Gemensam sak. Annika Bergqvist Kupiainens och Ulla Fredrikssons utställning Såsom i en spegel visas under första halvan av december på galleri Kronan.

 

Det finns anledning till oro

 

Dagen därpå, på fredagen, måste jag återvända för att hämta mitt kvarglömda skrivblock. Utställningen är färdighängd. Molnen sjunger i sin himmel och spegelbilderna vid vägg och på golv möter varandra om och om igen. Soltavlan lyser över de pyttesmå husen. Allt ser välstädat ut bortsett från de små informationslapparna med namn och pris som ännu ligger på golvet. Tyst i väntan på lördagens vernissage.

Men det är alltså dagen före, redan på torsdagen, jag träffar Ulla Fredriksson och Annika Bergqvist Kupiainen, båda Norrköpingskonstnärer, som ska ställa ut tillsammans på Galleri Kronan under första halvan av december. Deras utställning heter Såsom i en spegel.

 

Molniga dagar. Ulla Fredriksson har fyllt ett år av dagboksanteckningar i form av moln.

 

Ulla Fredriksson är uppe bland molnen, hon står på en stege. Det ser himmelskt ut men också musikaliskt med trådarna som ska hjälpa henne att hålla linjen. Hon går upp och ner mellan den växande installationen och bordet där rosa, ljusblå och vita gipsmoln  väntar tillsammans med de små blecken som ska bära dem.

– De är en dagbok, jag har gjort ett moln per dag, säger Ulla Fredriksson om den växande installationen.

Serien påbörjades under 2012 och har sträckt sig in i 2013. Och ja – hon minns flera av de dagar som molnen står för. Det var en omtumlande tid, då hon väntade det barn som nu ömsom sitter på hennes arm, glatt kavar sig framåt i gåstolen eller plaskar i vattnet i galleriets andra rum. Just en sådan livshändelse som kan få en konstnär att om och om igen skapa ett litet knubbigt moln.

För två månader sedan visade Ulla Fredriksson svarta glasmoln i en utställning med mycket glas på NP33. Hon berättar om vita plastmoln som fyllda med helium svävade fritt i Hedvigs kyrka till improviserade toner från kyrkans orgel. Ämnet är inte uttömt.

 

Snedseglare. I bakgrunden två teckningar av Annika Bergqvist Kupiainen.

 

Den stora lysande Soltavlan fanns med redan på NP33. Här ser den bredare ut och även om den har konkurrens av infallande dagsljus genom de stora fönstren så ger ”solen” bakom det diffusa plexiglaset kraftfullt ljus. Automatiskt tittar jag bort.

– Man kan inte fokusera på den.

Snedseglare heter Ulla Fredrikssons tredje verk, det som placerats i galleriets inre rum. En knubbig val i en låg zinkdamm fylld med vatten, lite har skvätt ut vid sidan, antingen det är dottern eller valen själv. För valen, gjord i betong, har ett blåshål där den sprutar vatten.

– Jag har fått hjälp av en kille som kan styrteknik, så att det blir som att den andas slumpmässigt, oförutsägbart.

Just det där oförutsägbara är kanske Ulla Fredrikssons signum. Hon har en nyfikenhet på material, samarbetar gärna med andra kompetenser. Motiven kanske kan beskrivas som allvarlig lek kring människan och naturen.

 

Halvnakna hus. Annika Bergqvist Kupiainen lyfter upp sina skulpturer i brons.

 

Annika Bergqvist Kupiainen fäster duken på ramen till en stor målning. I mitten en mörk åttahörning omgiven av en dekorativ ljusare oval. Den har en tvilling, en spegelbild med motsatt färgställning. De ska placeras i 90 graders vinkel mot varandra, en på väggen, en på golvet.

– Jag gjorde en uppdragsmålning, en trompe-l’œil (”lura ögat”) som skulle föreställa ett hål i taket. Sedan kände jag att jag inte var klar med motivet, förklarar hon.

Målningen påminner om det sena 1800-talets arkitektur och stilar, och vi talar om dataspelsvärldar som fångat upp den viktorianska eran. Annika Bergqvist Kupiainen nämner Half life – ”det enda spel jag orkat mig igenom. Jag är sugen på att måla ur det.”

Två små objekt i mörk brons står på golvet, enkla små hus med fönster men tak och en vägg saknas. Ruiner? De är ännu inte placerade i utställningen och jag ber henne lyfta upp dem för fotograferingen. De är tunga – Annika Bergqvist Kupiainen är stark.

 

Lyssnar till havets brus. Vargen bakom kvinnans rygg tycks också lyssna, kanske också håller i snäckan.

 

Hon visar även två blyertsteckningar i anslutning till det inre rummet med valen. En med ett vattenmotiv, den andra med en kvinna som håller en stor kaurisnäcka intill örat, havets brus sägs ju höras i sådana snäckor. En varg anas bakom hennes rygg, vems är vänsterhanden som håller i snäckan, hennes eller vargens. Är vargen en del av henne? Blyertsen har strukits mjuk mot det stora papperets grova yta, strukturen framhävs liksom den präglade kvalitetsbeteckningen.

– Jag tecknar jättemycket djurmänniskor i mina bilder, säger hon.

Annika Bergqvist Kupiainen berättar om meditationsövningar då hon ska tänka sig en trygg plats som ger vila. Men hon kan inte låta blir att tänka in lite vilda djur, det blir tråkigt annars. Vill man se fler av dessa får man ge sig till Plankgatan 18 där hon just nu deltar med fler djurmänniskor i Konstloppisen, en del lite läskiga.

– Jag vill omfamna det läskiga i världen. I mina teckningar kommer jag närmast att visa upp mig inifrån.

Åter ute i stora rummet ser jag en digital bild på en pelare, en kvinna med tabletter i sina händer. Bilden har byggts upp av små ovaler, som skulle kunna vara stygn i ett broderi –”riktiga piller jag färgsatt i 250 olika nyanser”. Inspirationen kommer den här gången från filmen Matrix där ett pillerval, röda eller blå, spelar en avgörande roll.

På väggen vid ingången – eller utgången om man så vill – har Annika Bergqvist Kupiainen placerat två utsträcka händer som tycks erbjuda små lysande ”piller”. De skiftar färg hela tiden – valet blir svårare.

 

Proportioner.  När Annika Bergqvist Kupiainens små bronsskulpturer möter Ulla Fredrikssons molninstallation och Soltavla uppstår en berättelse.

 

Ytterligare några dagar senare, i uppehållet i skrivandet, fogas spegelns skärvor samman till en hel bild. Ulla Fredriksson beskriver vår värld med sol, himmel och hav, grundförutsättningarna för livet. Det är som i en skapelseberättelse, just så enkelt och just så storartat. I detta leder oss Annika Bergqvist Kupiainen – genom ljushålet och husens proportioner – till berättelsen om människans arv och ansvar, väljer vi rätt? Det finns anledning till oro, den strandade valen mår inte helt bra.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

GALLERI KRONAN Norrköping

30 november – 15 december 2013
Såsom i en spegel

Annika Bergqvist Kupiainen
Måleri, teckning, foto, objekt

Ulla Fredriksson
Skulptur

LÄNKAR
Annika Bergqvist Kupiainen hemsida
Ulla Fredriksson hemsida
Galleri Kronan hemsida
Matrix wiki
Fredriksson tänder solen på NP33 reportage Kultursidan.nu 13/10 2013
Adventsglad konstloppis på Plankgatan reportage Kultursidan.nu 29/11 2013

ANNIKA BERGQVIST KUPIAINEN – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

ULLA FREDRIKSSON – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR