Också en orgelmästare. Hans-Ola Ericsson under samtalet om Messiaens mångfacetterade verk inför tisdagens konsert i Hedvigs kyrka.

 

”Den kvällen var magisk”

 

– Jag förstår inte att mina föräldrar lät mig åka till Paris på Interrailbiljett. Jag var bara 15 år, min kusin som jag reste med var 16. Jag hade spelat några stycken av Messiaen och ville höra honom. Vi gick till Trefaldighetskyrkan i Paris.

Musik möter mässa möter fåglarnas sång och vetenskapens nya upptäckter. Inget mindre än ett nytt universum ryms i Olivier Messiaens orgelverk Livre du Saint-Sacrement. Hans-Ola Ericsson spelade mästarens verk i nyrenoverade Hedvigs kyrka på tisdagskvällen (första framförandet sedan 2008 då 100-årsminnet av Messiaens födelse förde honom från orgelpall till orgelpall). På nyrenoverade orgeln som han lätt kan hålla en mindre föreläsning om. Det professor Ericsson (numera McGill university i Montral, Kanada) inte vet om orglar är inte värt att veta.

 

Spelbordet framme vid koret styr orgelverket på läktaren. Hedvigs orgel hör romantiken till. Ljudet kommer från en tätt sammanhållen källa och sprids ut i kyrkorummet, dess resonanslåda.

 

Ungefär 50 personer sitter utspridda i kyrkbänkarna. Arrangemanget är Föreningen Annan musiks bidrag till Östergötlands Musikdagar. Spelbordet står mitt fram i kyrkogången, strax invid koret. Därifrån styrs orgelverket uppe på läktaren.

– Är det inte nog att lyssna till musik som musik utan den teologiska överbyggnaden? frågar Hans-Ola Ericsson retoriskt och uppmanar publiken att studera katolske prästen Anders Ekenbergs förklarande ord om var och en av verkets 18 satser. Hans-Ola Ericsson sätter sig vid spelbordet. Hedvigs egen organist Ulf Tellin står redo att vända blad.

Stora tunga disackord kastas ut i kyrkorummet, når öronen direkt innan de sprids och fyller luften. Långsamt rör sig musiken mot djupa harmonier, som om höga portar öppnar sig. Efter en kort stund blir jag medveten om min kropps lugna andning. Drygt tre sekunders efterklang, Hedvigs rymd är frisk, inte för söt, inte för torr. Sedan blir det tyst. Första satsen Adoro te / Jag tillber dig är slut.

Slingrande toner, som går på en smal stig, inleder andra satsen. Först ligger de högt och ljust, fortsätter i ett mellanregister. Jag hör en enkel melodi, sedan tycks den spelas bakvänt. Snart går jag vilse, vilken sats har Ericsson kommit till? Markerar varje tystnad en avslutad sats? Ryggen och kyrkbänken är inte gjorda för varandra, nog borde renoveringen åtgärdat detta. Jag byter ställning då och då när ryggen blir för trött. Den lugna andningen fortsätter.

Tidigare på dagen mötte jag Hans-Ola Ericsson i sakristian. Det är där han berättar om ungdomens tågluff till Paris. På söndagen gick han till La Sainte Trinité, den kyrka där han visste att Messiaen arbetade som kyrkomusiker. Mässan blev en besvikelse, organisten spelade Bach och Mendelsohn, habilt men i 15-åringens öron var det urvattnat. Efter söndagens tre mässor hände något till aftonmässan.

– Det kom unga personer och satte sig, studenter. De visste att Messiaen inte fick improvisera för prästerna under dagens mässor men att kvällsmässan var hans. Den kvällen var magisk, det var något fantastiskt.

 

Livre du Saint-Sacrement är en diger pappersbunt. 

 

Hans-Ola Ericsson fortsatte att studera Messiaens musik. Han utbildade sig till organist, tog solistdiplom i Freiburg där han även studerade komposition. Till Freiburg kom Europas stora tonsättare, stannade till på väg till musikfestivaler och gav föreläsningar.

– Messiaen måste ha varit där men då missade jag honom.

1988 frågade musikproducenten Robert von Bahr om den ambitiöse unge svensken ville spela in något på hans skivbolag BIS. Organisten föreslog Livre d’Orgue av Messiaen.

