Katinka Andersson (till höger) och Sophi Vejrich ställer ut fotografi och objekt/skulptur på Konstforum.
Sagans vemod, drastiska krockar och djuröron
Tre syskon. Tre konstnärer. Tre fantasivärldar. Katinka Andersson iscensätter vemodiga sagobilder att fotografera. Sophi Vejrich skapar objekt med halsbrytande associationer. IOH/Mark Andersson går ut om natten. Just nu ställer de ut på Konstforum.
Twisted sisters kallar Katinka Andersson och Sophi Vejrichs sin dubbelutställning i den stora gallerivåningen. Sophi Vejrichs objekt står eller hänger bland Katinka Anderssons fotografier. IOH/Mark Anderssons utställning går under namnet Street art.
Katinka Andersson skapar ofta sina bilder med utgång från platsen. Gestalterna hämtas i sagan men har ofta ett vemodigt, eller motsträvigt uttryck.
– När jag började på Konsthögskolan var jag ensam som höll på med foto, berättar Katinka Andersson. Det ser helt annorlunda ut nu.
Hon iscensätter sagovärldar, använder platser i naturen och placerar älvor, kottbarn och feer i dem, den motivvärld som fyllde Elsa Beskows sagoböcker – ”jag går igång på henne” – men rymmer mer av vemod, ibland rentav surmulen motsträvighet mot iscensättningen.
Filmskaparen Akira Kurosawa är en annan förebild. Hon pekar på ett fotografi som ser ut att vara i svartvitt; modellen klädd i vita spetsar med svarta kardborrar och svarta torra blomställningar, allt detta i ett vinterlandskap. Ursprunget är jättebjörnlokorna som konstnären fann på en annan plats och som hon sprejade med svart färg.
Bilderna på utställningen har samlats under en lång period med start från de fyra årstiderna, ett klassiskt motiv, som hon gav sig i kast med år 2000.
– Jag tar tid på mig, gillar långsamt tempo. Det är mycket pyssel med dräkterna, säger Katinka Andersson som först trodde att det var skådespelarkonsten som var hennes. Nu arbetar hon mer som en enbildsdramatiker och scenograf/kostymör.
– Det är lite sorg, säger hon om den övergivna teaterdrömmen, men jag får utlopp för det i bilderna, det är där jag är. Jag älskar huldror och gamla sägner.
Grafik av Katinka Andersson.
Skogsgläntorna, strandkanten och ängen, hittar hon platsen så skapar hon bilden. Modellerna har hon nära: sig själv och sina systrar. Nära barndomshemmet finns en trollskog, ”en Ronja Rövardotterskog, det var där jag började”. På andra sidan en stor äng finns Döda skogen, ”nu är jag jättemycket inne i den”.
Merparten är stora fotografier, men i utställningen finns också grafik. Upplagan är liten, hon sätter 15 exemplar som maxgräns
– Det är jättemycket jobb med grafik, jag tror inte folk förstår hur mycket.
Fäboöga av Sophi Vejrich.
Sophi Vejrich gillar associationer som krockar. Det syns på de objekt/skulpturer hon placerat i samma rum som systerns foton. Om fantasin har ett gemensamt ursprung så upptäcker man strax skillnaderna. Där Katinka pillar med de små detaljerna tar Sophi Vejrich fram den stora penseln. Fast det nu är objekt hon jobbar med, som en moraklockfom med monsteröga och Pippi Långstrumpflätor. Hon använder med fördel redan färdiga föremål som hon bearbetar vidare. Resultatet kan bli ett par gulmålade skridskor med blodröda raggsockor, som sticker upp ur kängskaften.
Ena halvan av ett objekt Sophi Vejrich kallar självporträtt.
– Jag gillar krockar: populärkultur mot existentiella frågor. Fånigt mot högkultur. Jag gör mina egna symboler som refererar till sagovärlden. Ibland är det svårt att sätta ord på.
Sophi Vejrich visar på en tvådelad skulptur, vars överdel befinner sig i ett rum med underdelen i ett annat. En skyltdocka med blundande perukstock – den skyddslösa. Underdelens rejält tilltagna hårbuske sticker fram under den korta kjolen. Genom att klä skyltdockan i clowndräkt har hon ”dragit det till sin spets”.
– Hon blundar men visar sig ändå, djuret i människan. Det är så jäkla svårt att vara människa, säger Sophi Vejrich och tillägger att hon utgår från det personliga men att det ofta blir politiskt.
– Jag vill skildra på ett dramatiskt vis.
IOH/Mark Andersson framför två av sina porträtt.
Självporträtt. Mitt i natten. Det regnar. Säger jag spontant om IOH/Mark Anderssons stora målningar som trängs i Studion och han säger inte emot. Snabbt målade porträtt av klövdjur: getter, åsna och en tapir som jag först tror är en råtta. Åsnans öron står upp medan getens slokar.
– Jag gillar öron, medger IOH/Mark Andersson.
Street art var arbetsnamnet på utställningen och det har fått hänga kvar även om porträtten gått vidare. Konstnären började med graffiti och IOH är hans tag, hans signatur.
– Det som sitter kvar från graffitin är energin. Det ska vara snabbt på och inte ändra, säger IOH/Mark Andersson.
Tusch och sprej låter också som graffitins verktyg men här är det kinesiskt tuschfärg, som han köper litervis och låter rinna som svart regn, och vattenspruta. Merparten av porträtten är målade på papper, den ute i hallen ovanför trappan upp till Konstforum är målad med alkoholbaserad tusch och guldtårar.
Bilderna hänger tätt ihop i Studion.
Svärtan, regnet, öronen och de stora allvarstyngda ögonen som ser rakt in i mig. Det är lätt att tycka om omedelbarheten, tycka om vemodet i något jag vill kalla ”Porträtt av konstnären som ung åsna”. Han lägger in en halv protest vill påpeka att det är svårt att använda sig av djur, ”det kan bli så jäkla gulligt”, och det är inte vad han är ute efter.
– Det är skönt att vara ute och gå på natten, då har man gatorna för sig själv, säger IOH/Mark Andersson som nyligen lämnat Stockholm för Örebro.
– Där kan jag gå ut i skogen. Det är bara jag och fåglarna, det hjälper otroligt mycket.
Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Nils-Göran Tillgren
KONSTFORUM Norrköping
12 – 27 april 2014
Twisted sisters
Katinka Andersson
Fotografi, grafik
Sophi Vejrich
Objekt/skulpturSTUDION
Street art
IOH Mark Andersson
LÄNKAR
Katinka Andersson text
Sophi Vejrich hemsida
IOH Mark Andersson Facebook
Konstforum hemsida
FLER BILDER FRÅN TWISTED SISTERS – KLICKA
[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157643997012874″]
FLER BILDER FRÅN IOH/MARK ANDERSSON – KLICKA
[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157643997072865″]