Hemma. George Gustafsson, Georga, låter trådarna löpa både bakåt och framåt i livet.

 

”Det var den här som pockade på”

 

På lappen i byrålådan stod det ”Den religiösa skivan”. I 20 år låg den bland strumpor och kalsonger som en påminnelse om att göra något på läsarsånger. Men när Rakt in i min famn kom till blev det något helt annat, Georg Gustafssons egna tolkningar av låtar av hans egna idoler Bob Dylan, Bob Marley och Tom Waits. Hur det nu kommer sig. Det blir ett samtal om kulturen i bergskedjan Appalacherna, jobbet inom omsorgen och hur allt hänger ihop.

– Egentligen hade jag tänkt göra en annan skiva, med läsarsånger, men det var den här som pockade på.

 

Gitarren följer ofta med på jobbet inom omsorgen. ”Det är musiken på jobbet som gett mig röst och självförtroende att sjunga.”

 

Grunden var Barnatro, en sång jag kan tänka är utsliten, överälskad och banaliserad. Men Georga hörde något annat i musiken. Georg Gustafsson är utbildad vårdare och jobbar inom omsorgen, dit han tar musiken med sig. Gitarr har han spelat sedan tonåren. Sången har växt fram på jobbet.

– Jag har fått djupa känslor för Barnatro, jag har sjungit den så mycket att jag upptäckt hur bra den är. Det är fascinerande i den bransch jag arbetar i – och jag har jobbat med gravt, gravt utvecklingsstörda – att det finns musik som framkallar sinnesrörelser, glädje och en tår, när man inte vet om något annat når fram.

Att läsarsånger inte måste låta sentimentalt insåg Georga redan på 1980-talet när han hörde Börge Ring på tv, en dag på jobbet på Skarphagshemmet.

Här måste vi byta över till Appalacherna, för enligt Georga så hänger allt ihop. Appalacherna är för Georga countryns hemland.

– Det sägs att det är ett eget mytologiskt universum, som består av lika delar Bibeln och hembränt.

Vad är det som är bra med läsarsångerna och hur hänger de ihop med countryn?

– Det är svårt att veta varför man blir berörd. Men det är fina melodier som rör sig i folkmusiksfären. Jag lyssnar mycket till Bob Dylan och country. Där finns de ursprungliga melodierna, det är ingen som försökt tänka ut häftiga ackordsvändningar. Läsarsångerna ligger i den sfären. Han som skrev Barnatro, Gunnar Dahl, skrev också schlagers.

 

Hemmastudio. Instrumenten fyller rummet och i datorn har Georga ett ljudredigeringsprogram. Det ligger en trygghet i att  kunna göra omtagningar, välja ut det bästa.

 

George Gustafsson växte upp inom svenska kyrkan – och med punken, där han bland annat varit med på kanten i 23 Till. På mammans sida fanns många pingstvänner. Själv var han aktiv inom Kyrkans ungdom, som ordförande och ledare på konfirmationsläger.

– Jag har haft olika faser i livet, mellan att vara utövande kristen och väldigt arg.

Numera är det naturen vid sommarstället i Gryt som är hans kyrka, skogen och havet. Något behov av att ge tron ett namn har han inte längre.

– Jag tror på trons kraft. Tror man på något tillräckligt mycket så blir det sant. Man kan uppnå lika stor smärtstillande effekt med placebo som det kraftigaste smärtstillande medlet – bara man tror på det.

– För mig hänger det ihop, jag tycker det kan belysa olika aspekter av tro, andlighet. Även om man kallar sig ateist så förnimmer man en andlig dimension i tillvaron.

 

Också med på skivan. A Larssons cittrafabrik i Finspång lär ha varit störst i Sverige.

 

Vägen gick inte Rakt in i min famn. Närmast löper spåret från Strindbergs Paria, Georgas förra skiva som kom 2013 efter Den heliga Dårens tal (2008) och Musiken (2012).

När Nerd Productions satte upp pjäsen på Arbis i januari 2012 inledde Georga och Dick Lundberg föreställningen med visor, texter av Strindberg, Fröding, Ferlin och Dan Andersson. När han letade musik till dikterna hittade han mest klassisk musik men till slut också en tonsättning av Kenta Gustafsson (känd från Stefan Jarls Modstrilogi). Det blev cd:n Paria.

– Jag tyckte om att jobba med gamla poetiska ord och gamla melodier. Jag tror att det ledde lite till den här skivan.

– Det känns som vattentäta skott i Sverige mellan profana och religiösa artister, det känns som ett tomrum mellan Bröderna Samuelsson och Thåström. I USA är det annorlunda, en självklar del av artisternas liv och karriär, säger Georga.

Johnny Cash och Elvis är bara toppen av ett stort berg. Vi resonerar lite på den svenska sidan och han kommer fram till Tomas Andersson Wiij, uppvuxen i kristen miljö och som producerat fina låter. Och Carola – ”hon clashar ju båda världarna.”

– Jag ville göra en skiva som inte skulle skrämma bort traditionellt kristna.

 

Rakt in i min famn, titelspåret är Nick Caves.

 

19 spår, merparten översatta från engelska, de flesta av Georga själv. Han har suttit med skrivblock och penna och lyssnat på texter av Bod Dylan, Gram Parson, Hank Williams och Morrisey och många andra.

– Pang så var de klara, fixade översättningarna lika fort som låtarna tar på Spotify. Det ligger något i att de ligger i den där sfären, säger han och syftar på spåret från Appalacherna. Men Bob Marleys They set you up my my son (– Dom vill lura dig min vän), som ska ha tagit lång tid för honom att skriva, den tog lite längre tid.

Ett annat spår han lyfter fram är Morriseys I have forgiven Jesus – Jag har förlåtit dig Jesus som han menar har tolkats på olika sätt.

– Jag tänkte ”aha, intressant! Vad har han för vinkel?”.

Omslagsbilden till skivan är en Kristusstaty som står under vattnet utanför Malta. Den är täckt av sjögräs och alger, det är inte helt enkelt att urskilja dragen i det uppåtvända ansiktet. Armarna är upplyfta, välkomnande.

– Arbetsnamnet var Barnatro. Barnatro symboliserar ju den sunda delen av religiositeten o. man säger så. Men när jag hittade bilden så var det givet att den skulle heta som Nick Caves låt (Into my arms – Rakt in i min famn).

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

CD

2014
Rakt in i min famn
Georga

LÄNKAR
Georga hemsida
Georga berättar en historia recension Kultursidan.nu 24/2 2014