Samtal med en vattenpost. Pelle Perlefelt hämtar motiv från miljöerna och gör dem till objekt. Som i sin tur återförs till omgivningen genom att placeras i utställningen.

 

Målade minnesbilder. Nytaget i 1830-talsteknik.

 

För länge sedan. Konstnären Pelle Perlefelt minns Williamsburg 1996. Stadsdelen var ruffig, gräs och buskar trängde igenom asfalten. Han gick. Han såg. Han dokumenterade. Nu har han målat.

Daniel Björkerts foton ser ut att vara från ett annat århundrade. De är helt nytagna även om tekniken är från 1830-talet. De två ställer just nu ut på Galleri Kronan.

 

Under Williamsburg bridge. Pelle Perlefelt provade att först teckna den i litet format. Det kändes inte rätt. Den här storleken blev bättre.

 

Konstnären Pelle Perlefelt promenerade i stadsdelen Williamsburg under några månader år 1996. Utgångspunkt för promenaderna var Olle Bonniérs ateljé, belägen i ett gammalt bankpalats. Kvarteren var delvis förfallna, allmänna platser växte igen. Graffitti fyllde väggarna två meter upp från gatunivå. Folk ställde ut sin soptunna till hämtningsdagen. I närheten låg en välskött park som i en annan värld. Pendeltågen in till New York city färdades högt uppe på Williamsburg bridge. Han passerade bron så gott som dagligen, såg det mäktiga fackverket underifrån.

I denna värld strövade Pelle Perlefelt. Han fotograferade, tecknade i skissblock och tog ibland med sig filmkameran, fångade även stadens ljud. Sedan reste han hem.

– Jag målade mer abstrakt tidigare, berättar Pelle Perlefelt. Egentligen är jag skolad i modellmåleri i Nordiska konstskolan i Kikkola i Finland. Sedan bröt jag med det och började måla abstrakt.
För fyra år sedan tog han fram bilderna från New York. Minnena återkom.

I utställningen Brooklyn history ’96 är målningarna folktomma. Det är staden som kommer till synes som fasadytor och gator. Skrotbilar har förts till sista vilan på en parkeringsplats och är halvt inbäddade i gräs. Graffittimålningarna vindlar organiskt mot enfärgade ytor. Det är sol och skugga, kraftfulla färger som möts.

En del målningar skildrar hela miljöer, andra blir som mer abstrakta utsnitt ur något större. Skärpan är densamma oavsett bildens djup, det gör att allt blir lika viktigt, en helhet.

 

Utsnitt ur miljön som påminner om postmodernismens komposition. Men det är en husgavel helt nära och en byggnad på andra sidan gatan.

 

Själva måleriet skiftar beroende på motiv. Växtlighet är frodigare och med luddigare kontur än husgavlars hårda ytor. Graffittin känns verkligen som graffitti medan en trappa skildras i detalj, ljusets skiftningar i stegen från bottenvåningen till de försvinnande avsatserna högst upp. För att inte tala om den vackert tecknade bron i ljusa färger, den är för övrigt utställningens största verk.

– Jag tycker om arkitektur. Min pappa höll på med modelljärnvägar. Han dog 2009. Då började jag se detaljer på ett annat sätt.

Några objekt finns också i utställningen. En blå soptunna. En röd vattenpost. Hämtade ur miljön, skulpterade i trä och målade. Samt återförda till sin kända omgivning i utställningens form.

Porträtt av Daniel Björkert x 2. Ett av fotografierna i hans Album i Lilla galleriet är nämligen ett självporträtt.

 

Daniel Björkerts foton inne i Lilla galleriet tycks ha färdats i nära 200 år. Monokroma bilder i sepiaton. Porträtt på personer i hans närhet, inklusive ett allvarligt självporträtt, och eviga miljöer från farmorsfar fyrmästarens Gotland: en strandpromenad invid en ruin, Hoburgens fyr, en ek. Som i ett Album, vilket också är hans namn på utställningen. Trots att fotona hänger i loppisfyndade ramar.

– Jag vill ta fram en fin bild. Jag vill fånga stämningen, inte dokumentera motivet, säger Daniel Björkert.

Bilderna uttrycker lugn och stillhet. Han säger att han försöker skala av så mycket som möjligt. Här är färgerna borta, bilderna bygger på mjuka nyanserna nära bilder där naturligt ljus skapar motivet mot bakgrunden. I Mor med hatt är även de borta när motivet blir en mörk silhuett mot ljus fond.

 

Mor i hatt.

 

Det räcker inte att säga att han fotograferar analogt, vi är tvungna att gå tillbaka till fotografikonstens ursprung – 1830-tal – för att landa rätt. Daniel Björkert experimenterar gärna med enkla kameror, något som ställer större krav på fotografen, under fototillfället och senare i labbet.

– Här har jag använt en storformatskamera från 1970-talet, förklarar han. Med modernt fotopapper som negativ.

Positiven, de färdiga bilderna, är på akvarellpapper som han bestrukit med ljuskänsliga kemikalier. De är kontaktkopierade vilket innebär att negativ och positiv pressats samman och ljussatts. Bilden blir därigenom precis lika stor som negativet. Vilket påminner om att fotografi kan vara en foto-grafisk konstart.

Daniel Björkert ställde ut på NP33 så sent som i höstas, då tillsammans med meningsfränden Dan Isaac Wallin. Att fotografera på gammalt sätt har blivit en rörelse, med experimentella och/eller konstnärliga förtecken. För Daniel Björkerts del är det både och.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Nils-Göran Tillgren

GALLERI KRONAN Norrköping

1 – 16 mars 2014

Brooklyn history ’96
Pelle Perlefelt
Måleri och skulptur

Album
Daniel Björkert
Fotografi

LÄNKAR
Pelle Perlefelt hemsida
Daniel Björkert hemsida
Galleri Kronan hemsida
Enkla kamerors fotografi på NP33 reportage Kultursidan.nu 8/10 2013

FLER BILDER FRÅN PELLE PERLEFELT – KLICKA

FLER BILDER FRÅN DANIEL BJÖRKERT – KLICKA