– Han sa ”Varför inte allt!”

Det ledde till fyra års nära bekantskap med Messiaen, ”Mästaren”, under dennes sista levnadsår. Promenader fyllda av frågor; frågor om tempi, ritardando, klanger, liturgi, fågelsångerna.

Jag byter ställning än en gång funderar på att lägga mig ner i bänken men stryker i stället under de latinska namnen på fåglarna som sägs finnas i musiken. Andre delens sjätte sats handlar om Mannat och livets bröd. Livre du Sain-Sacrement kan översättas ordagrant till Boken/ordet om det heliga sakramentet, det vill säga nattvarden. Här påminner nattvardsbrödet om mannat som räddade judarna från svält efter uttåget ur Egypten. Alltså har Messiaen skrivit in ökenfåglar. Är det de som kvintilerar, jag har svårt att urskilja dem, om jag nu överhuvudtaget är på rätt sats. Musiken är så omväxlande, som om tonsättaren undersöker orgelns uttryck ett stycke i taget. Fragmentariskt, postmodernt tänker jag och jämför med 1980-talets konst.

– Messiaen såg sig själv som ornitolog, rytmiker och tonsättare, i den ordningen, har Hans-Ola Ericsson sagt under vårt samtal. Han såg fåglarna som änglaröster, och höll koltrasten högst.

Hans-Ola tog kontakt med en ornitolog och bad denne att komma till kyrkan. ”Jag ska spela något för dig.” 38 korta stycken senare hade ornitologen prickat 38 fågelläten.

– Ornitologer lyssnar inte så mycket på tonhöjderna utan på rytmiken, kommenterar han.

Långa mörka toner, det brölar. Nu måste det vara korsfästelsen följd av uppståndelsen grandiosa klanger. Ibland är det långsamt, ligger länge, det känns som att klangen skiftar fastän jag varken ser händer eller fötter röras. Ofta läggs ackorden med täta fingrar, kanske det Messiaens karakteristiska överstigande kvart, tritonusintervall. Vad nu jag förstår av begreppet – prim, sekund, ters, kvart. Kanske hans ackord byggs av klättrande kvartsintervall.

 

Tempi. Messiaen ansåg att en värld som kände till planeternas rörelser och kunde se in i fysikernas mikrokosmos krävde en musik med nya tidsangivelser.

 

Långsamt, långsamt. I nästa sats kvickt och lätt. Verket är kontrastrikt, fortissimo och pianissimo, breda ackord och enkla tonföljder. Ericsson har tillsammans med Anders Ekenberg och en student skrivit en omfattande uppsats om alla aspekter de funnit i Messiaens musik. Det ska bli en grundlig artikel i en lärd tysk tidskrift.

Hans-Ola Ericsson har visat mig ett schema över mästarens nyskapande tempi. Där vi lärt oss långsamt largo och raskt andante skrev Messiaen in nya beteckningar för ett universum som rymde planeternas rörelser och fysikernas mikrokosmos. Jag försöker tänka in hur han kliver mellan olika tidsdimensioner i ett enda stycke, det öppnar sig och förlängs, stängs och räknas i en annan snabbare rytm.

Mest tänker jag kanske på att Messiaen var synestetiker. Han såg färger när han hörde klanger. Med den vetskapen tänker jag att han måste sett färgerna spela och förändras i kyrkorummet när han fyllde La Sainte Trinité med sina improvisationer.

Efter paus hänger jag med riktigt bra. Ser händerna mötas på tangentbordet. Hör en tyst och stilla melodi i bönen före kommunionen. Och äntligen hör jag fåglarna mötas i kvällens femtonde sats. Ett uppriktigt kvitter.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

HEDVIGS KYRKA Norrköping

12 augusti 2014
Orgelmästare
Hans-Ola Ericsson spelar Olivier Messians Livre du Sain-Sacrement
Samarr: Norrköpings församling, Föreningen Annan musik och Östergötlands musikdagar

LÄNKAR
Hans-Ola Ericsson Wikipedia
Olivier Messiaen Wikipedia
Föreningen Annan Musik hemsida
Östergötlands musikdagar hemsida
Musikdagar med glamourvärde reportage Kultursidan.nu 11/8 2014