Mitt i rumtiden. Utställningen som handlar om minnen och förgänglighet möter nuets arbete med att hänga och städa undan.

 

Möten över tid och rum

 

– Det handlar om tid och om minne, men vi gör ändå olika saker av det.

Tre konstnärer har bestämt sig för att lära känna varandra bättre. De har lämnat ateljéns ensamhet och ställer ut tillsammans. De reser också tillsammans, hänger utställningen ihop, de talar med varandra. Gemensamt är sökandet i det förflutna, i minnen som är allas men med bildvärldar som hämtar ur privata arkiv. En av dem har kallats bildarkeolog, en benämning som kan gälla dem alla. Utställningen har fått namnet TRE.

Första anhalten för Björn Krestesen, Jöran Österman och Tomas Colbengtson är Norrköping. Björn Krestesen känner till Galleri Sander sedan lång tid tillbaka och Joakim Sanders satsning på konsthallen NP33.

– Rummet har en fantastisk potential men antingen blir vi överkörda av det eller så samarbetar vi med det. Jag hade en sådan respekt för lokalen att jag hade med mig 140 grejer, säger Björn Krestesen.

Resultatet är en stark utställning som berör och det gäller alla tre delarna. Det stora rummet är uppdelat i tre lika stora delar. Dessutom lånar de ett av de bakre rummen till en gemensam grafikutställning.

 

Björn Krestesen ställer ut på NP33

 

Rakt fram från trappan sett möter Björn Krestesens varmt röda knutna mattor, både fysiska och i hans målningar. Det stora verket Modern kastar in mig i en afghansk värld, två kvinnor med huvudduk, sätter mig på det spåret liksom djungeldunkla bakgrunder. Men det tar han genast ur mig.

– När jag hjälpte till att rulla ihop en matta från mina morföräldrars hem kände jag doften av granbarr, en värld av minnen öppnades. Och jag insåg att det var härifrån jag hämtat den rödrostiga färg jag ofta använt.

Björn Krestesens bildvärld rymmer mer än de egna barndomsminnena, som mattor, finaste porslin och en och annan stol ger uttryck för. Han berättar om sin tjeckiske morfar som flydde undan nazisterna och som aldrig upphörde att vara vaksam, det måste finnas någonstans att fly. Han blandar in köttstycken i verk som heter Första stycket eller Tredje stycket. I Jag minns Laika ligger en hund utfläkt, dess ragg går ihop med mattan bakom den, konstnären har här roat sig med att inte följa sina annars så nogsamt skapade djup.

 

Ljussättningen skapar rummet. Smala byggställningar ger djup. Delar blir helhet blir magi.

 

I alla bilder skapas djup av enkla föremål, pinnar är det gott om, enkla eller bemålade. Mot mattornas röda kontrasterar ofta vitt och blått porslin. Det grönskar mer eller mindre i hans djungelmörka rum. Björn Krestesen berättar om sin bakgrund inom teatern, som skådespelare och scenograf, att sätta ljus på det man vill sätta ljus på. Resten är ”oljus” säger han och tycker mycket om ordet.

På golvet, framför två av verken ligger alltså äkta mattor på golvet, han föredrar ordet dramatisering framför installation. Där är föremål på mattorna, på den ena gamla notböcker, på den andra resterna efter en dukning. Stolar, koppar, glas tycks ha försjunkit ner i mattan på samma sätt som en tredje kvinna i Modern sjunkit in som en skugga i mattan.

 

Tomas Colbengtson möter sitt samiska arv. När fotografi möter glas ställs frågor om vägval.

 

Samma försjunkande använder sig Tomas Colbengtson av i många av sina verk där klara färger möter mager fjällskog och snövita vidder. Tomas Colbengtson gästade Konstforum i april förra året och hans tema är fortfarande det samiska arvet, kulturarvet i stort lika väl som släktarvet, det som bärs av kvinnorna, anmödrarna.

