Präst. Pressfotograf. Mikael Ringlander ville ge sina tidigare kollegor chansen att fördjupa sig. Utställningen Se Tranströmer är hans idé.

 

…som vore de stora vingar på hans rygg

 

Hemligheter stiger fram ibland. Den fotointresserade prästen Mikael Ringlander fick idén att låta pressfotografer, en yrkeskår han tidigare tillhört, tolka dikter av svenske Nobelpristagaren i litteratur Tomas Tranströmer. Det blev en utställning i ord och bild som premiärvisades på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 2012. Nu har den kommit till Arbetets museum och kan ses på våning sju.

Se Tranströmer är en utställning jag måste återvända till. Själva pressvisningen några dagar före vernissagen blev så full av berättelser att utställningens ord och bilder krockade. Bara att ge upp – då.

Bilderna har samlats i en bok med samma namn, med röda pärmar och vackert formulerade förord på färgglada sidor. Men att Albert Bonniers förlag inte släppt till dikterna till lilla Symposion förlag är ett stort aber. För hur ska man begrunda enstaka bilder som far i så olika riktningar. Och det liggande formatet? När själva fotografierna är i så skiftande format, någon har inte tänkt? Nej, boken blir jag besviken på.

 

Värd att återvända till. Tommy Wibergs bild till dikten Palatset ur Den halvfärdiga himlen.

 

Nu är lugnt och stilla högst upp i Arbetets museum. En text – en dikt, ett prosastycke, en haikudikt – och invid den en bild. Läsa, titta och läsa igen. Fundera över texten. Fundera över hur fotografen tänkt. Fundera över vad jag hittar.

Många har förstås funderat över Tomas Tranströmers dikter, inte bara för att Svenska Akademien till slut gav honom Nobelpriset. Han är läst och uppskattad, översatt till många språk. Konstnärer har målat, skolelever bildsatt, musiker komponerat.

Jag tilltalas av det slumpmässiga: fotograferna har fått välja fritt och Arbetets museums intendent Annelie Egelin Tärning har hängt utifrån fotografiernas innehåll – som svartvitt, natur och människor. Texterna hamnar alltså i en röra, det ger liv och variation åt Tomas Tranströmers språk och tankar.

 

Tre svar till dikten Preludier II ur Mörkerseende. Från vänster Lisa Thanner, Peter Claesson och Henrik Björnsson.

 

Att korsbefruktningar mellan genrer inte är enkelt är utställningen bara ännu ett bevis på. Det är en hyllning, gott så. Någon gång ser jag bara en platt illustration eller en skickligt gjord illustration. Ibland något jag inte förstår, ibland en underbar bild, ibland en parallell berättelse. Hur svårt – och på inget vis självklart – uppdraget är bevisas av de tre bilder som tre av varandra oberoende fotografer tagit till dikten Preludier II ur Mörkerseende. Och någon gång en kongenialitet – som i Tommy Wibergs bild till dikten Palatset – eller luras jag av mitt eget tycke och smak? Hemligheter stiger fram ibland.

/– – –/
Svagare än suset i en snäcka
hördes ljud och röster ifrån staden
kretsande i detta öde rum,
sorlande och sökande en makt.

Också något annat.
Något mörkt
ställde sig vid våra sinnens fem
trösklar utan att gå över dem.
Sanden rann i alla tysta glas.
/– – –/

 

Mikael Ringlander berättar om utställningen, här i den svartvita avdelningen.

 

Jag tycker om Mikael Ringlanders bild av den (gamle) mannen som går i det första/sista ljuset på gatan. Hans skugga är lång. Solen lyser upp böneschalens nästan helt dolda fransar som vore de stora vingar på hans rygg. Den mörka gestalten går mot vänster/oss/dunklet.

Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.

– Det finns ett konservativt område i Jerusalem, de ultraortodoxa, och de blir fler och blir en maktfaktor, berättade Mikael Ringlander om bilden som han direkt kopplade till haikudikten ur diktsamlingen Sorgegondolen som kom 1996.

Mikael Ringlander först blev fascinerad av de ultraortodoxa männen med sina hattar och böneschalar. Och sedan skrämd när han insåg hur all världens, alla religioners fundamentalisterna frontar mot medtroende och mot mot varandra. Alla gör de anspråk på att vara tillvarons rättrogna uttolkare.

Själv tänker jag på hur varje individ, inte minst Tomas Tranströmer själv, närmar sig döden. Med Ringlanders bild är det hela kulturer som går på den vägen och för andra med sig. Orden växer. Bilden växer. Hemligheter stiger fram ibland.

Dikten Från mars -79, ur Det vilda torget från 1983, får sätta punkt. Medföljande bild är för mig irrelevant, kanske rätt för någon annan.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

ARBETETS MUSEUM Norrköping

14 juni – 7 september 2014
Se Tranströmer
20 fotografers tolkningar
Foto och dikt
Idé: Mikael Ringlander, präst i Svenska kyrkan

Se Tranströmer
20 fotografers tolkningar
Fotobok
Symposion förlag

LÄNKAR
Emma Tornborg essä i Tidningen Kulturen
Albert Bonniers förlag författarpresentation
Arbetets museum hemsida

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR