En speciell värld är Marie Juslins. Överst ses Rebecka, Killekill och Sista dansen. Under omges skulpturerna i tovad ull – Att inte glömma I och II, – av Morgonkaffe och Underlandet.
Ett annat läskigt ställe
Dags för Sista dansen, då sätter hon tänderna i honom. Bokstavligen, tandraden är bred som ett piano. Konstnären Mari Juslins värld är absurd, burlesk och galen på en och samma gång. ”Magisk realism” kastar hon fram som ett förslag till etikett. Nu ställer den ganska så nyinflyttade Norrköpingsbon ut målningar och skulpturer under utställningstiteln Spår av minnen hos Linda Moberg, i Popsis lilla galleri på Knäppingsborgsgatan.
Målningarna fascinerar mig, ett tekniskt skickligt och samtidigt realistiskt måleri som skapar former och klädveck. Men människorna på bilderna har ofta märkliga proportioner med runda kroppar, smala armar och förlängda halsar. Eller inte.
Marie Juslin säger att hon tycker mycket om att arbeta med små detaljer.
– Sett på håll ser man material och volym, går man närmare så ser man penseldragen.
Det är en djup lyster i målningarna, Mari målar i tunnaste akryl och avslutar ibland med att lacka målningen. I mångt och mycket är hon självlärd bortsett från tapetserarutbildning och småkurser. Studier har hon ägnat religion, filosofi och konsthistoria.
Idé och bild möter filosofiska funderingar. Resultatet blir magisk realism
med Mari Juslins egen skruv.
Motiven, ja vad kan man säga annat än att hon gör något speciellt av det mest vardagliga. Lilla Killekill, som är den enda ljusa målningen bland alla dunkla, förvandlar något så enkelt som en äldre kvinnas smekning av en flicka på kinden till något dunkelt och obehagligt. Ett barndomsminne undrar jag.
– Det är kanske jag, kommenterar Mari Juslin, när jag klappar på mina syskonbarn.
– Jag får idéer och letar efter bilder, foton som kan passa. Mitt grunnande ligger i botten, sedan är det andra saker som kommer till. Det ena ger det andra, det genomgår någon slags omformning.
Hon gör en bild i taget, ger den sin tid, tanke och känsla. När den är i det närmaste klar går hon vidare till nästa.
Några motiv väcker känslan av déjà vu. Nog har jag sett den här förr eller något liknande, en märklig figur i rutig mantel – kan det vara en narr från renässansens konsthistoria – här dricker han kaffe på fat. Eller kvinnorna som med moderligt intresse tittar på den lille blottaren, har inte den blixtrat förbi som feministisk satir? Medan golvet de står på är schackrutigt (Mari verkar ha ett eget förhållande till rutor) och välver sig som jordklotet, det får mig att tänka på Alice i Underlandet – ett annat läskigt ställe.
Ögonblicksresan, nedtill Ångraren.
Ögonblicksresan stannar Mari Juslin till vid, en av två bilder med fotografier som grund. Fyra kvinnor i äldre klädedräkt, kanske 1910-tal. Tre är vitklädda och står upp, den fjärde, i brun klänning, sitter i en korgstol. Alla bär rundkulliga hattar, marken under dem är blå och runtomkring dem och på hattarnas brätten är små blå bubblor.
– Frågan är om det är bubblor eller planeter, jag bör ofta ute på landet där det är mörkt och jag kan tänka.
Det mest speciella med Ögonblicksresan är att ansiktena är mörka, bara ögonen lyser fram ur det mörka.
– Så här långt efteråt kan man se på det som den andres ögonblick. Och att jag tagit bort ansiktena har att göra med att det inte finns en enda människa kvar i livet som kan säga vilka det är på bilden.
Skulpturerna är av mindre vanligt material. Dels huvuden av tovad ull – båda med titeln Att inte glömma –, dels små kantiga figurer av papper på järntråd. Ångraren sitter på en häll och Ut i vida världen består av två figurer med knutna band emellan sig.
I efterhand ser jag att hårspännet i Flickan och Amiralen är en fjäril.
Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
POPSI Norrköping
10 – 24 september 2013
Vernissage 10 september kl 18-20
Spår av minnen
Mari Juslin
LÄNKAR
Mari Juslin hemsida
Linda Moberg blogg hemsida
FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA
[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157635482292024″]