Tomas Colbengtson kallar sig målare, eftersom han arbetar med färg. Tekniskt spänner han över stora vidder där glas är den yta han oupphörligt vill tränga igenom. En viktig del av målarpenseln är ett bildarkiv med hundra år gamla fotografier, som han färgar, lägger i lager på lager, prövar i nya konstellationer och parar med sina egna fotografier från landskapet. Mest blir det bilder, men också tjocka ”kåtor” av glas, jag ser rökgången. Tre kåtor ihop blir en sita, en by.

 

Atoe av Tomas Colbengtson

 

– Atoe, det är egentligen inte ett namn för berget är så heligt att det inte får nämnas vid namn, säger han och visar på det svarta berget där han placerat in bilder av människor som inte längre finns.

Detta berg Atoe vid Rönnbäck nära Tärnaby ska bli ett dagbrott, ett 300 meter djupt hål. Det är resultatet av att regeringen nyligen tog ställning för riksintresset gruvnäring framför riksintresset rennäring. Om det heliga berget Atoe fick aldrig regeringen veta, för samernas ursprungliga religion är borta.

När jag vill fotografera Tomas är det mellan bilden av Atoe och ett objekt med hängande skivor av plexiglas, ställda mot varandra som en fyrkantig kåta och ihopfästa med metallstavar. På var och en av sidorna är ett porträtt, ett av de gamla, kvinnor och barn.

Ljuset är satt så att två skuggbilder kastas på väggen, den ena visar en kvinnas överkropp, hon sneglar uppåt mot metallstavarnas kors och jag tänker att det är en Mariabild med en föraning. Den andra skuggbilden lyckas samla ihop flera bilder till ett gemensamt familjeporträtt.

 

Jöran Östermans utställning berättar om böcker som människor. Och om böckernas beskyddare.

 

Jöran Österman fotograferade sin far medan han fortfarande var i livet. En – två – tre versioner växer i rad i hans del av utställningen. Han berättar om sitt första barndomsminne, hur han låg och såg på böckerna i faderns bokhyllor.

– Nu när jag ställer ut internationellt passar jag på att besöka biblioteken, för bibliotek och kyrkogårdar berättar om hur det står till i samhället, säger Jöran Österman.

”Just visiting” säger han till sitt försvar när han överträder bibliotekens gränser till de mest hemliga rummen med de äldsta och mest ömtåliga böckerna med sin kamera. Bilderna är fotografik, ibland med färskiftningar i rött och gult. Statens konstråd har köpt hela sviten, vilket gör honom nästan lika nöjd som gåvan till biblioteket i Alexandria, bibliotekens bibliotek.

 

Jöran Österman invid den lilla boken – betitlad Lifvet.

 

Böcker är symboler för människor, blir lite skamfilade med tiden. Men böcker är också ordet som bild.

– Också varje människa är ett bibliotek som aldrig blir färdigt, säger han klokt, det är bara att hålla med.

I en liten monter har han slagit upp titelbladet till en bok. Lifvet heter den, kort och gott.

I det gemensamma galleriet visar han grafiska verk från sina kyrkogårdsbesök. Han återger en rad med porträtt, sådana som finns på gravstenar i andra länder. Han har satt en gräns på 75 år, närmare än så i tiden går han inte. Porträtten är mer eller mindre tydliga, mer eller mindre utsuddade.

– Det som är intressant är vad som händer med minnesbilderna.

Jag tror inte han menar porträtten utan med människans minne, släktets.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

 

 

NP33 Norrköping

14 september – 20 oktober 2013
Vernissage lördag 14/9 kl 11.30-15, söndag 15/9 kl 12-15
TRE
Tomas Colbengtson
Jöran Österman
Björn Krestesen

 

LÄNKAR
Tomas Colbengtson hemsida
Jöran Österman hemsida
Björn Krestesen hemsida
NP33 hemsida
Tomas Colbengtson möter det samiska på Konstforum reportage Kultursidan.nu 13/4 2012

FLER BILDER FRÅN BJÖRN KRESTESEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157635492192289″]

FLER BILDER FRÅN JÖRAN ÖSTERMAN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157635492263821″]

FLER BILDER FRÅN TOMAS COLBENGTSON – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157635499712332″]