Un moment. Andreas Boyde vid flygeln och Michael Francis på dirigentpulten i Stravinskys Konsert för piano och blåsare.

Boyde tog noterna ur luften och lekte estradör

Fransk esprit och amerikansk framåtanda. Musikalen Girl Crazys ouvertyr gav säsongen en festlig inledning. Dirigenten Michael Francis fick det att spritta i stråkarna över en fläskig, rund orkesterklang.

Gershwins musik stod för halva programmet med sin ouvertyr från Girl Crazy, Rhapsody in Blue och An American in Paris. Gershwin skapade sig en plats där det först inte fanns någon, med ena foten i den klassiska världen och den andra i musikalerna. Allt tack vare sina klockrena sångmelodier och sin lyckade jazzklassiska fusion.

Ingen jazz/klass utan bas.

Darius Milhauds New York-inspirerade komposition La Création du Monde var det första stora verket som kombinerade jazz och klassiskt och föregick Gershwins Rhapsody in Blue med några månader. Som medlem av kompositörsgruppen Les Six influerade han honom även direkt. Milhaud använde sig gärna av flera tonarter på samma gång och i baletten Oxen på taket, som är mer brasiliansk än jazzig, går temat som i ett rondo tillbaka gång på gång medan det passerar durtonarterna. Inte helt lätt att ta till sig, då det som kan upplevas som bakgrund med dissonanser, går i cirklar om och om igen, men inte så svår att lyssna på – av samma anledning. Symfoniorkestern vacklade skickligt på isen runt tonartscirkeln, med rena skär mellan stämmorna och kackel från retsamma trumpeter. En perceptionsutmanande upplevelse där lyssnandet delas kalejdoskopiskt.

Som centrum för det moderna och experimentella lockade Paris till sig inte minst Igor Stravinsky, som en gång skulle flytta till USA. Stravinskys Konsert för piano och blåsare är också säreget, men knappast svårt att älska. Inte heller Gershwins Rhapsody in Blue. Pianisten Andreas Boyde tog noterna ur luften och lekte estradör, likt Gershwin själv. Han hade humor och en kvillrande klar ton. Boyde var så levande att Symfoniorkestern i sina inslag relativt sett var tung.

Symfoniskt. Stravinskys Konsert för piano och blåsare byggde på kontraster i avslutande allegrot.
Konserten för piano och blåsare å sin sida spelades symfoniskt, med stor insikt i Stravinskys personliga och mycket noggrant utvecklade ljudbild. Kontrasterna mellan dovt och klart i det avslutande allegrot till exempel, eller de klangkulor som trillar omkring i första satsen. Det inbyggda motståndet i den drivande framåtrörelsen var skönt, i synnerhet som motvikt i det vackra Largot med sitt expansiva sound.

På liknande sätt gav slagverket en väl avvägd kontrast i An American in Paris. De satte knappar och stygn på det glänsande tonstycke som visar gatorna i Paris. Än viktigare utan en Gene Kelly som kan ge muskulös tyngd. Drömska klarinetter som svävar, svällande stråkar. Trumpeter som går från fränt staccato till läcker charleston. Akvarellen är kvällsblå, fuktig i kanterna och värms av restaurangvärmen som virvlar ut på trottoaren. Den romantiska myten om Paris kan börja.

Text: Molly Teleman
Repetitionsfoto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DE GEERHALLEN Norrköping

4 september 2014 kl 19 (introduktion Stig Jacobsson 18.30)
Säsongspremiär med fransk esprit
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Michael Francis
Pianosolist: Andreas Boyde

PROGRAM
Gershwin Girl Crazy, uvertyr
Milhaud Le Boeuf sur le Toit ”Oxen på taket”
Gershwin Rhapsody in Blue
Stravinsky Konsert för piano och blåsare
Gershwin An American in Paris

LÄNKAR
Norrköpings symfoniorkester hemsida
Fransk SON-start: Stravinsky & Gershwin reportage Kultursidan.nu 4/9 2014