Alla var där! Carmen drog storpublik till Louis De Geer.

 

Det finns män som är farligare än en fri kvinna

 

Jag recenserade konserten för Norrköpings Tidningar. Så här skrev jag:

Carmen, det är Bizets eldfängda zigenerska som förhäxar den naive korpralen Don José, lurar in honom i ett smugglarband och överger honom för tjurfäktaren Escamillo. Men hon får sota för sina onda gärningar. Den förtvivlade Don José knivhugger den unga, farliga Carmen, hon dör, kanske endast några och tjugo år gammal.

När Norrköpings symfoniorkester i lördags gav Carmen i en närmast fullsatt Louis De Geer kunde man ana en annan tolkning än den gängse. Trots att det var en konsertant version, alltså utan kostym, scenografi eller skådespel.

Det gällde alltså att tolka de fina små vinkarna. Och en och annan stor, som den vältrimmade dubbelkörens uppställning i manlig respektive kvinnlig sida. Något som solisterna också följde allteftersom de kom och gick på den smala kanten som återstod för dem att stå på när kör och orkester lagt beslag på sina delar av scenutrymmet.

En underbar konsert och nog är det tonsättaren Bizets förtjänst som inte bara gett oss örhängen som Habaneran och Toreador utan också kombinerar solisternas insatser, som Carmens mörka mezzo med Don Juans tenor eller med Frasguitas och Mercedes sopraner.

 

Carmen – Matilda Pausson. Don José – Per-Håkan Precht.

 

Utan operans visuella attribut framstår musiken så mycket tydligare med alla nyanseringar och korta soloinsatser, exempelvis direkt efter paus med harpan följd av en flöjt och sist en violin innan hela orkestern stämmer in. Bizets orkester är aldrig jämtjock!

I samklang med dirigenten Patrik Ringborg, som från start angav orkestertonen med en ljus och luftig, nästan mjuk, temapresentation. Ringborg satsade oftare på återhållsamhet än styrka, vilket gav spänst till de kraftfulla stråken när de väl kom. Och på effektfull humor, trumpeternas tapto från ett rum bakom scenen är bara ett exempel.

Solisterna då och den alternativa tolkningen? Strax, men först några ord om presentatören Stefan Johansson som med väl putsade repliker vägledde publiken igenom handlingen. Det är annars inte helt lätt att hänga med i handlingen när alla sjunger på franska.

Älsklig är Lauryna Bendziunaites Micaela, med en mjuk sopran som flyger lätt dit hon vill, kvällens vackraste röst. Den enkla bondflickan från trakten av Navarra är här klädd i brunbeige silkig aftonklänning, ärmlös och med rosett. Varken mindre eller mer. Håret uppfäst i nackknut.

Farlig, farlig är Matilda Paulsson Carmen som gör effektfull entré från oväntat håll, in genom en av dörrarna till parkett. Det tjocka krusiga håret, det är hennes eget, står rakt upp från ett intensivt ansikte. Klänningen, ärmlös, baraxlad, är en röd krinolindröm med volangveck. Den släpar i golvet, den tar plats, hon tar plats. Rösten vibrerar, spinner som en tigrinna som varnande håller tillbaka sin styrka, inte förrän efter pausen ger hon tonerna full kraft.

 

Escamillo – Krister St Hill. Mercedes – Astrid Roillard.

 

Märker ni här hur beskrivningen spelar med i bilden av den zigenerskan, som den främmande och farliga andra? Vi ska lockas att tro att Carmen är är en dålig flicka. Hon som sjunger Habaneran som berättar att hon är en fri kvinna, att hennes kärlek försvinner så fort den låses in.

Men hallå! Vi skriver 2011, vad tror vi? Att Don José, Per-Håkan Prechts mjuke tenor i frack, är drömprinsen? På Louis De Geers scen tar Precht en otacksam roll, visst sjunger han vackert men han agerar lite stelt, spelar inte ut. Inte som Krister St Hill.

Escamillo stormar in, för det gör han, med den firade rockartistens, förlåt tjurfäktarens, självsäkerhet. Krister St Hill bär vanlig kostym med svart skjorta i stället för övriga manliga solisters svartvita pingvinklädsel. Och det långa håret i en tajt hårknut, dansarstuk, manligt, läckert. En tjurfäktare, som sjunger så bra och så ledigt, är naturligtvis mannen för en kvinna som Carmen.

Escamillo inser det. Carmen inser det. Väninnorna Frasquita och Mercedes inser det (säkert hade de velat vara i Carmens röda krinolin, som strax byts mot en punkigt korsetterad blåsa). De sjungs av två imponerande starka sopraner, fräcka Liine Carlsson och damigare Astrid Robillard. Don José inser det inte.

Men vem är farligast, Carmen – en fri kvinna. Escamillo – tjurfäktarnas tjurfäktare? Eller Don José – en ståndaktig soldat som faller för den fria kvinnan och inte tål att se henne gå?

När Per-Håkan Precht från den högra, manliga sidan av scenen, lyfter handen mot Matilda Paulsson två meter bort åt vänster, i det konsertanta framförandets sista dramatiska gest, faller allt på plats. Fördomarna sopas bort. Carmen utspelas här och nu.

Raffinerat!

Bizet var 36 år gammal när han dog månaden efter det kyliga mottagandet av hans sista opera i Paris år 1875. Ett halvår senare gjorde operan succé i Wien. Carmen överlevde sin skapare och är mer levande än någonsin.

Förlåt alla övriga sångare, ni var jättebra ni också, inte minst Johan Rydh som hoppade in som Zuniga i stället för Lars Arvidson.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Ann-Charlotte Sandelin
Pressfoto solister: Stewen Quigley, Peter Knutsson, Mats Bäcker, Good Company

 

• LOUIS DE GEER, Norrköping

• 19 mars 2011
  Carmen
  Musik: Bizet
  Libretto: Henri Meilhac och Ludovic Halévy
• Dirigent: Patrik Ringborg
  Solister:
  • Matilda Paulsson
  • Per-Håkan Precht
  • Krister St Hill
  • Lauryna Bendziunaite
  • Liine Carlsson
  • Astrid Robillard
  • Johan Rydh
  • Linus Börjesson
  • Håkan Starkenberg
  • Mikael Axelsson

  Norrköpings Symfoniorkester
  Operakör: Bel Canto och Musikaliska sällskapets kammarkör
  Presentatör: Stefan Johansson