Klubbstämning. Kerstin Eneströms textila collage i kvarnmiljön.

 

10 konstnärer vid sommarens Hållplats

 

Vik av norrut vid Hemköp på infarten till Valdemarsvik och kör fyra kilometer. Där dalen öppnar sig mot vattenblänket ligger Stines kvarn, mättat faluröd på höjden. Konstnärerna i föreningen Hållplats har samlat sig till sommarens utställning i Ämtöholm. Målningar, akvareller, skrotskulpturer och en berättelse om renhet.

– Senast det var utställning här var för två år sedan, berättar Stine Hee som välkomnar till kvarnen som reser sig hög i det ena våningsplanet över det andra.

Sommarutställningen tar plats i bottenvåningen där rummen/avbalkningarna öppnar sig, det ena efter det andra, överraskande stort. Det ger rum för parvisa bekantskaper, ibland i nära samspråk, ibland med kontrastens hopp. Väggar är ofta nakna brädor, någon enstaka gång täckta av ett tyg eller lite vit målarfärg.

 

Figuriner i blålera av Stine Hee.

 

Hemmakonstnären Stine Hees verk går som en böljande ryggrad genom rummen, om än inte som en medvetet retrospektiv utställning. (Om några stora skulpturer i hönsnät och papier mache i byggnadens mörka mitt säger hon ”vad ska jag göra med dem? Förstöra dem?”) Det hindrar inte att minnet efter besöket dröjer vid ett rörligt och nyfiket konstnärskap med mytologiska anspelningar.

– Jag jobbar helt på känslan, vet inte vad det ska bli, säger Stine Hee vid bordet med små skulpturer av blålera och andra av gammalt bomullslinne på hönsnät.

Blåleran, som hon köper i tiokilospaket från den lokala byggvarubutiken blir till uttrycksfulla ansikten, huvuden, figurer, som bär släktskap med gudabilder framgrävda ur grekisk, sumerisk, egyptisk och nordisk jord i öst och väst. Några i naken lera, andra målade efter bränningen – ”vissa i linolja, andra med skokräm”.

Två stora figurer, en blåmålad havsfru – rentav Moder Hav? – och en med fornegyptisk klang står i närheten.

I entrén möter även Maria Gullqvist och Mika Liffner, båda målare. Maria Gullqvist har hängt små lekfulla kvadrater i kontrasterande grönt och brunrött, nästan som närstudie av kartbilder, på en upprättstående bjälke. De breda kanterna är kaxigt guldiga – vår tids guldram. Hon visar också två större mer arbetade verk, en stor ljus och en svart med ljusa partier som lyser fram. Akrylfärgen är pålagd och kanske skrapad – tryckta röda bokstäver antyder ordet omsorg. Som vore det något symboliskt – fragmentariskt men inte helt.

Här hänger två bilder av Mika Liffner. Motivet är detsamma med några enkla byggnader i natten, månen på himlen. En eld brinner på det större verket och månen svarar. Ytan är skrovlig och ger liv åt motivet, byggplywood.

– Jag målar på återvunnet material. Akryl passar mig, det går fort, säger Mika Liffner. Byggplywooden ger struktur. Det är skönt att måla om, då står man inte helt naken.

 

Stine Hee och Mika Liffner.

 

Av Boel Zettermans installation kring legendariska Isabelle Eberhardt finns bara de mer teoretiska delarna kvar. Vid vernissagen red konstnären till kvarnen klädd i fantasifullt broderad klädnad, en performance som gav invigningen en festlig start.

Kvar i utställningen finns en artikel hon skrivit om den äventyrliga kvinnan som förklädd till man reste i arabvärlden och dog 27 år gammal. En fjäril som förirrat sig in genom det öppna fönstret söker sig till en röd illustration.

Hon låter även Isabelle Eberhardt själv komma till tals genom utdrag ur både hennes Diary (dagbok) och novellsamlingen The Oblivion Seekers. För att understryka hur lite vi kan veta om den andra har Boel Zetterman omgett flera av verken med krossade skärvor.

Åsa L Winterqvist, i samma rum, släpper inte taget om det textila skapandet. Tre hudfärgade tygdraperade objekt, lite klumpiga ägg står på podier framför fönstret. Mjukt utanpå det grova. Mitt hjärta för dig. Här hänger också två av hennes ”rinnande” målningar, som hon gav prov på redan vid förra årets sommarutställning i Vinterpalatset. Nu har hon vänt dem uppochner, och uttrycket förändras. Gula rinnande linjer mot blå bakgrund, respektive rosa mot gröntonad bakgrund – täckta av en vit hinna blir de skönt skira.

