Den andra kvinnan av Therese Bohman.

Begreppet själsfrände får sig hårda törnar

”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet”. Citatet kommer från Hjalmar Söderberg och dyker upp som ett litet flaggskepp i mina tankar då jag läser Therese Bohmans roman Den andra kvinnan. Efter den lyckade debuten med romanen Den drunknande är boken hennes andra och hon skriver om ett sunkigt Norrköping som har bytt invånare i de gamla industrilokalerna. I dag rymmer de medelklassens studenter och i romanen är de både präktiga, tråkiga och fastlåsta i sina teorier.

Therese Bohman ger ut sin andra bok.

Själva ramberättelsen handlar om en ung kvinna, som jag nu märker inte har något namn i boken, och hennes tillvaro i Norrköping. Hon arbetar längst ner i hierarkin på sjukhuset, i bespisningen som kökspersonal. Hon känner ingen tillhörighet där och drömmer om ett annat liv där författaryrket hägrar. En dag får hon skjuts hem av överläkare Carl Malmberg och de inleder så småningom ett passionerat kärleksförhållande som gör henne till den andra kvinnan och som tar en oväntad vändning för båda inblandade.

Huvudpersonens blick för individens frihet söker sig till de studenter som hon finner priviligierade men självsnöpta. Den inre monologen som upptar en stor del av boken pekar på att teorier är teorier och att man inte kan applicera dem på det verkliga livet hur som helst. Hon tycker att studenterna gör just detta – överför teorier till det verkliga livet på ett sätt som inte stämmer och hon har en kritisk blick till det mesta. ”Det är inte mycket som passerar”, som hennes väninna Emelie säger om henne.

Denna kritik mot allt och alla och hennes vilja att vara sann gör henne ensam. Hon läser Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet och känner sig precis lika ensam som huvudpersonen i den boken. Hon tycker inte att hon har träffat någon som hon själv – tills Alex (kvinna) dyker upp. Plötsligt känner sig romanens huvudperson ha en själsfrände. Carl Malmberg blir också en själsfrände. Fast så enkelt är det inte… begreppet själsfrände får sig mycket hårda törnar.

Romanen är stämningsskapande. Eftersom mycket i storyn går i moll verkar Norrköping ha en ständig fuktig dimma över sig eller också regnar det eller snöar. Trots den omvandling som Norrköping genomgått är det ändå de sunkiga detaljerna som biter sig fast hos författaren. Det är effektivt, det skapar den stämning som genomsyrar romanen. Huvudpersonen är fast i en situation som hon inte trivs med men det är inte helt klart att hon ska lyckas ta sig ur situationen även om hon försöker. Att bli älskarinna åt en gift man är ett destruktivt val men det är samtidigt ett försök att uppleva något annat än den trista vardagen.

Några gånger dyker strofer upp ur Evert Taubes sånger. Det gör mig glad och understryker att Norrköping är en hamnstad. Det är just i hamnkvarteren som huvudpersonen flanerar för att få tiden att gå och för att komma ut från den lilla lägenheten. Eftersom hon är en kvinnlig flanör har bilar stannat till vid henne. De har tagit henne för en hora. Det är hon inte men hon är den andra kvinnan.

Det var länge sedan jag läste en så bra bok. Storyn är klyschig men inte innehållet och drivet i boken. Inte språket och den inre monologen. Har du inget att göra så rekommenderar jag den varmt!

Text: Carina Johansson
Foto: Sara Mac Key

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

ROMAN

Den andra kvinnan
Therese Bohman
Norstedts förlag 2014

LÄNKAR
Norstedts hemsida