Anonymiserade. Liggande. Döda
Inte helt spårlöst
Inte helt spårlöst. Daliborka Obradovic visar sina bilder i Konstforums Studio, det rum som avsatts för fotografi. Dels ser vi bilder, så nära tagna att objekten inte går att tolka. Dels serier av bearbetade porträtt tagna av forna tiders fotografer.
Daliborka Obradovic kunde inte närvara vid pressvisningen på Konstforum, det tillfälle då kulturbevakande journalister har möjlighet att möta utställande konstnärer. I stället stannar jag till en dag efter vernissagen, kilar in med kameran.
Daliborka Obradovic ställer ut i Studion på Konstforum.
Det blir ett svårt men spännande uppdrag. Att undersöka vad jag kan se i och förstå av bilderna utan samtalet med konstnären, det som för mig är den nyckel som låser upp dörren till utställning och konstnärskap. Om Daliborka Obradovic får jag veta mycket litet.
Konstnären är född 1978, och har utbildat sig (och ställt ut) i Paris, Indien och i Sverige, studerat vid konsthögskolor, läst filmvetenskap och kursen Fotografins filosofi. Så långt galleriets informationsblad. Facebook, jo där finns hon, men vi är inte vänner och hon uppdaterar inte ofta. Googlar, relativt magert, gamla utställningar lämnar tunna spår.
Ur The Boyfriend series.
Bilderna är speciella, driver nyfikenheten. Två fotoserier med porträtt som hon uppenbarligen inte tagit själv, de är omkring 100 år gamla. Studioporträtt som var så populärt att låta ta innan det fanns en kamera i var persons mobil. På Artist pension trust hittar jag det närmaste jag kommer en hemsida. Där får jag veta den övergripande titeln till bilderna av unga män – The Boyfriend series (2011).
Kanske var de pojkvänner till någon som de tog de här bilderna för, gjorde sig fina och gick till fotografen. Inte olikt oss själva. Men det är något med ögonen, Daliborka Obradovic har liksom skrapat bort eller skrapat till ett par glasögon. Vi ser inte ögonen. När jag går närmare ser jag att hon även gjort fina linjemönster i ansiktena. Tidens avpersonifierande spår eller tänk om det är tvärtom? De påminner om fingeravtryckens linjer även om de är kantiga.
En annan serie visar både män och kvinnor i olika åldrar. Här är fotostudions stämpel med på bilden, från Sundsvall till Hamburg. En svart rektangel/mask skymmer ögonen, vår tids anonymisering. Men varför anonymisera, personerna är ju borta sedan länge? Ja, de är borta, hon har lagt deras porträtt på sidan.
Ett spår jag funnit av denna svenska världskonstnär är utställningen Ocean collection som visades på Abadi art space i New Dehli i Indien hösten 2011. Fotografierna av havet introducerades med en text om havets eviga yta som saknar spår av människan. Också en anonymitet, även om det verkar futtigt att jämföra porträtt med oceaner.
Troligen extrema närbilder. Med rymdkänsla.
Ytterligare ett par fotografier visar extremt nära bilder av föremål eller ytor som även de tycks skadade på något sätt. Samtidigt leds mina associationer till astronomiska fotografier, fast alltså skadade.
Som en övergång från dessa mångtydiga fotografier till porträtten kan man tolka bilden av ett huvud som fått en mask för ögonen, en metallplåt där (för) stora öppningar klippts ut för ögonen, och fått ögonfransar.
En spännande utställning. Låt den inte gå spårlöst förbi.
Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
STUDION, KONSTFORUM Norrköping
1 – 15 december 2013
Daliborka Obradovic
Fotografi
LÄNKAR
Daliborka Obradovic hemsida
Konstforum hemsida
FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA
[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157638377355655″]