Norrköpingsdeckare. Lilian Westlin och Louise Bonta har tillsammans skrivit Veronicas Catering.

 

Karriärbyten i livet och fiktionen

 

De faller varandra i talet, avslutar varandras meningar och påbörjar nya. Lilian Westlin och Louise Bonta är goda vänner som skrivit sin första deckare ihop. Över nätet, för att överbrygga avstånden mellan Bjurholm i Ångermanland (Louise) och Tolånga by utanför skånska Sjöbo (Lilian). Fast nu har Louise Bonta flyttat till Uppsala.

Det var i Norrköping de blev vänner och arbetskamrater för många år sedan och det är här de nu träffas för att marknadsföra deckaren Veronicas Catering. Som utspelas i Norrköping, ja själva dödsfallet infaller i Abborreberg och klaras av redan i kapitel 1. Vi träffas på Lindahls konditori i Spiralen (finns med i boken).

 

Louise Bonta. Många i Norrköping känner henne från statliga verken, Folkuniversitetet eller Linköpings universitet. Nu ägnar hon sig åt sina samojedhundar och företaget Qresor.

 

– Vår verklighet blir vidrigare för var dag som går. Man måste få skratta också, säger de två som efter att ha lagt första idén om en matbok på hyllan ville skriva en lättsam och roande deckare utan blodigt våld och äcklig socialrealism.

Upptakten till deckaren var när Louise Bontas mamma dog. Sonen hittade en liten glasflaska i linneskåpet. Det stod ”Stryknin 1913” skrivet på en liten lapp med vacker piktur.

– Ska vi ha ihjäl nån så måste det vara med stryknin, insåg Louise Bonta.

– Oh, vad vi forskade, fortsätter Lilian Westlin.

Louise berättar hur de träffade bönder som visste hur giftet användes förr i tiden. Och Lilian fyller i hur de måste ta reda på hur kroppen reagerar på strykning. ”Det går fort, speciellt om man hör ett starkt ljud och nerverna reagerar på det”, avslutar Louise.

Skrivandet följde samma mönster. En skrev ”som en motorväg” och förde berättelsen framåt. Sedan tog nästa vid och fyllde i med detaljer för att i sin tur fortsätta med intrigen. Att skriva i jagform var både lätt och svårt, för nu måste deras hjältinna verkligen anstränga sig för att få information om alla misstänkta.

– Vi visste inte förrän på slutet vem som var mördaren, säger Lilian Westlin. Det finns författare som inte lyckas få ihop det hela på slutet.

 

Nära till skrattet. En gång drog Lilian Westlin, till höger, en gepard i svansen.

 

Många skrivna och strukna rader senare är de tacksamma mot förlagsredaktören som svarade att hon såg en potential. Men gav dem rådet att fråga en författarcoach till råds.

– Korta med 150 sidor. Är det en turistbroschyr över Norrköping? Ni är övertydliga, läsarna vill tänka själva. Dold marknadsföring! räknar Louise Bonta upp den erfarna coachens beska kommentarer som ändå avslutades uppmuntrande – arbetade de sig igenom alla anmärkningar så hade de en storsäljare.

– Vi valde förlaget som skrev att vi hade ett bra språk! Vi är båda språkfascister, erkänner Lilian Westlin som höll förlaget på sträckbänken med sin intensiva korrekturläsning. Men det är ett kommatecken i stället för punkt på sidan 297.

Liksom hjältinnan i boken har Lilian Westlin en gång lämnat en framgångsrik forskarkarriär – ”jag studerade däggdjurs fortplantning i Sydafrika och byggde en vibrator för gapardhonor” – för att via språklärarjobb på Folkuniversitetet i födelsestaden Norrköping bli kemilärare på Ebersteinska. Hon har bidragit till merparten av Veronicas många små misstag men också till hjältinnans sökande efter sanningen.

– Det är en kliché att forskare bara är seriösa och logiska. Man måste vara lite galen för att vara forskare, säger hon och berättar om vänner som dragit ut henne till nyårsfirande när hon suttit och skrivit på forskningsrapporter.

– Men hon är inte bättre, Louise kör hundsläde utan hjälm, säger hon om väninnan vars samojedhundar lätt blir nyfikna och kan tvärvända.

 

Förebilder. Man kan vara både galen och fokuserad. Man kan följa sina livsdrömmar.

 

Även Louise Bonta har bytt spår flera gånger i yrkeslivet. Från statliga verk till Folkuniversitetet, där hon var chef för språksektionen, till universitetet. För att göra en kort sammanfattning.

Nu är båda ålderspensionärer och gör vad de har lust med. Lilian Westlin granskar vetenskapliga texter medan Louise Bonta arrangerar skrivkurser och projekt, senast intervjuat kvinnor vars liv tagit ny riktning – gjort lappkast. Och spinner garn av sina samojedhundars hår, som hon stickar vantar och sockor av.

– Att våga göra något man vill, man måste ta steget, säger Louise Bonta. Man har alltid ett val, åtminstone vilket förhållningssätt man väljer.

Det är också en tanke med boken, att Veronica kan vara en förebild, en kvinna bortom schablonerna.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

DECKARE

Veronicas Catering
av Lilian Westlin och Louise Bonta
Idus förlag 2013

LÄNKAR
Lilian Westlin hemsida
Louise Bonta hemsida
Veronicas Catering, kapitel 1 provläs
Idus hemsida
FLER BILDER – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157638825256573″]