Fatima och Sabrina Sharif tog del i Katarina Nitsch arbete i Hageby. Det var också de som invigde Tusen spår i en och samma karta i Hageby den 12 oktober.
Fler infallsvinklar för samhällsplanering
Harlekinen, den lilla biosalongen, i Norrköpings konstmuseum är fullsatt. Här finns konstnärer, här finns samhällsplanerare, arkitekter, författare, journalister och andra som är intresserade av kultur och kulturfrågor. Här finns dock, noterar jag mycket tidigt, nästan inga politiskt ansvariga. Jag räknar till en. Och han säger inte ett ord under hela seminariet.
Seminariet är ett arrangemang av Norrköpings konstmuseum, programmet KSM vid Campus Norrköping (Kultur, Samhälle, Mediagestaltning samt CKS (Centrum för kommunstrategiska studier) i Linköping. Moderator är professor Berit Hermelin vid CKS. Tanken är att detta första ska följas av flera.
Konstmuseets chef Helena Person inleder, hon ser seminariet som en del av museets 100-årsjubileum. Just denna dag har man skrivit under ett avtal med kommunen som innebär att museets satsning på offentlig konst kommer att öka. Helena Person ser det som mycket positivt och viktigt.
Därefter ställer moderatorn en rad retoriska frågor gällande samhällsrummet: Vad är konstens plats? Vad är kulturens plats? Och vad är konstnärens plats? För sådan är dagen upplagd – några presentationer och sedan en diskussion.
Konstens väg till historierna. Katarina Nitsch framför sitt verk Tusen spår i en och samma karta.
Först ut blir i stället Katarina Nitsch, konstnär och lärare vid Kungliga Konsthögskolans arkitektutbildning. Katarina Nitsch är en av de konstnärer som är med i Konstmuseets jubileumsutställning Acting in the city där hon valde att göra ett konstverk med koppling till Hageby.
Katarina Nitsch hade ingen tidigare koppling till Hageby alls. Genom arkitekten Natalia Bunilla, verksamhetschef vid samlingspunkten Portalen, nådde hon Hagebyborna. De bjöd in till hantverks-workshops, där man ritade, tillverkade med mera samtidigt som man samtalade.
Katarina Nitsch fick ta emot många berättelser. Vissa svåra och tunga, andra om lyckan av att ha hamnat i Sverige och Hageby. Berättelserna utgjorde grunden för verket Tusen spår i en och samma karta som kan ses vid cykelbanan utmed Hagebygatan och som också finns i utställningen inne på Konstmuseet.
Ett annat projekt Katarina Nitsch deltagit i handlar om DuNoon, en förort till Kapstaden. Området är ett industriområde dit människor från många olika håll. Bostäderna är oerhört torftiga och förhållandena är knappa. Men mitt i alltsamman finns en arkitektritad och mycket fint skola som blivit samhällets samlingspunkt. Man hyr lokal i skolan vid begravningar, liksom vid bröllop. Barnen som går i denna skola utstrålar en enorm stolthet.
När Katarina Nitsch tecknar finns ofta djur med i bilden. Med teckningarna som grund för samtalen med eleverna märkte hon hur samtalen fördjupades till en ömsesidig delaktighet. Det blev ett helt annat samtal än om hon hade frågat: vad behöver ni här?
På frågan vilket djur barnen sätter högst så får hon svaret: Schakalen. Schakalen är i barnens kultur den stora överlevaren. Han klarar sig alltid! Men är dålig på att samarbeta. Medan skolan är som en polishund. Med konsten som grund når eleverna fram till slutsatsen att både schakalen och polishunden behövs.
Plats för samtal. Seminariet hölls på Norrköpings konstmuseum.
Konstnärerna Anna Hesselgren och Ola Anderstedt arbetar med projektet Mellanrum i Stadsomvandlingens Kiruna. De har, säger Anna Hesselgren, rest till platsen som framtidsgranskare. Begreppet betyder att man ser alternativa scener. Det vill säga scener/platser som skulle kunna bli men som har lagts åt sidan för den framtid som slås fast i stadsplanen.
Vid flytten av Kiruna är de boende såväl ledsna som besvikna, menar konstnärerna. Deras bakgrund, platserna där de som barn har lekt försvinner och de har inte längre något att relatera till. Samtidigt är folk trötta på allt planerande: ”Bygg någon gång, så vi får det gjort”. Mest besvikna är nog de boende trots allt för att de inte haft något att säga till om. Först när man kommit ner på detaljplanernivå har man frågat de boende. Då är det så dags.
I Kiruna har funnits en vilja att samarbeta med konstnärerna men också detta har kommit för sent. Konstnärerna propagerar för att man i stadsplanen skall låta vissa områden vara oplanerade. Staden är i och skall vara i ständig förändring. Därför är det viktigt att behålla dessa mellanrum, dessa oplanerade ytor.
Efter presentationerna blir det en stund diskussion där nyckelordet blir medborgardialog. Anna Hesselgren menar att en medborgardialog skall komma in i ett tidigt stadie, när planen bara är ett embryo. Vad konstnärerna med sina exempel lyckats få fram är att just konsten kan vara ett verktyg för djupare förståelse mellan människor.
Jag tänker på hur konstnären Gustav Adolf Fahle (1906-1989) på sin tid försökte få Norrköpings stad att tillsätta ett skönhetsråd, där arkitekter, stadsplanerare, konstnärer och några vanliga norrköpingsbor skulle ingå. Detta råd skulle tycka till innan någon ny plan skulle antagas. Fahles förslag nedröstades i stadsfullmäktige, två gånger i rad. Nog kan jag tycka att Norrköping många gånger hade haft nytta av ett skönhetsråd.
Katarina Nitsch uttrycker det så fint när hon som slutord säger: Konsten hittar hela tiden nya språk, nya rum, nya uttryck och nya bilder.
Text: Eva Lindblad
Foto: Ann-Charlotte Sandelin
KONSTMUSEET Norrköping
18 november 2013
Samtal om konst och kultur i samhällsplanering
Arr: Norrköpings konstmuseum, CKS och KSM vid Linköpings universitet
LÄNKAR
Konstmuseet hemsida
Linköpings universitet hemsida
Konstmuseets jubileumsutställning är här! reportage Kultursidan.nu 28/9 2013
Vinnar-arkitekter söker nya idéer för Vilbergen reportage Kultursidan.nu 9/3 2013
FLER BILDER – KLICKA
[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157637812384925″]