Också ett jobb för en författare. Gertrud Hellbrand signerar ett exemplar av sin nya roman Veterinären åt bibliotekarien Thomas Almqvist.

 

Romanbygge något annat än bara ett stycke liv

 

Gertrud Hellbrand, från Vikbolandet, talade nyligen om sin senaste roman Veterinären på Norrköpings stadsbibliotek. Den handlar om tre generationer landsbygdsbefolkning på den fiktiva platsen ”Småsjölandet”, en omskriven variant av just Vikbolandet. Det blev en mycket intressant, djärv och målande föreläsning.

Vinthundarna hette Gertrud Hellbrands första roman som kom ut 2004, och utspelar sig i ”en vag storstad, möjligen Stockholm”, till formen liknar den ett kammarspel. Huvudpersonen återvänder hem, möjligen till Norrköping.

Gertrud går in i detalj på vägen till sitt skrivande; hon målade mycket som barn, föräldrarna var högstadielärare i språk och det har givetvis präglat både Gertrud och hennes språk. Mamman föredrog ”kioskvältare” medan fadern var en finsmakare som var mycket förtjust i Tomas Tranströmers poesi. Efter humanistisk linje på De Geergymnasiet läste hon konst- och litteraturvetenskap på Stockholms universitet och gick sedan skrivarkurs i Bålsta. Under den kursen började hon på sin debutroman, som först blev refuserad, det var förstås en besvikelse, men hon ”tog ett djupt andetag”.

– Man är ung som författare när man är 30 år, menar hon. I själva verket är man ung till man är 55, annars är man lastgammal när man är 40.

 

Romanens framtid är osäker, menar Gertrud Hellbrand.

 

Barnafödandet var självfallet en stor händelse i hennes liv. Det gjorde att hon undrade hur hon blev som hon blev, och hur det påverkar barnen. Det tillspetsade tillståndet skapade tillspetsade idéer. Ett tema i hennes författarskap är maktförhållanden i allmänhet och relationerna mellan könen i synnerhet och ofta anlägger hon ett feministiskt perspektiv, som hon dock verkar se med en viss distans.

I början fick Gertrud ofta kritik för att hennes prosa är för poetiskt lagd, den är ofta skriven i ganska korta stycken. Detta gjorde att hon ville skriva en mer ”episk” roman, hon var mycket inspirerad av Thomas Manns släktkrönika Buddenbrooks och Tolstoys Anna Karenina. Rykten om romanens död menar hon är mycket överdrivna, även om det verkar stå klart för henne att 1800-talet är romanens stora tidsålder.

– Det kanske går en generation till, sedan är det nog kört, tror Gertrud Hellbrand om romanens framtid.

Hon tycks mena att andra medier kommer att ta över mer och mer.

– En roman kan uttrycka det mänskliga psyket på ett helt annat sätt än filmen, säger hon, och visst är det så.

Det är först nu när hon ger ut sin tredje roman som hon menar sig vara mogen som författare. Man blir helt enkelt bättre på att skriva ju mer gör det säger hon, övning gör mästaren helt enkelt.

Ofta finns det en kontrast mellan Stockholms- och studentvärlden och hemmiljön i hennes verk. Vad finns det för fördelar på båda hållen? Det verkar vara en fråga hon ofta ställer sig. Många inom ”kulturen” flyttade till Stockholm för att de inte passade in i de ”mindre” miljöer de kom ifrån.

Här drar hon paralleller till Tolstoys Anna Karenina och konflikterna mellan bönderna och aristokratin i den stora ryska romanen. Folket på landet har en sorts ”kollektiv själ”, menar aristokraterna från staden, som innebär att de är mer ”oskuldsfulla” än de mer eller mindre dekadenta storstadsmänniskorna. Konstantin Levin, den manlige huvudpersonen i romanen menar snarare att ”folket” varken är ont eller gott, de är snarare som folk är mest, varken mer eller mindre. Man kan se likheten med dagens människor som ofta åker till landet för att ”vila upp sig”, medan verkligheten på landet inte innebär att man har tid att vila så mycket!

 

Författaren använder och stöper om upplevelser från uppväxten i romanen Veterinären.

 

Gertrud Hellbrand fick en ponny när hon var tolv år. Hennes tid på ridskola har präglat hennes skrivande. Ofta är ridvärlden full av maktrelationer och intriger när man ser den från insidan, den säger en hel del om människans predikament.

Sven Delblanc och Hedebyborna kommer upp sedan, på samma sätt som Svens Vagnhärad blev ”Hedeby” blev Gertruds Vikbolandet ”Småsjölandet”. Hon skriver till exempel om den ridskola hon VILLE skulle ha funnits i det ”riktiga” Vikbolandet, en viss idealisering sålunda.

