Ett farväl som borde tagits för länge sedan. Fotografen Sara Arnald ställer ut i Studion.

There is no way out 1-5

Blond. Tuff. Svartklädd. Tidlös. Första intrycket av fotografen Sara Arnald, när hon sitter på pinnstolen i Konstforums Studio.

Hennes foton tycks också svartklädda, men tiden har gått motiven förbi. Förgängelse åt det som en gång var ett hus, men nu bara är ett sista plank medan allt övrigt rasat, tre väggar och tak. En man sitter med ryggen mot kameran, blicken mot planket.

There is no way out, tre bilder i Sara Arnalds serie.

– Det där var min hästhage när jag var barn, säger Sara Arnald om en annan bild i serien There is no way out, växande ungskog. Efter lite letande skymtar mannen bakom frodiga grangrenar, hans byxben.

Nej, ruinromantik vill hon inte ägna sig åt, visar på alla utvägar i bilderna. Där är stigar och spår, alternativ till kvarblivandet i det som var en gång. Som hon var en gång. Hon som vände bort blicken från det möjliga och dröjde i det som redan var borta.

Som ett avsked till det som var har hon valt platserna noggrant, sökt ljus och vinkel, bestämt mannens placering och tryckt.

Det finns digitala kameror med en upplösning som är bättre än de gamla analoga. Det finns tekniker som bleker färgerna, på just det perfekta sättet. Det finns papper som ger glans och djup. Det finns en fotograf som vill berätta om något hon lämnat bakom sig. Mannen tittar ut genom ett fönster i huset, som ett spöke, eller som någon som äntligen kan se en väg ut.

The inner sublime av Sara Arnald.

The inner sublime är en helt annan bild. En kvinna, också med ryggen vänd mot fotografen. Klädd i baddräkt står hon i ett vidunderligt vidsträckt landskap med berg i fjärran med kameran i uppsträckt hand.

– Nej, hon märkte inte att jag fotograferade henne. Hon såg inte platsens skönhet. Hon var helt upptagen med att fotografera sig själv.

Säger Sara Arnald och nämner Caspar David Friedrich, konstnären som fått ett uppsving, bland annat med Nationalmuseums utställning häromåret.

Sara Arnald går vidare.

Blond. Tuff. Svartklädd. Inte tidlös. Någonting har hänt.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

• STUDION Konstforum, Norrköping

• 20 mars – 3 april 2011
  Fotografi
  Sara Arnald