Författaren Kristian Lundberg gästrecenserar Melker Garays
novellsamling Råttan och andra onda berättelser.

Före försoningen måste brottet beskrivas

Det finns förmodligen ingen litterär genre som är svår att behärska som den minimala kortnovellen, om det nu ens finns en sådan genre. I miniatyrnovellen rör vi oss i ett gränsland som egentligen saknar direkt avgränsningar mot andra genrer. När övergår till exempel en prosadikt till att bli en novell? När blir en sedelärande fabel istället en kortnovell om djur? Hur påverkar det vår läsning, genrens överenskommelse med sin läsare?

Det är oundvikligt att innehållet kommer att definiera sin egen form och man märker av ett eventuellt formproblem först när innehållet saknar substans eller inte förmår leva upp till sin koncentrerade form. Det finns inget utrymme för transportsträckor, tomma gester eller ett meningslöst poserande. Kortnovellen avslöjar falskspelet, direkt. Allt är verkligt, nära, oundvikligt.

Det är med andra ord inte en enkel eller självklar form som Melker Garay använder sig av när han i Råttan och andra onda berättelser försöker loda människans djupa och mörka sidor. Och som han lodar det djupet! Här finns inget utrymme för nåd eller förlåtelse. Eller? Är det inte först när det existentiella brottet går att beskriva som det blir möjligt att försonas? Förlåtas?

Råttan och andra onda berättelser slår an en ton som för tankarna till Pär Lagerkvists novellsamling Onda sagor där ondskan, precis som hos Garay tycks det mig, är en konsekvens av den fria viljan, det egna beslutet. En av Garays ambitioner tycks nämligen vara att visa på ett existentiellt mörker som präglas av jagutlevelse, dominans, begär, en värld där människan har förvandlats till objekt, redskap. Och han gör det på ett klart och enkelt språk som alls inte saknar komplikationer eller djup, tvärtom. Den skenbara enkelheten hos honom är bedräglig, för att inte säga försåtlig och den är lika konsekvent som exempelvis hos novellister som Kafka och just Lagerkvist.

Garay närmar sig en slags medeltida fabel i sin berättarteknik i det att han tycks vilja visa en slutsats, ett ställningstagande. Det skulle inte vara en överdrift att påstå att hans texter är sedelärande, fast avgörandet ligger nu hos läsaren. Texterna är förvisso nattsvarta, fyllda av ett slags hopplöshetens ursinne – men det är också det som gör att novellerna lever, rör på sig.

Det moraliska ställningstagande som finns där, hela tiden, kan bara erövras genom att man någonstans har förlorat. Det är inte för inte som den kristna myten berättar att Djävulen var Guds mest älskade ängel, likaså blir Garays korta texter till en vittnesbörd om den fria vilja som också inrymmer en tro, ett hopp.

För att uttrycka det på annat sätt: för att kunna beskriva natten måste du veta hur dagen ser ut. Den fasansfulla berättelsen om modern som återfaller, om råttan som blir en slags råttornas Kristusfigur eller den åldrande damen på en parkbänk som inte anar att hon är betraktad, alla blir till bilder av en skuld som måste sonas och ett straff som måste verkställas – och genom att beskriva det, samvetet som blir tydligt hos läsaren, så visar Garay på just det som han också kritiserar, nämligen hopp. Försoning. Ett val.

Jag har inte tidigare hört talas om Garay, men den här tunna volymen övertygar mig om han är en både viktig och skarp författare som borrar ner i nattens mörka hjärta.

Text: Kristian Lundberg
Foto: Ann-Charlotte Sandelin

PROSA
Råttan och andra onda berättelser
Melker Garay
Norlen & Slottner

LÄNKAR
Kristian Lundberg hemsida
Melker Garay hemsida
Norlén & Slottner hemsida
Melker Garays onda Råttan reportage Kultursidan.nu 16/10 2013
FLER BILDER – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157636623005195″]