Pappan är en tystlåten man.

Tåg, resa, mörker och räls

35 shots of rum inleds utan ord. Bioduken upptas av tågräls som ringlar fram i någon av Paris förorter. Jag får känslan av att jag sitter på tåget. Nattens mörker skapar ett stämningsläge som håller i sig under hela filmen. Det blir nästan aldrig dag. De få gånger filmens handling utspelar sig dagtid är vädret mulet. Solen dyker aldrig upp.

På perrongen står en mörkhyad man i tystnaden och tittar ut över tåglandskapet, på väg hem efter jobbet som lokförare. Tystnaden följer honom i filmen. Han säger inte mycket. Han är en av de två huvudpersonerna – pappan. Den andra är dottern. Får man någon gång i filmen en känsla av solsken så är det i de ömma småleenden som dyker upp i deras ansikten då de hör eller ser varandra i lägenheten. Det är ovanligt att en film handlar om en fungerande far – dotterrelation. Den här filmen gör det.

Flimmerfestivalens presentatör säger inledningsvis att regissören Claire Denis inte skapar handling i sina filmer, hon skapar stämningslägen. Jag är beredd att hålla med honom. Vi får följa far och dotter i en evig vardag i den gråa förorten, oftast då de kommit hem från arbete och skola. Vid ett tillfälle får vi följa med dottern under en lektion men det är pappans körande i tåget som är det största avbrottet från hemmiljön. Tåg, resa, mörker och räls. Trots stämningen tycker han att han har allting hemma. Är det dottern och älskarinnan som bor granne han tänker på? Snarare dottern, älskarinnan blir inte alltid insläppt.

Dottern har just klivit över tröskeln in i vuxenvärlden. Förutom skolan har hon ett extrajobb i en skivbutik och hon tar stort ansvar för hemmet, lagar både mat och städar. Far och dotter är i ett övergångsskede i livet. De tar hand om varandra men nalkas dagen för uppbrott. En manlig granne tycker att dottern är väldigt speciell och känslorna tycks vara besvarade av dottern.

Sent i filmen tas den frånvarande döda mamman upp. Far och dotter gör en resa till Tyskland där mammans släktingar bor och där graven finns. De övernattar i en minibuss på en strand med sanddyner och strandgräs som blåser hårt i vinden. Dottern säger att hon för alltid skulle kunna leva sitt liv så med pappan.

Filmen är vacker, öm och poetisk men ett svart stråk, kanske av hopplöshet, släpper inte taget. Är det så här livet ska vara? Räcker de ömma beröringarna för att utplåna enformigheten. Pappan går till ett slitet hak för att vara med sina vänner. Det är hans avbrott i vardagen. Vid ett tillfälle firar de en medarbetare som just går i pension. Det står många ”shots” framför honom. De räknar och jag förstår att det finns någon bakomliggande historia om att det ska vara just 35. De kommer till 19. Jag får aldrig reda på varför det skulle vara 35 men pappan säger till sina vänner att det får bli 35 snapsar vid ett annat tillfälle.

Då filmen går in i sitt slutskede kommer tillfället då vi får se honom sätta i sig alla snapsarna. De firar. Stunden som firas kommer bara en gång i livet, säger pappan. Samtidigt får jag en tragisk känsla i magen. Varför sätta i sig så många snapsar för att fira något glädjefyllt? Den känsla av mörker och tristess, trots ömhet och ljusglimtar, som jag haft filmen igenom kulminerar. Alla finns där. Det är en varm stämning i lokalen men filmen lämnar en besk eftersmak. Vacker. Poetisk. Rörande vid det grå.

Text: Carina Johansson
Foto: Filmbolaget/Flimmer

FLIMMER Norrköping

5 oktober 2013
35 shots of rum
Drama
Regi: Claire Denis

LÄNKAR
35 shots of rum Imbd 
Flimmer hemsida
Norrköpings filmfestival Flimmer 2013 reportage Kultursidan.nu 2/10 2013