Mannen med rösten. Magnus Carlsons välmodulerade röst har ett personliga tilltal som går rakt in i örat.

 

Tillbaka till det storslagna

 

In rusar Karin Veres och vill absolut hälsa på killarna, säger att det är jättespännande och berikande för Symfoniorkestern att spela med Weeping Willows.

– Det är viktigt att ni tar vara på orkesterns möjligheter, sektionerna och stämmorna, klangerna, manar SON:s vd och påpekar att orkestern är noga med urvalet av samarbetspartners även i cross overprojekt med populärmusik.

– Våra skivor är skrivna på ett sånt sätt, svarar Magnus Carlson. Om vi hade råd skulle alla våra konserter göras med symfoniorkester.

Tillbaka till det storslagna, det är den riktningen musikgruppen Weeping Willows tagit med sin senaste skiva. Och vad är mer storslaget än att spela med Norrköpings symfoniorkester? Killbandet som skapar låtar à la Frank Sinatra men med rockens sättning. Vi pratar skiva, symfoniorkester och manlighet.

Men först har de repeterat med orkestern hela torsdagen. Arbetet har varit effektivt, uppenbarligen har orkestern varit väl förberedd för när vi kommer efter lunch är de redan framme vid finallåten The time has come. Det är den enda låten vi får höra i dess helhet och Magnus Carlsons välmodulerade röst går rakt in i mitt öra med sitt personliga tilltal.

 

Brusande. Weeping Willows och Norrköpings symfoniorkester.

 

Det låter Hollywood, romantiskt brusande filmmusik och gammaldags Broadwaymusikal, med vackra människor som gör entré nedför en bred trappa, om Symfoniorkestern. Dirigenten Christoffer Nobin är noga med introt till både finallåten och extranumret. Han konfererar tätt med killarna i Weeping Willows, som utöver sångaren Magnus Carlson rymmer Niko Röhlcke på flygel och gitarr, Ola Nyström, också han gitarr och Anders Hernestam på trummor. Bandet backas även upp av en basist.

Och så orkestern förstås. Karin Veres kan vara lugn för klangbilden, här får stämmor och sektioner visa upp sig, inte minst slagverkarna som flyttar runt mellan rytminstrument och klockspel. Att säga att orkestern fyller upp ganska bra är ett understatement.

Weeping Willows är ute på turné med 70 stopp. 70 releasepartyn med anledning av nya skivan The time has come, sju år efter förra? Det har varit tyst om Weeping Willows kan man tycka men killarna håller inte med.

– Vi spelar ganska mycket men uppmärksammas då bara på den orten. Skavlan frågar inte oss om att spela om vi inte släpper en skiva, kommenterar Magnus Carlson.

Det är han som pratar mest, han som har rösten, skriver texterna och formulerar sig. Ola Nyström lyckas ibland flika in något medan Niko Röhlcke medger att just idag är han trött efter en tidig start. Anders Hernestam har redan dragit hem till Stockholm för att hämta på dagis.

 

Uppställning! Ola Nyström, Magnus Carlson och Nicko Röhlcke i dirigentlogen i Louis De Geer.

 

– Den här konserten bokades oavsett om vi hade en skiva eller inte. Vi gjorde en konsert med orkestern i Göteborg. SON var pigga och högg direkt.

Göteborgskonserten gjordes med en mindre del av deras symfoniorkester, ingick i en popserie med cross-overmusik. I Göteborg fanns arrangören Martin Schaub, som nu fått ta fram pennan igen för att komplettera arrangemangen – från 13 musiker till en hel symfoniorkester.

Ännu en arrangör Pål Svenre – ”vår George Martin” kommenterar Niko Röhlcke – har utvecklat sina tidigare skivarrangemang. Inspelningar och demos har skickats fram och tillbaka.

Sju år sedan förra skivan – är Weeping Willows ett band eller ett musikprojekt som de bygger vidare på emellanåt? Det blir lite tyst efter den frågan. De gör förstås en massa andra saker tillsammans med andra musiker. Magnus har en solokarriär som smakar jazz, Nicko gör filmmusik, Ola spelar med Winnerbäck (bandet turnerar ihop med Linköpingssonen i sommar) och det gör även Anders Hernestam, som dessutom spelar med Thåström. Sedan säger Ola bestämt:

– Det är att vi är ett band.