Veronika Granberg och Lovisa Lesse samtalar så väl att jag först tror att de är en som visar två sidor av sitt skapande. Granbergs motiv: fåglar, däggdjur, människor, vänder profilen mot betraktaren, men ögat rakt framifrån. Som i gamla egyptiska målningar. Färgerna är ofta klara, varje kulör i ett fält med svarta konturer. Gärna slingriga mönster, magi.

Lovisa Lesse fortsätter att bygga sina tittskåpsmiljöer från Söderköpingstrakten. Jag har sett grannarna vid sin traktor tidigare. Nu har hon också byggt ett tittskåp med vintermotiv och ett där fåren i hagen tycks vandra rakt ur bilden.

 

Ett svart får i Lovisa Lesses tittskåps-hage.

 

Jan Berges Trasslaren fångar först blicken, ett troll av skrot och gamla redskap. På väggarna – i den här avbalkningen är han visst ensam – hänger färgstarka små och stora vävar/stickningar. Men så får jag syn på det allra enklaste: en ring av taggtråd och en arbetshandske. Den ger mig ett starkt intryck, hur handens och kroppens grova arbete offrats, korsfästs.

I ett stilla rum visar Stellan Ekegren målningar och grafik tillsammans med en serie akvareller av Stine Hee. Ekegren påminner diskret om att hans är de röda höga tecken som markerar avfarten från E22 mot Valdemarsvik tätort. Det centrala är hans bildsköna porträtt av kvinnor och barn; mjuka linjer och stora ögon i jordade men inte tunga färger. Men Mika Liffner, som är min guide, bromsar in.

– Stellan startar först i form och följer med färg. Sedan blir de ansikten, porträtt, säger hon.

Hon visar på grafiken som fötts ur det modernaste av skissblock, konstnärens iPad. En och annan målning har börjat som skissförsök på det digitala blocket.

Mitt emot hänger akvareller i kraftfulla färger. Jag tänker först gouacher men Stine Hee, för de här är hennes och jag hittar de mytologiska spåren och många ansikten och figurer, säger att de är akvarell.

– Men jag målar som om det var akryl. först målar jag bara krimskrams, säger hon och visar med handen i olika riktningar. När papperet är fullt så letar jag, vad finns där för något att bygga vidare på. Jag tycker det är jättespännande.

Även nästa avdelning är Stines, ett dunkelt rum med gestalter i naturlig storlig, även någon fågel. De är några år gamla men någonstans ska de vara. Hönsnätet som ger dem formen är mer eller mindre täckt av papier mache, kanske även av textil.

I rummet längst bak, äntligen fönster och ljus, delar textilkonstnären Kerstin Eneström utrymme med Mika Liffner. Två läderfåtöljer av clubmodell vetter mot Kerstin Eneströms bildcollage, flera med sagomotiv. Tyg på tyg fäst med enkla stygn, randningarna växlar. Bilderna är starka, som i de bästa av sagoböcker.

Mika Liffner visar här tre porträtt, kanske två kvinnor och en man eller två män och en kvinna. Hon bär en grön planta i sin hand. Orden ”creative resistance” ses här och var i verken, vilket också blir deras namn. ”Självporträtt” på dig och din man säger jag halvhögt och får ett bekräftande svar.

– Jag tryckte orden på tyg när jag gick på Lunnevad, berättar Lovisa Lesse. Nu gjorde jag ramar och fäste tyget.

 

En trappa upp står utställningen Innan duschen kom till Sverige.

 

Innan jag lämnar kvarnen går jag en trappa upp. Där finns den fasta utställningen Innan duschen kom till Sverige, svensk hygienhistoria från vikingatiden och framåt. Stine Hees förstås, och jag får veta att den visats på olika platser i landet.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Ann-Charlotte Sandelin och Privat

BILDSPEL (FLASH) FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA PÅ BILDEN

ALT/MOBIL: SE BILDERNA HÄR

STINES KVARN, ÄMTÖHOLM Valdemarsvik

12 – 27 juli 2014 kl 13-16
Sommarutställning
Arr: Föreningen Hållplats

MEDVERKANDE KONSTNÄRER
Stellan Ekegren
Maria Gullqvist
Åsa L Winterqvist
Mika Lifftner
Stine Hee
Veronica Granberg
Boel Zetterman
Lovisa Lesse
Kerstin Eneström
Jan Berge

LÄNKAR
Strålande start på Julutställningen reportage Kultursidan.nu 14/12 2013
Stor Sommarutställning i Vinterpalatset reportage Kultursidan.nu 21/7 2013