Avskuren. Naturligtvis är det en synvilla, åhörarna hade Elin Kvicklund, sist ut av tre poeter, i blickfältets centrum.

 

Ord ur livets bagage

 

Plötsligt är det poesi igen. Östgötateatern satsar på Afternoon Tea-poesi med läsande skådespelare denna säsong, lördagar. På Galleri Kronan trängdes i torsdags en ung publik med hög hipsterfaktor bakom medelålderns stolsrad. Sammantaget räknar jag till 29, en mycket bra siffra för en lyrikperformance.

Tre unga poeter, två hemvändare och en gäst, läste, mumlade, stampade, vände blad. Skilda sätt att skriva, skilda temperament, olika sätt att läsa, väcker nyfikenhet och tankar om poesi. Vad, av vem, för vem? Läsa högt? Vad händer med dikten?

– Visst skulle jag kunna skicka min dikt till en skådespelare men det räcker med att läsaren läser själv och att poeten läser, kommenterar Adam Ehlert, Norrköpingsbo som numera förskingrats till Uppsala.

 

Dansant och stillsamt. Filip Lindberg är ett med sitt framförande.

 

Både uppfattningen och förskingringen delas av Filip Lindberg, litteraturvetare och konstnär med förkärlek för porslinsfigurer. Något som också smyger sig in i hans poesi. Hans aparta rörelsemönster skulle ingen skådespelare komma tanken på att sätta ihop med poesi. Han dirigerar sig själv, sin inre kör, dansant läsande/talande med slutna ögon, lågmäld stämma och slingrande armar; högerhandens fingrar rytmiserar, pauserar.

ur ett maskinellt gap
flimrar sönderfiktionaliserade svek
sovgemaket
det gulkornigt porösa
sängomhänget
flammar till
ett ökenlandskap
där gampupiller av destillerade regnbyar följer
karavanens kameler
av sandstorm bortförda från handelsvägen
spårskärande cirkulering
liggande åtta

Egentligen är det för svårt att följa med, att lyssna och förstå. Det blir glimtar av förståelse, aningar av sammanhang – i nästa en impression av ett efteråt, komplett med cigarettmärken och begagnade lakan. Filip Lindbergs poesi spottar ur sig konsonanter och associationer, fogas samman av delar, som en trasig porslinsfigur lagad med en bit choklad.

 

Flödande satser med klingande rytmik kännetecknar Adam Ehlerts språk.

 

Adam Ehlert är mer poetry slam-typen, snabb och glödande. Jag har läst de såriga rapporter från (olycklig) kärlek och vuxenblivande som kallas krönikor i Norrköpings Tidningar. Han häller ordkaskader som använder språkets inneboende rytmik (Förlåt att jag var en timme sen är ett perfekt exempel, eller hur?).

Adam Ehlert inleder med en dikt jag kallar Maratonlöparen, här en del där kärlekslängtan (den eviga) räknas i matematiska formler:

Omloppsbana
Från första sekund
Mäter, linjer, mönster
SYSTEM
(rutnät, x-axeln är frustrationen, hatet
y-axeln är längtan tillbaka, ingen vet
vad origo är, jag har inte använt excel sedan typ
2007 jag är för gammal för det här)
för att jag böjer mig efter dig, för att stampa i takt, fyra slag i golvet och jag vet inte vad din
taktkänsla kommer ifrån, för att gjuta mig
i din
form

Den är längre, tappar slut diktens form och landar i ett intensivt, staplande prosaflöde. Adam Ehlert läser sedan ytterligare några korta dikter, inte utantill men säker, lägger papper efter papper till handlingarna. Tittar på ett ark, säger Nej, vi skrattar, och lägger undan oläst. En dikt kräver två sidor, han håller upp det första arket, skrynklar ihop och släpper ner på golvet.

 

Nattliga tankar, iakttagelser, motsatspar ryms i Elin Kvicklunds poesi.

 

Sist ut är Elin Kvicklund, 50-talschic i svart blåsa och vita pärlor. Till Uppsala har hon kommit från lilla Karlsborg i Västergötland, litteraturvetenskapen har fyllts på med konstvetenskap. Hon börjar stillsamt och tyst, orden kräver öron som sträcks mot rummets centrum. Har publiken sett den utställande konstnären Hasti Radpours verk bakom poeterna som en samspelande tavla blir den nu en syster bak Elin Kvicklunds rygg.

Jag tror hon delger oss nattliga tankar, iakttagelser vid ett hus, motsatspar. Allteftersom växer vokaler, rörelser och styrka: Överkörda fåglar slår ut, säger Elin Kvcklund och lyfter upp armarna som för att gestalta. För att sedan falla tillbaka.

kroppen
det urgröpta varats bultande hålrum
                               genljuder                        
mina böner
upptas av tomheten                i dess dödstysta sönderfall

                                                    cirkulerar dövhetens
                                                            crescendo

Kärleken, övergiven, ensam. Ord ur livets bagage. Där befinner sig ung poesi i dag som i många andra dagar. Men varje röst delger oss denna erfarenhet på ett nytt sätt. Visst är det fascinerande.
Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

GALLERI KRONAN Norrköping

23 januari 2014
Lyrikperformance

Filip Lindberg
Adam Ehlert
Elin Kvicklund

LÄNKAR
Galleri Kronan hemsida
Filip Lindberg tolkar om konsten på Popsi reportage Kultursidan.nu 7/3 2013

FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157640119715283″]