Pappa har kommit hem. Från vänster Kyri Sjöman, Jesper Barkselius, Marika Strand, Sven Wollter, Vilde Moberg och Sven Angleflod. Premiär 12 april.

 

”Och så exploderar det.”

 

Festen är över, det berättar bilden på affischen utanför Stora teatern. När Östgötateatern sätter upp Hjalmar Bergmans klassiska komedi Swedenhielms vill regissören Pontus Plænge gärna tala om hedersbegreppet som försvunnit ur berättelsen om Sverige. Han njuter också av det välskrivna manuset som lyssnar av familjen.

Pontus Plænge återupptäckte Hjalmar Bergman för några år sedan genom bokcirkelns läsning av Clownen Jac. Det ledde till att han läste mer av författaren och dramatikern.

– Jag blev så berörd av Swedenhielms, sade Pontus Plænge vid måndagens pressvisning. Det är på kornet hur fint Hjalmar Bergman skriver om familjen. Hur man reagerar på varandra, pratar med varandra, vilka förväntningar man har på dem man älskar. Och tystnaden, på det sätt man inte talar om det som är känsligt. Och så exploderar det.

 

Berörd. Pontus Plænge regisserar Swedenhielms på Östgötateatern.

 

Swedenhielms skrevs av Hjalmar Bergman 1923 och uruppfördes på Dramaten 1925. På Stora teatern i Norrköping har skådespelet flyttats en aning i tid med hjälp av kostym och scenografi.

– Vi har valt funkisstilen. Scenografen Magnus Möllerstedt har skapat detta fantastiska rum, berömmer Pontus Plænge. Han vet allt om NK-funkisen, det fanns en enklare funkis men NK-funkisen var svindyr! Jag tycker stilen korresponderar mer med vad våra ögon i dag är vana vid.

För Pontus Plænge är uppsättningen något av ett nytt spår i teaterkarriären. Han är ju mest känd för sitt arbete med Shakespeares dramatik från 1500- och 1600-talet.

– Hos Shakespeare vänder sig skådespelarna ut mot publiken, där vet man inte om det som kom att kallas den fjärde väggen. Hjalmar Bergman blandar 1800-talets salongskomedi med den tidens naturalism och sin egen symbolik, som att där är det storstädning genom hela pjäsens gång.

Pontus Plænge påminner om att när Hjalmar Bergman skrev sin dramatik var det nytt med regissörer, liksom Stanislavskijs metoder för skådespelarens arbete.

– Jag vill fokusera på innehållet. Renodla, tydliggöra bilder som kan lyfta fram problematiken för ögat.

 

Observatör. Vilde Moberg spelar rollen som journalisten Pedersen.

 

– Är den här dörren öppen? Mediauppbådet ska få se en scen och positioner ska intas. När det inte följer i repetitionsflödet kan frågan om en dörr lätt uppstå. Snart gömmer sig Sven Wollter i kulissen. Kyri Sjöman står uppspetad på en stege. Marika Strand, Sven Angleflod och Jesper Barkselius intar sina platser.

Vilde Moberg står i bakgrunden med axelremsväska, block och penna. Hon spelar reporter Pedersen, en liten roll. Vilde Moberg är 21 år, går andra året på Teaterhögskolan i Luleå, och praktiserar den här terminen på Östgötateatern. Att hon är norska från Oslo hörs bara om man vet att lyssna efter det.

– Som praktikant läser man manus 100 gånger, berättar Vilde Moberg. Allt är så nytt, att stå på en så stor scen. Det är en annan som bestämmer, över smink, kostym och peruk. Man lär sig hur en sådan här produktion går till. Det är lyxigt.

För Vilde Moberg handlar det om så mycket mer än att stå på scenen med block och penna och få ett bestämt: ”Adjö Pedersen” i ansiktet av Sven Wollters Rolf Swedenhielm.

– Jag har suttit på många repetitioner som jag inte spelar med i. Jag suger i mig allt. Jag upptäcker vilken nytta jag har av min utbildning, vilka verktyg jag har att arbeta med. Och jag lär mig av att delta och observera, framför allt från Sven Wollter som tar med sig av sin livserfarenhet från 80 år. Han har en lekfullhet på scenen som de andra också har. Det är härligt att se.

 

Lekfullt. Swedenhielm den äldre leker med sina vuxna söner.
I rollerna Sven Wollter, Sven Angleflod och Jesper Barkselius.

 

Vilken fest är det som är över? Först och främst vill Pontus Plænge berätta om familjen. Swedenhielms är adel och ska leva upp till det.

– Dricka champagne och äta kaviar, man talar ju om det glada 20-talet, säger han och fortsätter med att dra liknelser på högre nivå: Det påminner om dagens situation att vi lever på lånade pengar, ekonomiskt, ekologiskt. Vi lånar ju av jorden, det vi inte kan betala tillbaka.

Dagens stora frågor handlar klimatet, kärnavfall och överkonsumtion. Men i Swedenhielm är familjen och hedern den springande punkten. Och i viss mån klass.

– Det handlar om att hedersbegreppet är starkt. Om en fader som fostrat sina barn till det begreppet. När vi talar om det i dag kallar vi det hederskultur och placerar det så långt borta från oss själva som möjligt.

Premiär på Stora teatern i Norrköping på lördag. Linköping får vänta till nästa spelår.
Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

STORA TEATERN Norrköping

12 april – 24 maj 2014
Swedenhielms
Av Hjalmar Bergman
Regi: Pontus Plaenge
Scenografi och kostym: Magnus Möllerstedt
Prod: Östgötateatern

MEDVERKANDE
Sven Wollter
Marika Strand
Sven Angleflod
Kyri Sjöman
Gustaf Appelberg
Ann-Sofie Andersson Kern
Jesper Barkselius
Vilde Moberg (praktikant från Teaterhögskolan i Luleå)

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida
Sven Wollter inleder sin sista turné intervju Kultursidan.nu 12/3 2014

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR