Diamantens ögonblick. När det stora ögat slocknar för en kort sekund.

 

Rent, vitt ljus pumpar ut över publiken

 

”Vad tyckte du?”, frågade en bekant omedelbart efter konserten. Det var 7:e gången han såg P-Floyd, och Pink Floyd hade han sett 2 gånger. För mig var det första gången. ”Jag vet inte. En del var bra”, svarade jag. ”Det är inget band för nybörjare.”, sa han. ”De spelar inte de kända Pink Floyd-låtarna.” Jag vet inte det. Kanske. Det var inte det som var problemet. Jag kände igen alla låtarna. Vad tyckte jag egentligen? Jag är ju en erkänd gnällspik och skeptiker.

Och hur kul är det med coverband? Nej, förlåt! P-Floyd är ett tributeband. Och att de har lyckats hålla på i 20 år och fyller konserthus och Dalhalla om vartannat samt säljer egna videor, cd-skiva, t-shirts och affischer gör dem lite speciella. Och den berömda ljusshowen icke att förglömma. I backdropen hänger en rund filmduk med massor med ställbara lampor, och ett konstant dis ligger över scenen. Nåja, de har åtminstone ingen uppblåsbar gris… längre.

 

Från månens mörka sida.

 

Det börjar lovande med sångaren/gitarristen Hans Lundin ensam på scenen med en fiol. Det här signalerar: vi är inget coverband; vi spelar Pink Floyd på vårt eget respektlösa och våghalsiga sätt. Intrycket håller i sig ungefär en minut. Fiolen var ett intro till In The Flesh, öppningslåten på The Wall, och försvinner snabbt. Därefter avverkas två låtar till från samma skiva. Det låter… jättebra. Alltså som på originalskivan. Nästan.

”Vi känner oss våghalsiga idag”, utbrister Lundin därefter. Nu blir det spännande, tänker jag. Men det var mest en ordvits, och de river av Fearless från skivan Meddle. OK, lite våghalsigt är det. Den kom ju redan 1971 – innan Pink Floyds stora genombrott. Och nog har väl alla i publiken (det är fullsatt) lyssnat lika mycket på The Wall som jag, så att det är nästan omöjligt att spela den igen? Inte? (Det ska visa sig att varken bandet eller publiken håller med.) Men det här känns inte lika sönderspelat.

Våghalsigheterna fortsätter med The Gunner’s Dream från Pink Floyds sista platta med komplett sättning. (Det är inte riktigt sant, eftersom organisten Richard Wright hade fått sparken redan under arbetet med The Wall, men det dröjde det flera år innan de berättade.) Nu lämnar Thomas Alm rytminstrumenten och fyller ut låten med en alldeles utmärkt sax.

 

Mursten.

 

Sen blir P-Floyd alldeles skogstokiga och spelar Matilda Moder från moderbandets debutplatta från 1967. Det går de inte riktigt i land med. Å andra sidan krävs det nästan Syd Barret, Pink Floyds första sångare och förgrundsgestalt, för att gå i land med det. Och han blev ju, som bekant, skogstokig efter första skivan. Stilpoäng för mod.

Sen står det och stampar i marchtakt (eller disco, om man så vill) ett bra tag med Another Brick In The Wall (en kombination av del 1 och 2), och trots att det var den största hiten nappar inte publiken riktigt på inbjudan till allsång. Troget originalet använder man vocoder (en ljudprocessor, här för rösten), men jag hör inte vad man sjunger den här gången heller. Ännu segare blir det på Take It Back, men den är ju från en platta 10 år efter att Roger Waters hade hoppat av. Och då hade jag slutat lyssna. Ursäkta.

Sen funkar man till det med två sammanhängande låtar från The Dark Side Of The Moon, och nu svänger det bannemig. Delvis kanske det beror på att basisten Peter Holmstedt har bytt från 6-strängad till 4-strängad bas. Själv verkar han trivas med bytet och har börjat dansa på scen. Det rycker lite i min högra fot med, och det betyder att det är riktigt bra.

Och som sista låt innan paus följer en som Roger Waters skrev till Live Aid, sägs det. Fast riktigt så är det inte. Han blev nobbad av Bob Geldof att vara med, men galan blev en inspiration till låten. Den positiva stämningen gjorde att den som avslutning både på en av pessimisten Waters soloskivor och han uppförande av The Wall i Berlin ödesåret 1990. Klokt tänkt, men det låter lite pompöst.

 

Äntligen kom körtjejerna fram på scenkanten.

 

Fullt ös med Sheep chocköppnar efter paus. Hur har de fått fram så perfekta ljudeffekter med får och sånglärka? Här kommer vocodern fram igen. Det har jag aldrig upptäckt på originalet, Men P-Floyd är mer pålästa än jag. Sen en låång version av superhiten Money med snyggt break och handklapp, ordlös sångduell med de två körtjejerna som kliver fram på scenen och ett ekvilibristiskt 6-strängat bassolo. Gitarristen Jan Stumsner får också ett långt solo. Han är bättre nu i andra halvan, även om han varit bra hela tiden. Dock har han inte samma blueskänsla som David Gilmour utan spelar lite rakare. Men man ska inte kräva det omöjliga. Det här är både troget originalet och nyskapande på en gång.

