Såpbubblor som specialeffekt. Så Di Leva som det kan bli.

Kryddar showen med såpbubblor

Klockan 19.15 landade rymdblomman på Munken in the Parks scen med orden: ”Det här är en låt för alla som har förlorat någonting nån gång.” Och det var väl de flesta av oss. Nej, alla. Jag skulle kunna fylla den här texten med citat från Di Levas mellanprat. Väldigt underhållande, faktiskt. Låten var förresten Ge aldrig upp från Melodifestivalen 2012, och där förlorade han ju rätt rejält. Vad det det han menade?

Han är helt ensam på scenen med en stålsträngad akustisk gitarr. Dekoren består av ett fällbord med några vattenflaskor och en skål bananer. På sig har han en fotsid klarröd kaftan med applikationer. Håret och skägget ropar som vanligt: ”Jesus!”

Han fortsätter med att berätta att Ingen kan köpa livet, och det är väl ett budskap som tål att upprepas. Sen säger han människan vi ser i spegeln på morgonen kan rädda världen. ”Tror ni på det?”

Så stämmer han gitarren. Och universum på samma gång.

Vem ska jag tro på är givetvis nästa låt, och publiken är med på noterna. Efter ett tag räcker det att han slår an grundtakterna för att hålla allsången igång.

”Leve vår intergalaktiska närvaro! Det är bara en tidsfråga nu.” Och skrattar han lite åt sig själv. Det är en del av showen. Hur skulle det gå om han inte kastade ur sig såna saker? Och att ”det är bara i mötet som vi existerar — även när vi är ensamma”. Eftersom det inte fanns en sån låt skrev han den själv. Miraklet. Men är Bob Dylan informerad om att det är en stöld rakt av av Knocking on heavens door? Och så slänger han in lite wailande från Bob Marleys Buffalo soldier. Skrev själv, minsann?

Så stämmer han gitarren. Och samtidigt stämmer han universum. Allt hänger samman.

”Vi föreställer bara människor. Egentligen är vi superhjältar.” Everyone is Jesus lockar till allsång igen. Nu kryddas showen med specialeffekter i form av såpbubblor. Di Leva höjer armarna mot himlen, och känslan av väckelsemöte är påtaglig. Han skålar med publiken (i vatten, givetvis).

Alla kan vi vara superhjältar.

Som extranummer spelar han Vi har bara varandra, och allsången är ett faktum igen. Han har inget problem med att fylla upp scenen och hålla igång publiken bara med en akustisk gitarr. Det svänger som sjutton, faktiskt. Och han är precis så mycket myten av sig själv som han ska vara. Och (givetvis) glider låten över i Lennons Give peace a chance i de två sista takterna.

Men han spelade inget från The Pillisnorks.
Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

CHAMBERTS PLATS Norrköping

1 – 2 augusti 2014
Munken in the park

1 augusti 19.15
Thomas Di Leva

LÄNKAR
Munken hemsida
Nu händer Munken in the park reportage Kultursidan.nu 31/7 2014