Åtta ungdomar från Sverige mötte gatubarn i Odessa i Ukraina. Det blev ”ett helt annat möte i verkligheten än att läsa om det.”

 

”Helt annat möte i verkligheten än att läsa”

 

Bilder säger ibland mer än ord. Åtta ungdomar från Kulturskolan reste till staden Odessa i Ukraina förra sommaren. De mötte barn och ungdomar med en bakgrund som var helt skild från livet i Sverige. Resan blev till filmen Vägen hem.

 

Jenny Karlsson, Clara Turdén tillsammans med Kulturskolans pedagoger Per Kolsgård och Måns Ahlin.

 

I juli 2013 gjorde filmpedagogen Måns Ahlin åter en resa till Ukraina efter att året fått möjligheten att delta i en resa till Ukraina anordnad av Ungdomsstyrelsen. Syftet med första resan var att skapa kontakter för att utveckla ett ungdomsbyte.

Denna gång reste han tillsammans med kollegan Per Kolsgård från Kulturskolan och åtta elever, varav fem pianoelever och tre filmelever. Målet var att bekanta sig med en lika stor grupp ukrainska ungdomar i samma åldrar för att få kontakter och senare kunna göra ett utbyte i framtiden. Tillsammans har de gjort dokumentärfilmen Vägen hem som skildrar elevernas resa.

 

Clara Turdén fick se förhållanden hon aldrig tänkt på förr. 

 

Pianoeleven Clara Turdén, som var med på resan, berättar om de ungdomar och barn som de träffade. Det var ungdomar som varit hemlösa men som nu bor på organisationen ”The way home foundation”. Organisationen arbetar på olika sätt för att barnen och ungdomarna ska närma sig ”ett normalt liv”. Det var en värld hon fick möta, som hon aldrig hade tänkt på innan.

Clara minns också när de mötte en grupp hemlösa som bodde vid en rondell. Det var obehagligt, det luktade narkotika, urin, det var varmt och de var påverkade, berättar hon.

– Vi har gjort den här resan/ filmen för att sprida kunskap till andra ungdomar och för att visa hur bra vi har det, säger Clara Turdén.

– Filmen kan behövas, för att folk ska förstå hur det är i Ukraina och hur det är att komma utifrån, för att det är svårt att berätta med ord utan man kanske behöver se i bilder.

 

Utvecklingen efter Sovjetunionens fall drabbade de svaga i samhället. 

 

Hennes reskamrat Jenny Karlsson har komponerat filmmusiken. Nu när hon sett filmen känns resan så avlägsen. Hon berättar kort om den onda cirkeln många i Ukraina lever i. För att kunna jobba behöver man ett pass och för att få ett pass behöver måste man ha ett jobb och för att få jobb måste man ha ett hem osv. Hon berättar även om sjukdomar som de hemlösa vid rondellen hade och om att många av dem inte hade lång tid kvar att leva.

Simon Mortensson som varit med och redigerat filmen hade 116 timmars råmaterial att utgå ifrån. Simon kollade igenom och valde ut olika bilder som han sedan frågade Måns om det var viktigt för filmens historia.

Per Kolsgård tycker att filmen skildrar resan ganska bra, att det finns saker som kan vara svårt att sätta ord på.

– Det svåraste var att hantera situationen, själva mötet och kommunikationen eftersom inte alla ungdomarna från ”The way home”-organisationen talade engelska. Vi fick leka med varandra istället.

– Vi fick en möjlighet att kommunicera med barnen genom musik. Vi gjorde en liten konsert för dem och de gjorde ett litet framförande för oss, säger Clara Turdén.

 

Way home foundation vill ge utsatta barn och unga nya möjligheter i livet. 

 

Vad var det roligaste med resan? 


– Det var just det att kunna se så många olika perspektiv på världen med egna ögon, att det blir ett helt annat möte i verkligheten än att läsa om det i en tidning. Och sedan kontakten att lära känna nya människor i ett land man aldrig trodde man skulle åka till tyckte jag var jättejättekul, säger Clara Turdén.

– Svårast har varit att ta till sig hur de har det och att vi sedan åkt hem men att de fortfarande har det lika illa. Vi åker hem till det som är bra men de lever fortfarande i det som är dåligt.

The way home är en bra film, med kanske inte det bästa ljudet, men en otroligt viktigt ståndpunkt och fråga. Det finns så många barn och ungdomar som lever ute på gatan som inte har någonting och sedan lever vi i ett industriellt land och tänker knappt hur bra vi har det eftersom vi aldrig sett eller upplevt det de hemlösa gjort.

Det som gör filmen till en bra dokumentär är att det blir elevernas egen historia om hur de upplever saker och ting och hur de reflekterar kring sina möten. Elevernas ögon har öppnats, de berättar själva hur lyckligt lottade de är som har ett hem.

Text: Isabel Hoffmann
Foto: Sven Åke Molund och Kulturskolan

CNEMA Norrköping

lördag 24 maj offentlig premiär, skolvisningar 27-28/5
Vägen hem
Dokumentärfilm
Prod: Kulturskolan

LÄNKAR
Kulturskolan hemsida
The way home foundation hemsida

FLER BILDER – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157644440517988″]