Party. Sista festen är den bästa när det är dags för Final.

Final på Östgötateatern. Film från pressvisningen. 4:06 min.

 

På det sluttande planet

 

Sista partyt hos finansmannen är också det bästa. Champagnen, musiken, gästerna – och värdinnan: vacker, kvick, elegant. Men skönheten är målad, kvickheten en fasad och festen kan sticka i ögonen på dem som inte har det lika gott ställt.

Regissören Gustav Deinoff ställer Final på det sluttande planet. Bokstavligen. Scenen sluttar lätt ut mot rampen som skjuter ut mot publiken på parkett.

Final är den 35-åriga Victoria Benedictssons första publicerade pjäsmanus, som gavs ut 1885 i samarbete med vännen Axel Lundegård. Östgötateaterns version av pjäsen lyckas befinna sig på flera tidsplan samtidigt, inte minst tack vare bearbetningen av dramaturgen America Vera-Zavala, som moderniserat språk, smådetaljer och affärerna; ett svenskt bruk har för övertydlighetens skull blivit en kinesisk porslinsfabrik.

Porslinsfabrikens ägare, finansmannen Hugo Bruhn, skall innan ridån gått ner ha sett allt gå i kras: de kinesiska affärerna, det påkostade boendet, älskarinnans passion och vännernas beundran. När hustrun vägrar sminka sig morgonen efter den stora festen är sönderfallets tid inne. Smyglånen förfaller.

 

Therése Angleflods gestaltning av fru Bettina Bruhn väcker mer än sympati.

 

Pontus Plænge gestaltar en driftig och karismatisk ledare. En bakåtslickad typ som rör sig med en självklar överlägsenhet, som ändå aldrig blir otrevligt. Om nu inte verkligheten sätter käppar i hjulet för finansmannen, som den nu gör när det visar sig att hans lånetransaktioner varit för vidlyftiga för hans eget bästa. Plænge går från klarhet till osäkerhet, till förskjutande, till vrede och till förfall och förtvivlan.

Minst lika mångfacetterat är Therése Angleflods porträtt av fru Bettina Bruhn, hon som känner tomheten växa innanför partydrottningens läckra lilla svarta. Flirtandet, festerna, älskarna – allt för hans skull – nu vill hon inte, kan inte mer. Håret utslaget, dräkten enkel, skor med låg klack. En sista, osäker, värdinneinsats innan hon når botten, bottnar, och finner ny kraft, ny sanning. Ett strålande välgjort porträtt, som väcker mer än sympati.

Uppsättningen är ett resultat av Spetsprojektets jakt efter äldre dramatik, skriven av kvinnor, som syftade till att lyfta in dessa alltför kortlivade inlägg i det offentliga samtalet (som teatern var i hög grad förr och vill vara även i dag) i den allmänna repertoaren.

Där hör Final hemma. Final passar i finanskrisens spår, för två år sedan skulle den suttit perfekt. Nu är den aningens sen alternativt ett varningens finger inför den gulddans som på nytt tagit fart i Tiger-Sverige.

Pjäsens intelligent sammanförda bottnar med ekonomiskt och moraliskt förfall känns modern(-iserad) och det är den förstås med Victoria Benedictsson som var en del av 1880-talets moderna intåg efter romantik och nationalism, samtida med August Strindberg. Uruppförandet 1888 efter hennes förtidiga död gav splittrade reaktioner, inte minst vad gäller de två kvinnoroller som diskuterar kärlek och självständighet.

 

Förfall och förtvivlan. Hugo Bruhn når botten med Bettina vid sin sida. I bakgrunden Karl Rönne och hembiträdet Sofi.

 

För mot Angleflods Bettina Bruhn, som är beredd att offra allt, precis allt för kärleken, ställs Caroline Harryssons Saima Rönne. Hugos unga älskarinna är en flicka med teaterdrömmar som tyvärr inte motsvaras av lyhörd begåvning. När kärlekens villkor är ett liv i landsflykt tackar hon nej och backar ut. En lycksökerska eller en ny tids kvinna, hon som sätter sitt eget främst?

William Wahlstedt spelar Saimas bror Karl Rönne, en person som otvetydigt visualiserar tidens värdeskala med män över kvinnor, rika över fattiga. Krister Kerns bokhållare Sörling, vinner sympati trots eller tack vare säckig manchesterkostym, medan Gustaf Appelbergs Andy Warhol-wannabee Stenström är ytterst underhållande att beskåda, sådana konstnärer görs inte längre. Stefan Perssons grosshandlare Hollgren är just en sådan försvinnande vän som självbedragare som Hugo Bruhn borde akta sig för.

Tre kvinnoporträtt kvar, det skulle ha varit fyra om nu inte dramaturgen skurit ihop tre snipiga fröknar Bertha, Agda och Lisen till två: Karin Oscarsson fnittrande Lisen och Liselott Lindeborgs bitska och genomskådande Alexandra, en skicklig affärskvinna, men utan den ungdom och skönhet som vinner talangjakter. Stina von Sydow slutligen spelar hembiträdet Sofi, hon som ser och hör allt och som råkar ut för ett och annat. Hon är husets tysta (nåja) skugga, ännu en porslinsfigur i vit blus och svart kjol och högklackade skor, som blir lite kantstött.

Det sluttande trägolvet, som ställer fram allt så till beskådande, omramas av ett lågt staket, öppet där trapporna går ner till scengolvets bottenplan. Några stolar och serveringsbord, det är allt. På den vidsträckta duken som täcker fonden projiceras bilder, filmade detaljer uppförstorade: tillknycklat papper, ett öga som ser, bara en del av ansiktet kan ses. Även hus, exteriörer och interiörer, från äldre tider underbygger pjäsens relevans genom hela tidsspannet från 1880-tal till idag. Också det ser vi i ensemblens kostymering som hämtats från hela 1900-talet, sammanhållet av en dunkel färgskala i vitt-brunt-rött-svart.

 

Demaskering. Ensemblen bryter den realistiska spelstilen med koreograferade intermezzon.

 

Då och då avbryts spelet genom koreograferade intermezzon, enskilt och i grupp. Ibland fungerar det mindre väl, ibland alldeles utsökt. Ungefär som när jag undrar varför regissören manat skådespelarna att spela i överkant, gärna i grupp, vid vissa tillfällen.

Final visar hur lätt det är att snubbla i dansen kring guldkalven. Hur jämställdheten mellan könen fortfarande kan diskuteras. Och att kärlekens ansikte lyser med olika glöd och styrka, alltefter vad vi förmår.

Text och film: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Anders Kratz / Östgötateatern ©

 

• ÖSTGÖTATEATERN

• 16 april – 21 maj 2011 i Norrköping
  2 september – 2 oktober 2011 i Linköping
  Final
  av Victoria Benedictsson och Axel Lundegård
• Dramaturg, bearbetning: America Vera-Zavala
  Regi och scenografi: Gustav Deinoff
  Kostym och videodesign: Tova Mozard
  Koreografi: Leif Agrér
  I rollerna: Therése Angleflod, Pontus Plaenge, Caroline Harrysson,
  William Wahlstedt, Krister Kern, Gustaf Appelberg, Stefan Persson,
  Liselott Lindeborg, Karin Oscarsson, Stina von Sydow
  Musiker: Per-Erik Lange