författarförbund. Det var stort – ”en ära”. Det räckte inte med att skicka in ansökan, inför antagningen begärde de in hennes böcker. Hon skickade romanerna, diktsamlingarna och sagorna – och väntade.

– Oron och osäkerheten bubblade inom mig.

Stina blev inte bara medlem i förbundet. Hon fick ett stipendium också, 50.000 välkomna kronor, som lyfte många bekymmer. Det blev några praktiska investeringar på hemmaplan. Än viktigare var att hon nu hade råd att låta trycka sin nyskrivna roman och betala en redaktör. Hon kan medverka på marknader och på bokmässor, marknadsföring är inte gratis.

– Nu kan jag vila lite i att jag kan skriva, att jag inte gör det i luften.

Författarens uppdrag är ensamt, vänner som läser vill hellre uppmuntra än kritisera. En bra redaktör är till stor hjälp, ett bollplank som hjälper orden och bokstäverna på vägen till utgivning. Ebers förlagsredaktör har granskat språk, hjälpt Stina att hålla ordning på tempus, viktigt i en bok som rör sig i tiden. Stina var först lite överraskad över hur påläst redaktören var, hon hade verkligen läst den noga.

– Hon ville flytta ett avsnitt men det ville inte jag. Det är ändå bra för det fick mig att tänka till, säger Stina som redan från början kände förtroende för det nya förlagets redaktör.

– Det bästa var att hon gillade den.

För varje ny roman har författarskapet tagit ett steg framåt. Åtminstone har romanerna blivit tjockare. Debuten Andetag var tunn som tvådelad långnovell. Eko av natt växte till mer än 200 sidor. I mjölnarens spår omfattar 330 sidor.

– Det här var ett större projekt. Jag ville ha in mer, ville jobba på det sätt som jag gillar med texten i collagets form, så att det mullrar!

– Jag hoppas folk kan ta till sig det. Jag tror inte att man som läsare ska veta allting. Lite förbannad och sur kan man vara men till sist kunna landa i ett helhetsintryck som blir bra.

 

I mjölnarens spår.

 

Den nya romanen har fått ligga och gro länge. Idén har legat klar i form av ett 40-sidigt manuskript i mer än tio år, väntat på att författaren i Stina ska ha vuxit till sig. Det började med några dagars semester på Gotland. Familjen hade som vanligt hyrt in sig i ett magasin på Ljugarn.

– Men de hade dubbelbokat så vi måste bo två dagar på en annan gård. På köpet fick vi höra en story om de som bott där förr.

Berättelsen fick Stinas fantasi att bubbla, på kvällen skrev hon intensivt. Hon förflyttade händelserna direkt till en gård nära Åtvidaberg, där hennes mormors släkt bott. Nu har hon besökt trakten, tittat på torpets grundstenar och sett ut över sjön.

2013 kände Stina Nilsson att det var dags. Hon tog fram utkastet, och öppnade ett nytt dokument i datorn. Skrivplatsen i vardagsrummet klistrades full med idéer, uttryck, fakta nedskrivna på post-it-lappar. Stadsmuseet ställde upp med bilder som gav henne tidskänsla av miljöer och kläder. Hon har få läsa på.

– Jag skulle behövt ett helt rum, säger Stina och jag tror henne.

I romanen har hon vävt in en lite från sin mormor och hennes familj, men understryker att det inte handlar om hennes mormor. Hon har bara lånat några drag, som den stora syskonskaran, och trakten kring Adelsnäs.

– Det är ett stort arbete för att vara mig, sammanfattar hon. Jag har alltid sett mig själv som… mer kaotisk.

Den 19 juli är det boksläpp. Då intervjuar journalisten Marie-Louise Kristensson författaren Stina Nilsson Basell hemma i trädgården i Röda stan.

– Marie-Louise är lugn och jättebra. Jag har pratat mycket när vi spelat musik och så men att prata själv om sin egen bok, säger Stina och låter förstå att det är skillnad på att prata om något och att tala i egen sak.

På köpet eller kanske ändå har Stina Nilsson lagt till ett nytt efternamn, Bassell.

– Jag har fått till mig papper om Per Hansson, en 1600-talsanfader till min mormor. Han var med i 30-åriga kriget och fick då namnet Bassell. Jag tycker om namnet och vill bära det med mig som en värdefull sten.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Robert Svensson och Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

ROMAN

I mjölnarens spår
av Stina Nilsson Bassell
Ebes förlag 2015

Boksläpp 19 juli

LÄNKAR
Stina Nilsson Bassell hemsida
Ebes förlag hemsida boken