Kontakt. Mikael Kristiansen och Aino Ihanainen i en gripande balansakt.

 

Stickad strävan för fred

 

Allt har ett budskap – med, mot, för – många tycks så självklara att de lätt är osynliga. Cirkus Cirkörs nycirkusföreställning Knitting peace bär ett budskap om människors fredliga, dynamiska strävan. Den är hisnande skön, trassligt ömsint, djärvt snurrig. I temat möts cirkusens kropp, musikens rörelser, konstens symbolik.

Cirkus Cirkör turnerar sedan januari 2013 med Knitting peace. Efter cirka 170 föreställningar i Sverige och runtom i Europa är det nu Norrköpings tur. ”Det är nästan fullbokat hela veckan”, säger Anastasia Andersson i Östgötateaterns biljettlucka.

Premiärkvällens publik blandar Norrköpings alla teaterelever med äldre teaterabonnenter. Alla ler i pausen. Fantasin och fantasteriet har redan vunnit. Vi är övertygade om att man kan sträva, övervinna och uppnå. Men också att livet är skört.

 

Det allra vackraste ögonblicket. Aino Ihanainen upp och ned under nätet.

 

Vitt, svart och ett stänk av rött. Vitt skapar rummet med lätta våder, hängande rep och stora härvor. Svart är teaterrummet från golv till rymd. Aktörerna är klädda i vitt eller någon gång i svart, sminkade med lite rött vid yttre ögonvrån, som på milda clowner.

Men först står Aino Ihanainen framför den svarta sidenridån och stickar medan publiken sätter sig. Armarna är hennes strumpstickor, tråden grov. Maska för maska bildas ett löst nät. När hon är klar sveper hon det färdiga verket om sig, för en kort sekund ser det ut som änglavingar. Ridån faller till golvet och sveps undan.

Garn, trassel, nystan och rep är Knitting peace fysiska tema, det räcker långt. Associationerna flödar med nystan som bon, livlinor att räcka och trassliga kommunikationer. Som kampen om den slaka linan mellan Alexander Weibel Weibel som går på linan och den som vevar den framåt eller bakåt med pedalförsett hjul.

Vackert är att se artisterna flyga i ström över det allra största nystanet, rulla med en bit och ta mark igen. Allt måste inte vara livsfarligt, ens jättesvårt. Det viktiga är att det tillför något till helheten.

Entré och sorti handlar ofta om kvarblivande. Något börjar men glider över i något annat, med någon annan. Artisterna stannar och ser varandra där de snurrar, klättrar och mer än annat står på händer i hisnande nummer. Numren grupperas i en egen dramatik.

 

Matleena Laine klättrar uppåt medan stegpinnarna faller.

 

Ljussättningen är suggestiv, ofta låter den artisterna kasta starka skuggor. Med ljus underifrån blir ett gigantiskt trassel likt ett undervattensrev. I det klättrar, faller, kastar sig Matleena Laine. Hon som senare skyndar uppför en repstege vars pinnar slits loss, repets stadiga fästen var en chimär. En bild av människans strävan där vi släpper det redan uppnådda? Eller tillväxtens pris i form av förödelse?

Smånystan rullar självsvåldigt omkring som rara sällskapsråttor.

Musiken väver ihop föreställningen, Olof Göthlin som står likt en överstepräst ovanför en altarskreva fylld av nystan. Han är multiinstrumentalist med stränginstrument som fiol, den lilla argentinska charangon. Plus loopande musikelektronik. Matleena Laine sjunger starka toner och Alexander Weibel Weibel spelar fiol där det är som svårast: på linan, på enhjuling, på toppen av ett nystan.

Det skulle kunna tolkas som en konsert: ett ihållande flöde av folkelektro som svänger mellan nordiskt vemod och klezmer.

 

Är han en gud. eller är han en dödlig? Alexander Weibel Weibel spelar fiol där det är som svårast.

 

Det skulle kunna tolkas som symbolterapi: Mikael Kristiansen kämpar gång på gång med sitt trassel, stort blir mindre. Så byter han mot ett rep och knyter en enkel överhandsknop. Äntligen! (Att han gör det med fötterna medan han står på händer är en överflödig notering – när står han inte på händer?)

Eller som balett: med sköna solon och pas de deux som i Svansjön. Eller som konst och performance där åskådarens blick ser skönheten och skapar berättelsen.

Det skulle kunna tolkas som en berättelse om livet själv. När Aino Ihanainen drar trådar ur stickade trasdockors bröst är det livstrådarna som snart tar slut. Är då artisterna gudar och dockorna vi människor? Så drar hon en tråd ur sitt eget bröst – en dödlig.

I foajén hänger stickade saker på linor, som hos Lady och Lufsen på julafton. Där föreställningen drar fram vill Cirkus Cirkör samarbeta med personer som stickar. Världen är full av stickaktivister. Det finns de som stickat in en hel stridsvagn.

– En del av de stickade kläderna ska skänkas till Hela människan sedan, säger Östgötateaterns informationschef Linda Hagberg.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Mats Bäcker

STORA TEATERN Norrköping

5 – 9 mars 2014
Knitting peace
Cirkus Cirkör
Idé och regi: Tilde Björfors
Kompositör: Samuel ”Looptok” Andersson

ARTISTER
Aino Ihanainen,
Nathalie Bertholio,
Mikael Kristiansen,
Matleena Laine och 
Alexander Weibel Weibel
Musiker: Olof Göthlin

LÄNKAR
Cirkus Cirkör hemsida
Östgötateatern hemsida

FLER BILDER FRÅN KNITTING PEACE – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157641947836064″]