Med slutna ögon. Isabella Lundgren sjunger med djup koncentration. Östgötabandets Mats Bergström på bas.
En kärlekens dödsmässa på Crescendo
Isabella Lundgren siktar på prästyrket. Men jazzen är också hennes arena. Tillsammans med Östgötabandet turnerar hon under Östergötlands Musikdagar. På tisdagen sjöng hon sorgsna sånger om kärlek på Crescendo.
Staffan Mårtensson, som är Östergötlands musikdagars konstnärliga ledare, sammanförde Isabella Lundgren och Östgötabandet, som är Östgötamusikens jazzensemble. De hade aldrig spelat tillsammans tidigare, men det verkar ha klickat. Så det blev tre konserter: i söndags i Kinda, igår på Crescendo i Norrköping och i kväll på Missionskyrkan i Linköping.
Östgötabandet inleder ensamma med en låt av Oliver Nelson. De är sju personer på scenen med övervikt på blås, en trumpet, en trombon och två saxofoner (och Hans Åkesson dubblerar på klarinett). Så har vi också piano, bas och trummor.
Kvällens tema är kärlek, förklarade Isabella Lundgren.
När Isabella Lundgren kommer in på scenen förklarar hon att kvällens tema är kärlek. Men inte bara den där ljuva kärleken, förklarar hon, utan också den problematiska sidan av den. Jag kan inte låta bli att tycka att det var den sidan som betonades. Inte kom det många leenden från henne eller bandet under kvällen. Det var en kärlekens dödsmässa.
Under låtarna, vill säga. Mellan dem såg de både glada och lyckliga ut. Men låtarna utstrålade sorg, och Isabella Lundgren sjöng med slutna ögon och djup koncentration. Kärlek är ingenting man skrattar åt.
Och hon är ändå bara 25 år! Vilka pumpar har inte hon sprungit på?
Men det tycker jag är skönt. Har vi inte hört nog med glättiga kärlekssånger skrivna bara för att underhålla? Så när hon inleder med Harold Arlens Hooray for love är det så muntert det blir under kvällen.
Östgötabandet är hur tight som helst.
Östgötabandet är förstås hur tight som helst. Fattas bara, när man är en del av Östgötamusiken och spelar i Östgöta Blåsarsymfoniker. När man heter Östgötabandet heter musiken jazz. Tillsammans med Isabella drar man av två blåsiga George & Ira Gershwinlåtar: Embrace me och Our love is here to stay.
Isabella Lundgren har pekats ut som jazzens unga svenska hopp. Hon studerade sång vid The New School University i New York och stannade kvar och sjöng där fyra år. Men jazzens nya hopp hoppade av, och bestämde sig för att bli präst. Fast hon har inte helt lämnat musiken, som vi märker. Hennes andra skiva kommer i år. 2012 fick hon Sällskapet stallbrödernas stipendium, Second Line JazzBands stipendium, Louis Armstrong Stipendiet och Anita O´day stipendiet.
Hon har ofta liknats vid Billie Holiday, men det hör jag inte här. Hon sjunger mer avslappnat och inte så mycket i halsen som på skivan. Det låter mindre stenkaka, helt enkelt. Och mer personligt. När hon tar i lite i bluesen Long, long journey får jag däremot lite känningar av Bessie Smith.
Så klev blåsarna av scenen. Bara röst och piano blev kvar.
Vid två tillfällen lämnar blåsarna arenan för en mindre sättning (vid ena tillfället bara med piano). Och visst känns det som hon kommer lite närmare, men blåset är ändå, förutom huvudpersonen, styrkan i kvällens spelning.
Text och foto: Michel Strandhed
BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR
CRESCENDO Norrköping
11 augusti 2014
Isabella Lundgren och Östgötabandet
Samarr: Östergötlands Musikdagar, Östgötamusiken och Crescendo
LÄNKAR
Isabella Lundgren hemsida
Östgötabandet hemsida
Crescendo hemsida
Östergötlands Musikdagar hemsida
Musikdagar med glamourvärde reportage Kultursidan.nu 11/8 2014