Welcome to The Machine låter som den heter, och de dubbla syntarna dominerar. Sångerskorna Marica Lindé och Eleonor Ågeryd har klivit fram till scenkanten och alternerar med sången. Och det låter fruktansvärt bra. Kan det låta för bra? Jag sitter och funderar på att låten är skriven av en kommunist (Waters) i protest mot skivindustrin.

 

Shine on You Crazy Diamond.

 

Not Now John leder till… Hoppsan! Ett fragment av en Beatleslåt som för oss över till Shine on You Crazy Diamond (part VII – VIII). Det är ju förstås en favorit både för band och publik (och består av 9 delar), så den återkommer två gånger till under kvällen (en sista, givetvis, med allsång). Den mest överraskande är en jazzversion komplett med trumvispar, ståbas och piano. Tyvärr tycker jag den traditionella är bäst. Två låtar till från The Wall följer, men nu har de skojat till det med ståbas, dragspel, akustisk gitarr och fiol. Och i Southampton Dock får vi även mandolin och altsax.

De försöker få publiken att sjunga med i en låt, men skivan är så ny (1987), och hur sjunger man åååå på ett övertygande sätt? Dock bevisar Klas Anderhell att han inte är en trummaskin och får ett trumsolo bakom sitt plexiglas, innan han återgår till sitt minimalistiska rytmhållande. Tråkigt, men effektivt och inte allt för olikt Nick Masons.

Som en mäktig avslutning med körsångerskor och akustisk gitarr långt fram i ljudbilden avslutas konserten med Comfortably Numb. Scendekoren visar nu upp sig som det öga det är. Vi stirrar. Det stirrar tillbaka.

 

Ovationer i fullsatta Flygeln.

 

På första extranumret skiner den som en diamant (ja, det är tredje gången) och rent, vitt ljus pumpar ut över publiken. Annars har lamporna skiftat färg och riktning som ett kalejdoskop under de olika låtarna. Det var tur jag köpte färgfilm till kameran, tänker jag sånär, fast i 1970-talet som vi är.

Så blir det (surprise!) 2 låtar till från The Wall. Först Run Like Hell i en trogen version. Ja, om vi inte räknar det atonala synt/pianosolot, som var… intressant? Sedan skivans sista låt som görs akustiskt från scenkanten av alla 9 musikerna. Stämningsfullt och rätt.

Där tror vi det är slut och börjar utrymma Flygeln, men det dröjer sig kvar lite ljud… Det är musikerna som fortsätter sjunga medan de går längs gången till entréhallen. Väl där ute fortsätter de fem minuter stillsamt nynnande och jammande. Jättefint!

Ja, vad tyckte jag? Det började segt, men slutade med flaggan i topp. Man ska väl inte klaga över långa konserter (3 timmar exkl paus), men andra halvan var den som var hörvärd. Jag tyckte det var… bra.

Framför allt blir man sugen på att lyssna på originalet igen. Nu kanske jag äntligen kan ta mig an min 18-CD-bootleg.

Jag tror jag har börjat lyssna på Pink Floyd igen.

Text och foto: Michael Strandhed

FLYGELN Norrköping

15 mars 2014
P-Floyd
Jan Stumsner  Gitarr-Kapellmästare

Hans Lundin   Sång-Gitarr
Mats Nilsson  Sång-Keyboard
Håkan Norlin  Keyboard
Klas Anderhell Trummor
Peter Holmstedt Bas

Thomas Alm   Sax
Marica Linde   Körsång

Eleonor Ågeryd Körsång
Magnus Eriksson Ljuddesigner

Mattias Hedberg Ljusdesigner

LÅTLISTA
In the Flesh                                                                 (The Wall)
Hey You                                                                     (The Wall)
Mother                                                                        (The Wall)
Fearless                                                                       (Meddle)
The Gunner’s Dream                                                   (The Final Cut)
Matilda Mother                                                          (The Piper At The Gates Of Dawn)
Another Brick in the Wall 1+2                                   (The Wall)
Take it Back                                                                (The Division Bell)
Any Colour You Like                                                 (Dark Side Of The Moon)
Brain Damage                                                  (Dark Side Of The Moon)
The Tide is Turning                                                    (Radio K.A.O.S)

            PAUS

Sheep                                                                          (Animals)
Money                                                                        (Dark Side Of The Moon)
Welcome To The Machine                                         (Wish You Were Here)
Not Now John                                                            (The Final Cut)
She’s so Heavy                                                            (Abbey Road)
Shine on You Crazy Diamond (part VII – VIII)         (Wish You Were Here)
Goodbye Blue Sky                                                     (The Wall)
Vera                                                                             (The Wall)
Southampton Dock                                                     (The Final Cut)
Shine On You Crazy Diamond, jazzversion               (Wish You Were Here)
Young Lust                                                                 (The Wall)
One Slip                                                                      (A Momenary Lapse Of Reason)
Wish You Were Here                                                  (Wish You Were Here)
Comfortably Numb                                                    (The Wall)

            EXTRA

 Shine On You Crazy Diamond                                   (Wish You Were Here)
Run Like Hell                                                  (The Wall)
Outside The Wall                                                        (The Wall)

LÄNKAR
P-Floyd hemsida Facebook fansite
Pink Floyd hemsida fansite

LÄSNING
Pink Floyd; Musiken, Människorna, Myterna av Bengt Liljegren, Historiska Media 2010

FLER BILDER FRÅN KONSERTEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157642479667365″]