Genom konsten. Thomas Edetun kliver genom rummet på Konstforum. Han vänder ryggen till sin målning Scheherezade. I bakgrunden ses Camilla Lothigius skulpturrundlar och randiga målningar.

 

Smittande prickar i allvarlig lek

 

De är ett par, de delar ateljé. Därefter upphör likheterna. Thomas Edetun möter de gamla målarna och prövar vad han kan tillföra nu när skicklig avbildning inte längre räcker till. Camilla Lothigius prövar färgerna, i rena former, bygger och prövar om och om igen.

Ihop-parat heter deras utställning på Konstforum. Deras verk möter varandra i alla rum och nog kan man tänka att hennes prickar smittat av sig, ramar in hans verk och hoppar upp som Musse Pigg-öron på ett porträtt här och en avmålad modern skulptur där.

 

Genremålare. Thomas Edetun har sina favoriter i konsthistorien som han leker med. Constable är en.

 

– Ingen vill vara postmodern nuförtiden, säger Thomas Edetun när jag lyfter frågan om hans inlån från gångna stilar och genrer med personliga tillägg.

Han talar i stället om sin bildningsgång, som startade i traditionellt måleri. På konstskolorna under 1980-talet gick han emot (installations-)strömmen.

– Jag undersökte om man kunde göra något med utslitna motiv som landskap och hästar. Jag är förtjust i måleri som form, sedan kommer motivet.

Som en programförklaring låter han Kärleksfullt porträtt av en konstnär (han droppar namnen medan vi promenerar runt i galleriet, verklistan är ännu inte klar) möta besökaren. En relativt ung man klädd i folkdräkt. Ansiktet öppet, blicken ärlig, i handen konstnärens pensel, fläckar på den blå jackan. Landskapet, nästan italienskt, stannar i höjd med vaderna, vad övrigt är är himmel. Plus Musse Pigg-öronen på mössans topp och färgfläckarna som bildar en lekfull ram. Inte ett självporträtt, men ändå just den genren.

– Jag har mina favoriter i konsthistorien, Constable är en, berättar Thomas Edetun.

Bland de många landskapsmålningarna finns Grönsakslandet med tillsatta morötter, vid Scheherezade säger han att genom att föra in något i bilden ges fler tolkningsmöjligheter. En pojke med ovanligt vuxet uttryck är ett prövande av porträttgenrens mål att framställa personens inre gestalt i det yttre.

 

Målning med hav, skepp och fågel av Thomas Edetun.

 

Även reklamens uttryck är en genre Thomas Edetun inte kan låta stå emotsagd. I det innersta rummet hänger hans östgötska version av klassiska Marlboro-mannen. Och ett skepp på havet med en liten fågel i förgrunden.

– Det finns ju folk som är jätteduktiga på att måla fåglar. Ett tag kallade jag mig ”misslyckad” fågelmålare, säger han förtjust.

 

Färg, form. Pyramiden av pinnar skulle kunna byggas på tusentals olika sätt. I bakgrunden skymtar Camilla Lothigius.

 

Camilla Lothigius studerade arkitektur innan hon skiftade över till konstnärskapet. Det kan förklara en hel del. Skulpturer av platta rundlar (tänk vattenfärg-kakor) som sätts ihop på tvären, eller bulliga moln i vit lera. Former hon tänker sig att enkelt kunna skala upp för att passa i det offentliga rummet. (Hon har ett verk vid en skola i Linghem och kanske hon hamnar i skulpturparken i kvarteret Hallarna.) Eller varför inte de färgade pinnarna som lagts glest och bildar en pyramid, den skulle kunna raseras och byggas upp på nytt med nya färgkombinationer.

När jag ser hennes konkreta och färgglada lek med klassiska former formulerar frågan sig själv. Vilket kommer först, geometrin eller färgen?

– Färgen! Jag har haft en törst efter färgen. Sedan börjar jag med geometrin för att fästa färgen på något.

 

Skulpturer av platta rundlar och randiga målningar med djupeffekt.

 

I varje rum möter man hennes rena rundlar som fäster i varandra, gul skiva mot röd, mot lila, mot grön. I entrérummet har hon satt upp en hylla med små skisser, alltså små modeller – ”jag provar ofta så först, innan jag gör dem stora”. Ett färgglatt gäng ligger på golvet i ett annat rum och lockar till rundgång för att se färgställningarna. En ännu inte helt färdigbyggd skulptur i ett tredje rum prövar förbjudna mixer som rosa mot orange mot cerise mot gult mot lila.

– När man tittar på folklore så ser man kombinationer, som är befriande, kommenterar Camilla Lothigius.

På väggarna hänger hennes målningar, dels prickar – oftast vita – och dels färgränder med folkloristisk karaktär. Hon målar på matt plexiglas, på båda sidorna. Det ger en djupeffekt.

– Jag har en stor respekt för måleri, det här var ett sätt att ta mig an det.

I det innersta rummet en skulptur med stora vita rundlar. På ett annat ställe en liten svart.

– Det är skönt att bara vila lite från färgen ibland.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

KONSTFORUM Norrköping

30 november – 15 december 2013
Vernissage 30/11 kl 12-16, Agneta Lalander presenterar kl 14
Ihopparat

Thomas Edetun
Måleri
Camilla Lothigius
Måleri, skulptur

LÄNKAR
Thomas Edethun hemsida
Camilla Lothigius hemsida
Konstforum hemsida

FLER BILDER FRÅN THOMAS EDETUN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157638181440285″]

FLER BILDER FRÅN CAMILLA LOTHIGIUS – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157638181840396″]