Vid guldmontern. Petra Axelsson och Marja-leena Sillanpää ställer ut på Verkstad: Rum för konst som flyttat upp på vinden.

 

Artefakter, minnen och associationer

 

Att se utställningen Ganska nära en kolsvart sol blir en stark upplevelse för den som har egna störande minnen av Harry Martinsons rika diktepos Aniara. Konstnärerna Petra Axelsson och Marja-leena Sillanpää ställer ut på Verkstad: Rum för konst. Sex trappor upp på Kvarngatan/Kungsgatan, hissen går åtminstone till våning fem, för Verkstad har lämnat källarplanet och mellanlandar på vindsvåningen i väntar på inflyttningen på plan 1.

Utsikten är grandios genom de stora fönstren som släpper in kaskader av ljus. Innanför väggarna blir kontrasterna starka. Utställningen får anstränga sig för att ta vindsrymden i anspråk, nåväl Aniara handlar ju om skeppet som genom en liten olyckshändelse far vilse i universums rymd.

 

Planetskiss i skrivbordslåda. Detalj av verk av Petra Axelsson.

 

De två konstnärerna ville ställa ut tillsammans och för ett och ett halvt år sedan skickade de iväg beskrivningen av sin idé: ett innehållsmässigt men också poetiskt arbete kring Aniara. Sedan dess har de arbetat var och en för sig, först på plats har de avslöjat för varandra vad de gjort. Resultatet är ett möte med stor frihet.

– Här kommer publiken in och härifrån hörs ljud, ett på 6 minuter och ett som är 12 minuter långt, säger Marja-leena Sillanpää som skapat ljud hon tänker påminner om rymdskepp eller kosmos självt.

Alla montrar och bord är svarta, och med skyddande glas. Omedelbart kommer ordet ”artefakter” för mig. Även om likheterna är små mellan förra sommarens intensivt välfyllda Titanic-utställning i värmekyrkan och denna konstnärliga gestaltning finns där två – skeppet och artefakterna. Artefakter är alltså fysiska föremål som människor tillverkat, ordet används oftast om arkeologiska fynd.

Där är en stjärnkarta, visserligen gammal och förstås tysk, men äkta vara. Små planetskisser ligger på ett skrivbord, ryms i lådorna. De ser ut som om de tecknats av efter en studie i teleskopet men jag känner inte igen dem. Förkolnade rester av olika förbränningsgrad, ryms i en monter. Bland allt det svarta finns också färger, en gyllene monter, ett bord med rosa accenter.

 

Altarmellanrum (Petra Axelsson) och Teckning av den fruktansvärda hettan (Marja-leena Sillanpää).

 

Vem som gjort vad är inte lätt att urskilja till att börja med, men det tar sig. Marja-leena Sillanpää har valt att relatera till det litterära verket, en ledtråd är alla de citat som fyller en bordsskiva. Hon besvarar varje fråga med ett sidnummer – om i förstautgåvan eller i en sentida pocketutgåva får vara osagt. Typ:

– Den fruktansvärda hettan som kom, på sidan 93, säger hon om de flammande svarta kometliknande målningar som möter Petra Axelssons foton av mellanrum.

– Det är utrymmet mellan altartavlan och väggen bakom, mellan det heliga och det profana. Det är spännande. Det är Liv! säger Petra Axelsson om dessa utrymmen, övergångar som vi sällan ser.

Petra Axelsson har målat en serie himmelsmotiv, svarta förstås, som står i rad på golvet. Det som märks mest är hur penselföringen skapar mönster i det svarta. Hon har hämtat dem från Albrecht Dürers himlar, inte så viktigt säger hon men ändå en hyllning till mästaren.

– Det är sex olika svarta oljefärger, påpekar Petra Axelsson.

Inte något för den okunnigas ögon att urskilja, men vetskapen om att hon klämt ut svärtan ur de sex olika oljetuberna fascinerar. Det är också hon som i en monter ställt Akke Kumliens klassiska lärobok Oljemåleriet.

 

Daisy Doodys glittriga topp. Detalj från bordet kring Daisy med verk av båda konstnärerna.

 

Petra Axelssons spontana reaktion på Aniaria känner jag igen som min egen – skräcken inför att lämna hemplaneten jorden. Den skräcken ledde till att jag i ett annat liv regisserade en teateruppsättning av Aniara på Lilla teatern i Lund. Mina minnen från mitten av 1980-talet trängs med det jag ser här, jag vill fästa dem på objekten men är glad när jag misslyckas.

Petra håller upp en virkad paljettopp i en galge. Vems? Jag gissar på Libidell men hon pekar på bokstaven D på bordet. Ah – Daisy Doody från Dorisburg.

Helt annorlunda, och samtidigt igenkänd. Minnena väller över mig. Blandat med tankarna på Harry Martinsson och hans verk. Ryssland som tog Karelen, säger Marja-leena Sillanpää om Aniara. Atombomben skrämde honom, säger jag. Man lever på gränsen, till slut räcker religionen inte till. Då tappar man hoppet, säger Petra Axelsson.

Mycket kan man säga om Aniaria och om utställningen på Verkstads vind, som lägger ännu en skärva av glas till de övriga.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

VERKSTAD Norrköping

25 april – 18 maj 2014
Ganska nära en kolsvart sol
Petra Axelsson
Marja-leena Sillanpää

LÄNKAR
Marja-leena Sillanpää hemsida blogg
Verkstad: Rum för konst hemsida

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR