Museichefen Helena Persson bakom Albert Sjöströms pappersfigurer. I bakgrunden grafik av Erik Wessel-Fougstedt.
Gatlopp genom samtidskonsten
Den förenade pressen löper gatlopp genom Konstmuseet i Norrköping, piskad av museitjänstemän med tidtagarur. Kulmen närmar sig för 100-årsjubileet som hellre vill blicka framåt än bakåt, konstmuseichefen Helena Persson formulerade perspektivet när startskottet gick före sommaren: De som lade grunden för verksamheten för 100 år sedan gjorde det för framtiden.
Nu står Helena Persson i foajén, spindels knutpunkt för jubileumsfirandet och pekar i alla riktningar: mot Hageby, Skärblacka och Marielund där tillresande konstnärer samarbetat med barn och ungdomar, mot Bergsbron, Knäppingsborg och Rådhuset där konsten intagit gerillapositioner, mot Stadsbiblioteket och Resecentrum där människor möts och passerar. Hon pekar slutligen på museets egna gallerier. Konst kan även ses på museum.
Rapport från Navestads förebild, Corbusiers totalboende. Carsten Nicolai – Future past perfect PT.2 (Cité radieuse).
Spindeln heter dock Susanne Ewerlöf, handplockad utställningskommissarie för ett vidsträckt projekt. Det har varit inledande seminarier med inbjudna konstnärer från fjärran och när; de har fått möta varandra och de har vallats runt i staden på jakt efter skymda platser att ta i tillfällig besittning och lysa upp för oss andra.
Några resultat har redan droppat fram under sommarmånaderna: vita osittbara bänkar, fotografier på smala podier, slingrande orangea härvor på en ö. Verk som sätter myror i huvudet på betraktaren, konst som inte låter sig fångas i ord och där avbildandet är bara början.
Att ta del av konstnärernas tankar kring sina processer har varit ovärderligt. Samtalen har för mig varit en ingång till verken. De har också gett mig fler tankar om tillvaron i Norrköping, världen och kanske även mig själv. Som det är, kan vara, skulle kunna vara. Eller helst inte.
Som museichefen Helena Persson säger där hon står i foajén:
– Det är konsten som ska hjälpa oss att blicka framåt.
Genomlyst. Claudia Djabbari – detalj ur Let me feel the fibre of your fabric.
Nu löper vi alltså gatlopp; det är inte bara vernissage på den enorma satsningen på lördag i konkurrens med alla andra gallerier i Norrköping. Det är Kulturnatt. Jag förstår lockelsen i att trycka av startpistolens festskott, konstmuseet kommer att fyllas av den publik som otåligt väntat på utställningen som festens clou. Samtidigt exploderar staden.
Nåja, jag får med andra återvända en annan dag. Utställningsprojektet Acting in the city kommer att vara i 100 dagar från och med nu.
Då hinner jag stanna till i Galleri 5 och se skulpturernas balett The Nervous manifold av Matti Kallioinen. Inne i gallerierna 3 och 4 kan jag sedan glida från bild till bild av Carl Johan De Geers Vi hade fel – Paris 1967, modefotografier han tog för DN i tron att den nya tidsandan snart skulle sopa bort modehusen.
Jag skulle kunna njuta av detaljerna i Claudia Djabbaris tunna vita textiler i ”kemtvätten” Let me feel the fibre of your fabric. Egentligen är jag inte så förtjust i när konstnärer utifrån ska göra något om Norrköping – det blir visserligen ett fint/intressant verk i sin egen rätt – men alla fastar i textilbranschen och staden är mer än så. Nu faller jag ändå för hennes handsydda klänningar som hänger där dagsljuset silar in. Vita tyger hänger från taket och över en ställning.
Berget framför kartan. Tillsammans utgör de Tusen spår i en och samma karta av Katarina Nitsch.
Utställningen punktmarkerar konsten, konstnärskap i tiden. De är hämtade ur museets samlingar, andra inlånade, flera nya, skapade här och nu – 10 lär de senare vara.
Några scener ur Catti Brandelius Drottning eller Psyko fladdrar fram på videoskärmen, rätt dräkt och rätt rörelser i fel plats och tid, hmm, undrar hur det slutar?
Falah Alani skildrar vår stad: två cirklar av konsumtion och avfall, den ena skuggan av den andra, samverkande i konsumtionens kretslopp. Måtte människans framtid vara större än detta. Hallå Falah, gör det inte någon skillnad att jag och du tänker och känner?
Katarina Nitsch smyger in ett berg och en karta över Norrköping i ett hemligmörkt rum – Tusen spår i en och samma karta. Hennes egen berättelse och andras, avlyssnade, sätter spår i form av sälskelettet, ett afrikanskt lejon, spårvägen.
– Museet har en respektfull inställning till konsten och dess förmåga att gestalta vår tid, uppskattar Katarina Nitsch, glad åt att projektet gett henne möjlighet att göra intervjuerna i Hageby.
Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
NP33 Norrköping
28 september 2013 – 5 januari 2014
Kulturnatten 28/9
Vernissage kl 14
kl 11-23 Konstnärspresentationer och aktiviteterActing in the city
Konstprojekt med anledning av Norrköpings konstmuseums 100-årsjubileum
Utställningskommissarie: Susanne EwerlöfINNE I KONSTMUSEET
Falah Alani
Catti Brandelius
Ylva Ceder
Carl Johan De Geer
Claudia Djabbari
Öyvind Fahlström
Matti Kallioinen
Martin Karlsson Tebus reportage 19/8 2013
Gunilla Klingberg
Carsten Nicolai
Katarina Nitsch
Viktor Rosdahl
Albert Sjöström
Erik Wessel-Fougstedt
Barbro ÖstlihnUTANFÖR KONSTMUSEET
Karta till platserna pdf
Johanna Adebäck
Unni Gjertsen reportage 28/6 2013
Jeppe Hein reportage 12/6 2013
Fredric Ilmarson
Local A.: Jenny Berntsson och Felice Hapetzeder reportage 20/7 2013
Stina Opitz
Hans Rosenström reportage 27/9 2013
Natasha Rosling reportage 4/9 2013
LÄNKAR
Norrköpings konstmuseum hemsida
FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA
[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157635937980083″]
Pingback: Katastrofen kommer med Black Breeze - KULTURSIDAN.nu