Kronblad.

 

Recension i bilder

(en ”riktig” text hittar du längst ner)

”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.”

Stig Johanssons ordfynderi  kommer för mig när jag ser Mankan Nilssons pjäs Vi skojar imorrn.

Sommarens stillhet.

Scenografen Agneta Skarp har lyckats skapa en magisk mix av skönhet och förfall.
(När Mankan såg scenografin, kände han sig som hemma på landet.)
På fondens himmel tänds stjärnorna, och skrivs ett och annat ord.

Farsan och Emil.

Olle Persson briljerar i rollen som Farsan. Han sjunger, dansar, filosoferar. Och spelar fiol.
Peter Sundberg framhärdar som Emil; han muttrar, minns och skriver. Kanske han ångrar något också.

Svartmögel.

Gamla sommarställen är fulla av fina detaljer och fiffiga lösningar.
Var det lika förfallet på farsans tid? Han körde med Cuprinol och Puccini, nog var han bäst på det sista.

Fanny och Emil.

En konflikt ligger under ytan och gror. Alla är på Emil om varför Fanny slutade dansa.
Johanna Thor har en rättfram framtoning, men det dröjer innan Fanny kommer till pudelns kärna

Farsan, morsan och Emil.

Kanske det är här farsan får syn på morsan allra första gången, på riktigt.
Han närmar sig henne alltmer, försiktigt, nästan omärkligt, under föreställningens gång.
Men nog kunde pensionären Mona Lundgren fått mer att göra än att stulta omkring och smågnata.

Vill inte lyssna.

Morsan vill inte ta in Emils sanning om den tid som har varit. Där hon stannar, går Fanny vidare.

Emil och kusinen.

Tobias Almborgs kusin är tragikomisk i sin längtan efter att få höra till.
Att det där med vilket lag man håller på ska spela så stor roll…

Jag och du Emil.

Visst är pjäsens dramatik större än så här, men det är de små vardagligheterna och språket som bär dess humor och poesi.

Att torka ett bord, att bära väskor, att diskutera middagsmaten. Uppgörelserna tar sig inte heller ton. Kanske Emil växer upp till slut, och klarar sig utan farsan.

© Text & Foto (filmstillbilder): Ann-Charlotte Sandelin

 

… och så var det recensionen i vanliga ord. Texten publicerades i Norrköpings Tidningar 14 februari 2011.

Ett litet drömspel om vanliga människor

Nyligen klev den svavelosande Familjen av Östgötateaterns scen. Nu är det dags för Familjen 2. Magnus Mankan Nilssons Vi skojar i morrn, har dock inte mycket gemensamt med Tracy Letts ilsket blixtrande epos om den amerikanska familjens sönderfall och död.

Inget händer, det är milt som en västanfläkt. Eller mildare ändå, för löven rör sig inte ens i körsbärsträdets krona, under den sommar som kommer och går på Emils sommarställe. Ändå händer det.

Pjäsen har annonserats som en kärleksgärning. Efter en rad självbiografiska pjäser och filmen Min store tjocke far vill nu Mankan berätta morsans historia. Men morsan vill inte lyssna på obehagliga sanningar, än mindre uttala några egna. Vi kommer henne aldrig in på livet. Vi ser bara vardagens tjat och omsorger om sonen Emil, Mankans alter ego. En skiss.

I stället bjuder Mankan Nilsson tillsammans med regissören Stina Ancker på drömspelets poesi.

Sommarstugans snickarglädje solkas av otvättat svartmögel. Precis som på riktigt – och ändå inte. För på den välansade gräsmattan står körsbärsträdet som scenografen Agneta Skarp gett en krona av tre jättelika manusblad. Den fasta scenografin kompletteras med ljusprojiceringar, kommentarer i ord och bild.

Olle Persson briljerar i rollen som farsan, som blommar ut på landet, fast det gått ett kvartssekel sedan han dog. Han lattjar med bollen och sjunger, stup i kvarten, för farsan älskade musiken,  lika mycket som han älskade IFK Norrköping. Han sjunger Puccini, Lehár, Schubert, Händel – och IFK-sången (Mankans egen pappa var med på Arbis och drömde om operakarriär).

Och, nästan omärkligt, närmar han sig sin åldrade hustru, i Mona Lundgrens finlemmade gestalt. Hon som inte kan upphöra att styra med sonen, till Peter Sundbergs motsträvige Emils förtret. Ändå vill han att hon stannar på landet, åtminstone till körsbären mognar.

För dem och för övriga i ensemblen har Mankan Nilsson skrivit rollerna, förvandlat minnen till manus, fogat samman lögner, sanningar och önskedrömmar. Och med ett språk som lockar publiken till skratt, gång efter annan.

Tobias Almborgs töntige kusin vill vara en i gänget, men har inte en chans i en familj där IFK:s gift flyter i männens vener. Han håller ju på AIK.

Dottern Fanny spelas av Johanna Thor, Norrköpingsflicka som Mankan väl känner från teater Oktober, och som nu spelar på hemmastadens scen för första gången. Hennes Fanny är tillsynes en stark och vital tjej, sjukgymnasten som springer två mil för att hon har lust. Att familjens onda arv tynger även henne är svårt att se.

Jag tror att det är just det som är poängen. Det är så här livet är för dem Mankan Nilsson vill berätta för:  fyllt av en vardagskärlek som är svår att få syn på, rentav alldagligt även i det som skaver. Och när vi äntligen gör upp med det, så är det utan den stora dramatiken.

Ann-Charlotte Sandelin

 

• ÖSTGÖTATEATERN

• 12 februar i– 12 mars Stora teatern i Norrköping
  25 mars – 8 maj Stora teatern i Linköping
• Vi skojar i morrn
  av Magnus Nilsson
• Regi: Stina Ancker
  Scenografi & kostym: Agneta Skarp
  Koreografi: Birgitta Agrér/Leif Agrér
  Medverkande: Mona Lundgren,
 Peter Sundberg,
 Olle Persson,
 Johanna Thor, 
Tobias Almborg

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida

Vi skojar i morrn på Östgötateatern reportage Kultursidan.nu 8/2 2011