Hmm, drivet? Margareth Sandström putsar Sebastian Schildts skönt formade Tillbringare i drivet silver.

Smycken och corpus, hmm corpus?

Handens tysta kunskap finns även i vår tid. Fyrtio svenska silversmeder i föreningen Nutida svenskt silver visar upp sig i den jubileumsutställning som nyligen lämnade Hallwylska museet i Stockholm för att finna ny publik i Chambertska rummet på NP33 i Norrköping. 50-årsutställningen där hette Dåtida – Nutida – Framtida, här förenklat till Nutida svenskt silver 50 år.

Andemeningen finns kvar. Var och en visar två verk, ett äldre och ett av senare datum. Alltså ett personligt då och ett lika personligt nu – besökaren kan lätt se spännvidden i konstnärskapet-konsthantverkandet och hur arbete och inspiration följt skicklighetens vägar, förenklingens linjer, utmaningarna. Alltså avstamp för det som kommer sen.

Full verksamhet råder i det inglasade rummet, uppackningen har inte mer än börjat. De svarta utställningsmontrar – som ska bära upp allt det sköna, det lustiga, det strama – är till hälften hopskruvade. Någon slipar en yta med rejäla tag. Margareth Sandström, från Linköping, kommer in med en skönt formad Tillbringare i sina händer, putsar med en mjuksliten handduk. Det är som gjort den i drivet silver säger hon. Hmm, drivet silver?

– Han har drivit upp den från en tjock silverplåt.

Liksom nestorn Bengt Liljedahls Vas, där den varmvita silverplåtens ursprungliga tjocklek fått stanna i brättets buktningar. Metallen upphettad och bankad, materialet slag för slag förflyttat av mjuk och stadig hammare. Tålamod som dygd och förutsättning. Annars spricker den och det gjorda blir ogjort.

Hammarslagen ger liv åt ytan, en otvungen, dekor. Naturlig? – snarare ett konstnärligt val. Att jämföra med Åsa Hallqvists Kär-lek där själva dekoren – klippt och böjd – ger fatet både dess design och funktion. Ytan saknar varje spår av mänsklig hand. Men så är det förstås inte, att få till en perfekt yta kräver också det sina timmar.

Skön lek med skuggor. Kuki Constantinescus stora brosch Rebecca II (2013) har starkt släktskap med forna tiders fotoramar.

Utställningsgruppen lyfter utsökta ting ur kartongerna, inget är det andra likt. Små och ännu hellre stora smycken (broscher!) och corpus-verk om vart annat. Hmm, corpus? Skålar, vaser, allt med volym. De visar på kollegernas skicklighet, finurlighet och tankemöda i det gränslösa landskap där de rör sig fritt mellan konstens och handens verk. Mellan funktion och estetik.

– Händerna minns hantverket. Du kan utnyttja ditt minne till att vara spontan, säger Maria Elmqvist.

Så kan det förstås vara även om merparten av tingen mest visar på kunskap och kontroll, spontaniteten ligger oftast i idén. Maria Elmqvist tar ut svängarna med samlingen Medaljer, djärvt (nåja, i vår tid går allt) blandande material som kapsyler, plastknappar och sybehörsstjärnor. I den kitschiga mängden har hon också smugit in medaljer av ädlare valör där hon format, slipat, putsat. Ett manligt/lekfullt svar på strama/kvinnliga halsbandet Havs-verk hon gjorde till Nutida svenskt silvers 30-årsjubileum och som hon då tyckte var djärvt.

– Det var så förbjudet att arbeta med färg då, en minimalistisk tid. Jag vågade – sedan dess har jag inga hämningar – en milstolpe för mig.

Kräver aftonklänning. Maria Börjesson får hjälp med sitt halsband Svart spets (2013) av Margareth Sandström.

Det är Norrköpingssmeden Maria Börjessons förtjänst att denna i dubbel bemärkelse show-off av det bästa av det bästa svenska silvret kommit hit. (Eller galleristen Joakim Sander, vars konsthall NP33 lockar intressanta konstnärer som flugor till en sockerbit.) Hon lämnar snickeriarbetet en kort minut och låter sig fotograferas med halsbandet Svart spets av handmålat anodiserat aluminium och silver.

– Ska jag klä av mig, frågar hon och skrattar, drar i tröjan så huden skymtar under. Nej den bilden blir för privat…

Utställningskatalogen, från Hallwylska där något fler ställde ut än här, visar varje konstnärs två utvalda verk tillsammans med deras tankar om tillblivelsen. Den inleds med ett gediget kapitel om föreningen Nutida svenskt silvers historia, konstnärliga diskussioner och hantverkets tradition. Vilket samtidigt är berättelsen om det nutida svenska silvret (och guldet, aluminiumet, plasten, tråden och skrotet) långt bortom masstillverkad design.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

NP33 Norrköping

30 november 2013 – 18 januari 2014
Nutida svenskt silver 50 år
Jubileumsutställning

LÄNKAR
Nutida svenskt silver hemsida
Hallwylska museet hemsida
NP33 hemsida

FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157638118313056″]