En lång berättelse. I kroppen min med foto av Emma Svensson och texter av Kristian Gidlund visas på Galleri Sander/NP33.

 

”Han var en röst som berörde”

 

Kristian berättade att cancern kom tillbaka, att han inte skulle klara det den här gången. Han ville att jag skulle vara med honom, med min kamera.
Emma Svensson

Kristian Gidlund dog men i vänskapen lever han. Att kalla Emma Svenssons fotoutställning ett sorgetåg genom landet – utställningen på NP33 i Norrköping är den nionde i ordningen – är lika fel som att kalla det ett äreminne. Ordet minne kan räcka. Sant är att det fanns ögonblick då hon ville lägga bort kameran för att i stället trösta sin vän.

– Han var en röst som berörde. Jag ville göra utställningen för hans skull och för andras, cancer drabbar många.

 

Emma Svensson. Vännen han gav uppdraget att följa med under hans sista år.

 

Det är vernissagelördag på NP33. Folk samlas inte i små samtalsgrupper utan följer utställningen, läser den som en bok vars sidor fästs upp utmed väggarna i stora hallen. Efteråt går många fram till den unga kvinnan som sitter bredvid mig på bänken, säger att det är en fin utställning, att den berör. Emma Svensson ler varmt mot var och en: ”Tack för att du kom”.

Utställningen består av 80 fotografier av Emma Svensson och texter av Kristian Gidlund, vännen, musikern, journalisten och författaren som berättade om sin kamp mot cancern på bloggen I kroppen min. Han klarade kampen mot cancern, första gången. När den kom tillbaka visste han att livet var begränsat. Han återvände till bloggen, förvandlade den till boken I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början. Han hörde av sig till Emma för att planera deras sista jobb tillsammans.

– Vi var 19 år när vi hittade varandra på Lunarstorm. Vi älskade musik och kände oss som outsiders båda två, berättar Emma Svensson som nu är 30 år gammal.

De lärde snart känna varandra även i verkligheten. Han spelade i rockbandet Sugarplum Fairy och hon blev deras fotograf som gjorde skivomslag. När Kristian utbildade sig till journalist satsade hon på foto. De gjorde karriär. De gjorde jobb ihop. Bra jobb, viktiga jobb. ”Det Kristian gjorde var viktigt.”

 

Valet av svartvita bilder tycks självklart. Det håller samman utställningen med en ton av skärpa och allvar.

 

Spelningar med bandet. Hemma i Kvarnsveden i Borlänge. På road trip i USA med barndomsvänner. Bilderna är grupperade, Kristians texter kommer först. Sedan bilderna. Utställningen är Kristian Gidlunds idé, deras gemensamma verk. Valet av svartvita bilder tycks självklart – i efterhand inser jag hur väl det håller samman utställningen, ger den dess ton av skärpa och allvar.

– Kristian valde texterna. Han kom med idéer och förslag, säger hon och byter tempus till det presens, den nutid där han fortfarande befinner sig i hennes tankevärld: Han är så bra på orden.

På många fotografier är Kristian Gidlund inte med, ändå är han där med sin blick och sin känsla. Som med hästarna – ”han älskade att hänga med hästar” – där han själv är med på några bilder, hästarna på fler ändå. Eller från det som Kristian kallade världens vackraste plats utanför Borlänge. Där är stranden vid Kaliforniens Stilla havskust, med Kristian och utan. Bilderna kan köpas, intäkterna delas lika mellan utställningsomkostnader och Cancerfonden.

– Jag tänkte att om man känner för Kristian och vill ha en bild, för den som vill bidra, så kanske man inte vill ha en där han grimaserar i sjukhussängen.

Höghusen i Årsta ser bräckliga ut, som om de när som helst kan svepas bort från urberget ovan vattnet. Utsikten är från Södersjukhuset där han gjorde sina besök på cancerkliniken. ”Man kan nästan se hans lägenhet därifrån.”

 

Höghusen i Årsta ser bräckliga ut, som om de när som helst kan svepas bort från urberget ovan vattnet. Utsikten är från Södersjukhuset där han gjorde sina besök på cancerkliniken.

 

Hur många bilder har Emma tagit? Det måste vara många för att få fram 80 till utställningen. Som rockfotograf kunde Emma Svensson ta 2.000 bilder under en kväll. Det gick inte åt lika många under porträttfotograferingen. Eller den gången då han klippte av sig håret – för att förekomma cellgifternas håravfall. Vid de två sjukhusbesök Emma följde med på hade hon inte svårt att hålla igen, men visste att han ville att hon skulle ta bilderna.

– När cellgifterna sprutas in i hans kropp och man ser hur ont det gör vill man inte knäppa en massa bilder. Man vill hålla hans hand och krama om honom.

– Även om har var trött och svag stundtals så ställde han upp. Det var viktigt och han var stolt.

Alldeles utanför utställningens innersta rum hänger två foton där Kristian Gidlund står med facklor i händerna. Kristian hade drömt att han var en krigare på väg till sin sista strid. Han iscensatte drömmen och Emma fotograferade. Då vad det två dagar kvar till att utställningen skulle visas första gången, i Stockholm. Hon hyrde lokal och jobbade hårt med att producera utställningen.

– Han kom och tittade. Och skrev sedan till mig: ”Jag gick tre steg in i lokalen. Sedan kom tårarna, av stolthet.”

 

Vid Stilla havets kust. Kristian Gidlund reste till USA med barndomskamrater. Emma Svensson mötte upp under några dagar.

 

Kristian Gidlund dog 17 september 2013. Efter hans död kom bok nummer två, I kroppen min – vägsjäl, med ytterligare texter av Kristian och med alla bilder som är med på utställningen.

Emma Svensson har hittills visat deras gemensamma utställning på flera orter från Östersund i norr till Malmö i söder. På Galleri Sander/NP33 ska den stanna i två månader innan den går vidare. Bildberättelsen om Kristian Gidlund är hans och Emmas viktigaste jobb tillsammans.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

NP33 Norrköping

12 april – 12 juni 2014
I kroppen min
Kristian Gidlund text
Emma Svensson bild

LÄNKAR
Emma Svensson hemsida
I kroppen min blogg
Forum förlag författarinfo
Galleri Sander/NP33 hemsida

FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157643947639294″]