Inte bara blått. EBB spelade på Crescendo i onsdags kväll.
All Along The Watchtower – klipp i en helig graal. 1:12 min.
Det är tungt. Det svänger!
Det är märkligt det här med blues; man vet aldrig vad man får, så det gäller att behålla ett öppet sinne. Den är inte blå, utan kommer i fler färger än regnbågen. Så att ett band kallar sig ”bluesband” behöver inte betyda att vad man vet som kommer. Och jag var beredd på att bli överraskad. Jag hade aldrig hört dem tidigare, men det lilla som finns på Spotify och Youtube hade jag pluggat in. Fast jag visste att Eric själv var den enda som återstod från originalsättningen, och eftersom plattan var starkt präglad av blås och sättningen här var gitarr-trummor-bas-klaviatur så var det väntat att det skulle skilja sig en hel del.
Jag var dessutom för ung när de spelade på Crescendo förra gången för, nästan på dagen, tio år sedan. Nävars, jag var fem år äldre än Eric Hansson är nu. Då var han ung, lovande och EBB fick samma år pris som bästa bluesband och för bästa skiva i en omröstning i Stockholms Bluesförening.
Nu borde han vara en räv i gemet, och jag förstår att det bara är min egen okunnighet som gör att jag inte känner till honom. Varför slutade jag lyssna på blues? Obegripligt.
Eric Hansson har ett flyt i sitt gitarrspel.
Men Crescendos publik är givetvis bättre informerade än jag, och det var nästan fullsatt när jag kom 20 minuter före utsatt tid. Av en obegriplig anledning hittade jag en ledig plats på andra raden tre meter (skulle det visa sig) rakt framför huvudpersonen själv. Kanske var det för att mina kompisar satt där.
Det var bara att luta sig tillbaka och vara beredd på det oväntade.
Redan från första takterna av John Lee Hookers You got to Walk Yourself står det klart vilken blues det är – det är den röda sorten! Den som har mer att göra med rockband som Stones, Yardbirds och Hendrix’ Experience än Mississippis träskmarker eller Muddy Waters. Men definitivt blues. Eller R’n’B. Eller bluesrock från slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Alla rockband som svängde då spelade blues, oavsett vad de kallade det. (Möjligen stämmer det fortfarande.) Blues, alltså. Eller bluesig rock. Strunt i etiketten! Det är tungt. Det svänger!
Det fortsätter med en stompig Mississippi Road (Som inte har det minsta med J.B. Lenoir att göra.) Fortfarande är det, trots allt, lite avvaktande. Eric får hjälpa till med munnen för att ”prata fram” gitarrtonerna, men det tycker jag är rätt charmigt. En tredje, rätt anonym låt med ett Claptoninspirerat solo, passerar också förbi.
Nu börjar det hända saker. Bandet spelar Robert Johnsons 1930-talsklassiker Cross Road Blues. Fast vi kanske ska kalla den Crossroads i stället, som Eric Clapton och Cream gjorde, för det är den versionen som ligger närmast till hands att tänka på. Allra närmast ligger nog versionen från Creams tillfälliga återförening 2005, men denna är (jodå) tyngre. Här luftar också Eric Hansson wahwah-pedalen för första gången, och man får en (liten) Hendrixkänsla. Sweet!
Robert Johnson-temat fortsätter med Walking Blues och Eric byter till Gibson för att spela bottleneck. Det är vandrande och stompigt. Jag har ju läst att EBB har spelat förband till Joe Bonamassa, som gjort en ösig tolkning av den här låten. Tillfällighet? Knappast.
Micke Johanssons trummor är strama och precisa.
Den egna låten Taxi, Take Me Down The Road från förra plattan låter, som väntat, helt annorlunda här. Det sofistikerade blåset lyser med sin frånvaro och i stället får vi stenkrossar-r’n’b à la Rolling Stones i över 10 minuter. Jag väljer detta 9 ggr av 10. Eric spelar ömsom slide och solar ömsom med fingrarna. Det är påfallande hur mycket bättre han sjunger nu än på plattan, men på 6 år har rösten fått mer kärvhet och djup. Fast ibland önskar jag att han tog i ännu lite mer och att den var lite högre mixad.
Ännu en låt från skivan, Tears Running följer. Eric har bytt tillbaka till sin mintfärgade Stratocaster. I avsaknad av blås har låten förvandlats till en ren Texasblues med ett stadigt trumbeat. Micke Johansons trummor fyller en viktig roll i bandet. De är strama och precisa och vandrar inte iväg i onödan. Här finns ingen jazzvarning, utan det är rock som gäller. Lite överraskande kommer det ett Peter Green-mjukt gitarrsolo långt in i låten, sen ökar stompet igen för att bli mer och mer upptempo… för att föra oss in i pausvila.
Nästa låt börjar lite jazzartat på klaviaturet. Det spelas förresten av Jan Petersson, som för mig är okänd men får beröm (med rätta) av bandledaren upprepade gånger under kvällen. På den här låten håller han en Hammond-ton, men han växlar till pianosound eller mer psychedeliskt under konsertens gång och spelar en viktig roll för ljudbilden.
Därpå följer en nyskriven låt som, kanske, heter Can You Belive What I Say. Det är en rockig r’n’b med vandrande bas och gnisslande gitarr som fortsätter över i en tät, gungande rocklåt.
Bandet frågar om de får fortsätta spela ny musik, och publiken är med på noterna. De fortsätter med en rockblues som passar dem bra. Detta lovar gott inför den nyinspelade plattan som tydligen ligger färdig att släppas. Det svänger, över huvud taget, bättre nu efter pausen, och Eric har ett flyt i gitarrspelet som man bara anade i konsertens början.
Basisten Surjo Benigh vilar för en gångs skull och låter Eric driva.
Jag har inte skrivit något om basisten Surjo Benigh, men det måste jag. Jag förstår ju redan under konsertens gång att det här är en kille som kan göra vad som helst på basen, och att enda anledningen till att jag aldrig hört talas om honom måste bero på att jag har bott i ett hål de senaste åren. Lite googling visar att han kan skriva Boppers, Totta Näslund, Ulf Lundell och Marie Fredriksson m.m. på meritlistan. Han spelar bas med sån självklarhet och ett sånt driv att hans betydelse för bandet inte kan överskattas. Ett par gånger drar han av bassolon som får mig att ramla baklänges; men det är främst som rytmmaskin och pådrivare som han är oumbärlig för bandet. Det är också han som berättar att det finns skivor att köpa eftersom huvudpersonen ”är dålig på att marknadsföra sig själv”.
Nu är det dags för Elmore James-klassikern Done Somebody Wrong, som har odödliggjorts 1971 av The Allman Brothers Band på skivan At Filmore East. Den har ofta kallats en av väldens bästa liveskivor, och den inspirationen verkar ha smittat av sig på EBB, för här får vi kvällens bästa låt. Mitt i låten visar Micke Johansson att det visst finns lite jazz i honom när han river av ett trumsolo. Låten pågår med fullt ös, men så ser Eric Hansson ut som en skollärare som manar till tyst i klassen och de andra spelar allt lägre. Sedan spelar han ett mycket lågt och mycket känsligt gitarrsolo från långt bort till vänster på scenkanten. Det är inte utan att jag kommer att tänka på andra motvilliga gitarrhjältar som Peter Green och Kenny Håkansson, och likt dem blir han besatt av känslan, kliver in på scenen och låter låten sluta med en ylande och högt kvidande gitarr. Puh!
Fyller ljudbilden. Jan Petersson på klaviatur.
Nu blir det slide igen i Howlin’ Wolf-pärlan Worried About My Baby. Jag har skivan The London Howlin’ Wolf Sessions, inspelad 1970, där Wolfen kompas av Eric Clapton, Bill Wyman och Charlie Watts från Rolling Stones m fl. Det är givetvis omöjligt att slå en sådan konstellation, men EBB gör ett mycket bra jobb.
Ett instrumentalt nummer med långa solopartier för var och en visar oss att de är varma i kläderna och redo för…
All Along The Watchtower – och nu pratar vi inte om Bob Dylans original utan om Jimi Hendrix cover. (Bägge har för övrigt berikat och förnyat bluesen!) Hur modigt är det inte att ge sig på en sådan helig graal till låt? Och de går i land med det! Till en början följer de Hendrix version med wahwah och tonglidningar, men den sista halvan av låten sätter Eric sin egen prägel på den. Och det är, tycker jag, mer värt än att bara klara av att kopiera den. Jimi Hendrix gör den (förstås) bättre, men det hör inte till saken. Jättebra!
Sittande ovationer och inklapp till extranummer. De väljer att spela något som jag inte känner igen, men (lite elakt) kallar för ”powerballad” i mina anteckningar. Min videoanteckning visar att jag hade fel. Låten befinner sig bara på fel plats vid fel tid. Det är alls inte dåligt, men det blir lite antiklimax efter urladdningen strax innan. Jag väljer att minnas den och mycket av det andra från det andra setet. Och jag går hem mycket nöjd.
Väl hemma äter jag en äggmacka innan jag går och lägger mig. Jag plinkar lite förstrött på äggskäraren och minns vad min, då tvåårige, son sa när han gjorde detsamma för 20 år sen: ”Låter som Lightnin’ Hopkinsh”.
Jag har visst börjat lyssna på blues igen…
Text, film och foto: Michael Strandhed
CRESCENDO Norrköping
5 februari 2014
Eric’s Bluesband
LÄNKAR
Eric’s Bluesband hemsida
Crescendo hemsida
FLER BILDER FRÅN KONSERTEN – KLICKA
[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157640602610385″]