Kontrasternas konsert. Mozart & Pettersson bjöd på ljuvlig pianokonsert och gripande känslosvall under Christian Lindbergs ledning.

Tunga känslosvall och trippande dansskor

Större kontrast mellan två orkestrala verk är svårfunnen. Wolfgang Mozarts luftiga Pianokonsert nr 21 som blev populär under namnet Elvira Madigan efter att Bo Widerberg förevigat den andra satsen i sin film med samma namn och efter paus Allan Petterssons trettonde symfoni, aldrig tidigare framförd i Sverige för att den är så svårspelad.

Just Sverigepremiären gjorde konserten i lördags extra högtidlig och många verkade dela nyfikenheten och känslan av att ta del av en historisk händelse.

Violinerna bidrog till den myllrande ljudvärlden i Allan Petterssons Symfoni nr 13.

Inte bara svårspelad, utan svårlyssnad. Över en timme lång med en komplett, myllrande ljudvärld där röster kommer och går. Ett kosmos. Spelsätten och variationerna inom varje instrument är stora och ekvationen blir svår att överblicka när detta gäller alla instrument, att jämföra med till exempel Mozarts pianokonsert där de något färre instrumenten behandlas på ett mycket mer förutsägbart sätt.

En mycket underhållande och givande introduktion gavs av Matts Eriksson som spelar violin i Norrköpings Symfoniorkester. Med fokus på symfonin berättade han om Petterssons liv och hans sökande efter ”sången som stillar ett barns gråt” och hur man kan kalla dessa för katastrofsymfonier. Allan Pettersson var svårt sjuk och inlagd på sjukhus och kan ha varit bitter, för denna musik är en tung och komplex sak.

Den vila som man bara anar mot slutet då stråkarna tätnar är ovanligt behaglig och är som en ljus horisont trots att den inte alls är särskilt hoppingivande, utan snarare gripande.

Dirigenten Christian Lindberg som varit ansvarig för huvuddelen av SON:s Petterssonprojekt (inspelningar och konserter) pustade ut med ett lättat leende under publikens ovationer. Även symfoniorkestern måste ha varit stolt över sin prestation. För prestation är det i detta fallet, det måste medges, samtidigt som musiken är en svårgripbar upplevelse, som måste upplevas igen och igen. Den blåser ut allt annat i hjärnan, förvirrar och tar över.

Håll an! Christian Lindbergs händer tecknar med precision.

Det är tänkbart att Elvira Madigan med Mozart och pianisten Roland Pöntinen hade framstått i ett ännu tacksammare ljus efter denna symfoni, men den låg förnuftigt före pausen. Roland Pöntinen plockade fram det allra vackraste i denna dagdröm. Han spelade tillsammans med symfoniorkestern målande, så att hallen förvandlades till en hög balsal med klang därefter, där klänningsvåderna svischade förbi och kristallkronorna glittrade. Tonerna trippade spänstigt på tå i den första satsens Allegro maestoso och följdes av filmens romantiska vals i Andante och en bugande Allegro vivace assai.

Hövisk och romantisk i klassisk kostym. Konserten förkroppsligar en ung, oskuldsfull kurtis, omedveten om ondska. Kärleken mellan lindanserskan Elvira Madigan och kavallerilöjtnanten Sixten Sparre slutade däremot med tragedi, vilket man kan se i Widerbergs film.

Text: Molly Teleman
Repetitionsfoto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DE GEERHALLEN Norrköping

20 september 2014
Mozart & Pettersson
Norrköpings symfoniorkester
Dirigent: Christian Lindberg
Solist: Roland Pöntinen

PROGRAM
W. A. Mozart Pianokonsert nr 21
Allan Pettersson Symfoni nr 13

LÄNKAR
The Allan Pettersson Project hemsida
Allan Pettersson society hemsida
BIS records hemsida
Norrköpings symfoniorkester hemsida
SON spelar Allan Petterssons svåraste reportage Kultursidan.nu 17/9 2014