– Weeping Willows är huvudsysslan. Men vi spelar mest i Sverige, publiken ska längta efter oss till nästa gång. Och vi ska finnas när vi är 80, säger Magnus Carlson, lika bestämt.

 

– När man gjort en skiva ger den avtryck på nästa, konstaterar Ola Nyström.

 

– Alla brukar säga att jag är en person från en annan tid. Magnus Carlsons texter till rockballaderna (”vi får anstränga oss för att också skriva snabba låtar”) balanseras av det tyngre kompet och fingerfärdiga gitarrspelet. Nicko Röhlcke släpper ibland sina gitarrer och byter över till klaviaturen. De säger att de skriver sin musik där soulen och countryn möts, och lägger till det storslagna. Som i The great american songbook.

– Som om Frank Sinatra skulle sjunga med ett rockband, säger Magnus upplysande.

Texterna är Magnus Carlson, musiken ett kollektivt arbete. Ola Nyström menar att varje skiva ger ett avtryck på nästa, man vill inte göra samma musik igen. I mellantiden skapar alla sina funderingar kring vad de vill rent musikaliskt

– Den förra skivan, från 2007, då ville vi göra enkla låtar. Få personer, liveinspelning, få pålägg. Den här gången tänkte vi att det skulle vara roligt att trycka på mer, mer orkester, säger Ola Nyström.

– Tidigare kom skivorna tätt inpå. När vi gjorde den tredje skivan hade vi tröttnat på stråkar och blår och hamnade på synthar. Skivan efter det var rockig med distade gitarrer, men fortfarande storslagen. Sedan akustiskt nedtonad, lägereldsmusik, drar Magnus Carlson bandets skivhistoria.

– Vad skiljer oss från andra killband, frågar sig Magnus Carlson retoriskt. Just det här storslagna med stråkar och blås. Tidigare har vi inte velat upprepa oss men nu. Det vi har skapat, det finns inget annat band i den här genren.

– Fast det är inte säkert att nästa skiva blir så här.

 

Verbal. Magnus Carlson formulerar sig både väl och genomtänkt.

 

Konsert i De Geerhallen lördag 5 april. Det är utsålt.
– Tänk att 1.300 personer kommer hit och vill lyssna på oss och vår musik. Jag spricker nästan av stolthet, säger Magnus Carlson.

När vi tar adjö och ska gå kan Ola Nyström inte hålla sig utan visar en alldeles underbar bild i mobilen, han blev morfar natten till torsdagen. Magnus Carlson fick själv barn helt nyligen. Det är det här livet som är det viktiga för dem. Verkligheten med kärlek och naturlighet i mansrollen. Den hårda och våldsamma manligheten är inte deras, även om Magnus Carlson menar att ”många män har problem med det där”.

– Italienska serenader, vi vill göra det tufft. Vi sjunger om omtänksamhet, kärlek och hålla handen, det är tufft och manligt. Därför är vi politiska – på ett John Lennonaktigt sätt, säger Magnus Carlson. Jag tänker på vad jag sjunger, vilka gester jag gör, samtidigt som jag inte vill vara övertydlig. Vi ingår i en musiktradition där texten inte är så tillkrånglad.

Och han avslutar:
– Vi spelar musik mot mobbning i alla former. Vi för krig mot mobbare!

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Josefina Dernsjö

DE GEERHALLEN Norrköping

5 april 2014 kl 19
Weeping Willows

MEDVERKANDE
Norrköpings symfoniorkester
Weeping Willows

Magnus Carlson – sång
Ola Nyström – gitarr
Anders Hernestam – trummor
Niko Röhlcke – gitarr, klaviatur

Dirigent: Christoffer Nobin

MUSIK
Leonard Bernstein

Candide, uvertyr

Magnus Carlson /Weeping Willows

Today may still happen
The world is far away
Too late for us
Lovers never say goodbye
Let the river flow
Blue and alone
It takes a strong heart to love
Somewhere

PAUS

If you know what love is
The burden
Grains of sand

Samuel Barber

Adagio för stråkar

Magnus Carlson /Weeping Willows

While I’m still strong
Sunny days
The moon is my witness
(We’re in) different places
So it’s over
The time has come

LÄNKAR
Weeping Willows hemsida/FB
Norrköpings symfoniorkester hemsida

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL – KLICKA HÄR