– Som författare plockar man en figur från den verkliga miljön och gör sedan om den, ibland vet man inte heller om det är en han eller en hon.

Hon fortsätter att tala om svensk litteraturhistoria, hon menar att det är vanligt att man ”lånar” eller till och med stjäl idéer från andra. Exempelvis är Stig (inte Stieg) Larssons genombrottsroman Autisterna delvis en stöld från Peter Handke. Gertrud talar vidare om ”Lucille”, en figur hon har skapat, som delvis speglar hennes egen uppväxt, då hon träffade många ”ponnymorsor” och ”ridkvinnor”. Vi får följa hennes ungdomstid med ridläger till Tyskland, då hon inser hur godtyckligt livet kan vara; ”Hansi” hette en manlig ridlärare som hade en mycket stor attraktionskraft, de kvinnliga eleverna blev oerhört dragna till honom.

– Livet är mycket orättvist, de som har en stor attraktionskraft får mycket mera makt, och kärleken är grym på denna punkt. I ridningens värld blev romanfiguren varse sin svaghet som kvinna, säger Gertrud, men med en häst kunde man glömma bort den.

Det har funnits en föreställning, säger hon, om att flickors förhållanden till hästar var ett sätt att öva sig för att klara förhållandet till män längre fram i livet. Förr var hästar männens domän, den hade överklasskonnotationer och militära och sportsliga undertoner. När bilen kom blev den männens domän istället och ridningen kom att bli mera folklig och mer en angelägenhet för kvinnor, när den förlorade sin överklassprägel.

Den nya romanen Veterinären handlar mycket om Småsjölandets (Vikbolandets) hästvärld. Hon drar paralleller mellan romanens karaktärer och sitt eget familjeliv, till exempel dyker Gertruds moster upp (även en variant av morbrodern Bengt).

För Gertrud handlar skrivandet till stor del om att förvalta ett arv – hon gillar att skriva om auktionsförättningar, till exempel, som jag antar har varit en liten men viktig del i hennes liv.

– Ett romanbygge är något annat än bara ett stycke liv, menar hon – man kan inte bara kopiera verkligheten.

 

Publiken fick lyssna till intressant, djärv och målande föreläsning.

 

Ett stort persongalleri av män finns i Gertrud Hellbrands romaner. Hon tycker att det är roligt att porträttera både tråkmånsar och viktigpettrar. Dagens kvinnor har fått männen att bli medvetna och ”städat feministiska”, som hon säger, men tyvärr har det ibland också gjort dem väldigt tråkiga. Detta är också något som ibland har tagits upp i den allmänna debatten, och Gertrud verkar vara uppmärksam på att det mesta är på gott och ont.

Kvinnorna i hennes romaner dras ibland till ”bonntyper”, lite äldre, mer burdusa män som kanske är mer intressanta än de prydliga medelklasskillarna som jag antar hon syftar på. Det har väl också att göra med valet mellan stad och land, som ju är också ett vanligt tema i hennes böcker.

I den nya romanen Veterinären berättar hon om ett sexuellt möte mellan Kristin och Johannes. Han beskrivs som en typisk kulturstudent, som är mycket politiskt korrekt på vänstermanér; världen beskrivs i termer av ”utsugare” och ”utsugna”, och den värsta som kan hända är att bli bräckt av en jämnårig man, att publikt bli påkommen med att ha fel, helt enkelt.

Gertrud skriver mycket om den moderna tidens män, de rör sig feminint, menar hon, och tar avstånd från sina fäder, med devisen ”det går inte att lära gamla hundar (män) sitta”. Samtidigt skapar detta en sorg över att inte få kontakt med den föregående generationen.

Hennes skrivande handlar mycket om en balans mellan självkritik och självförtroende. Hon berättar om relativt udda saker på landsbygden som har anknytning till romanen, som földop och hästbegravningar, som är väldigt sällsynta men ändå förekommer om det handlar om mycket speciella djur.

Med Veterinären har hon bytt förlag från Wahlström & Widstrand till kolossen Bonniers.

– Det är väldigt stort, de har många författare och det kan vara anonymt, men de har mycket resurser och har en stor förmåga att kunna marknadsföra.

Text: Lars Henriksson
Foto: Sven Åke Molund

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

STADSBIBLIOTEKET Norrköping

17 september 2014
Gertrud Hellbrand
Författarmöte

LÄNKAR
Gertrud Hellbrand info
Norrköpings stadsbibliotek hemsida