Emma – mitt i serien om dottern Dainas liv.
”Jag var för blyg för att fråga främmande ”
På hemmaplan. Där startade Inta Ruka en framgångsrik fotokarriär och där har hon stannat. På Arbetets museum visas You and Me, en brett upplagd utställning med bilder från flera av den lettiska fotografens fotoprojekt. Hon slog igenom med My country people på Venedigbiennalen 1999. Bildprojektet inleddes 1983 efter att den unga amatörfotografen som fått en kamera av sin mamma när hon slutat skolan, gått med i en fotoklubb i Riga och skulle delta i en samlingsutställning.
– Jag var för blyg för att fråga främmande människor i stan om att fotografera dem, så jag reste till min mammas hemby där vi brukade vara på somrarna, berättade Inta Ruka på pressvisningen.
Berättare. Inta Ruka är en både livfull och rättfram person.
Inta Ruka är en i högsta grad levande och omärkvärdig person som är rolig att träffa. Hon är glad och bubblar av berättelser om de personer som hon porträtterade återkommande under många år, fram till 2000. Och nu vill återvända till.
– Jag ger tillbaka bilderna till dem. Många har gått bort och det är ett minne för de efterlevande familjerna, säger Inta Ruka.
Inta Ruka, född i Lettland 1958, har hyllats som en i de klassiska dokumentärfotografernas efterföljd. Hon sätter svartvit film i kameran, skruvar fast den i stativet och låter tiden gå – en sekund – inne i stugorna på den lettiska landsbygden nära ryska gränsen. Ofta sitter de vid köksfönstret, armarna tar stöd vid bordet. Dagsljuset faller in klart och kallt, lyser upp huden på ena sidan av ansiktet, skuggorna är mörka i fårorna och rummen svartnar bakom människan.
– De kände mamma och pappa och frågade om dem och mig. De berättade sina historier. Det var pensionärerna och barnen jag träffade, de vuxna var på jobbet.
En del bilder är tagna utomhus. En kvinna utan hem som fick bo i byn en tid. En man som fick tillbaka sin förrymda häst. Mina ögon läser fattigdom men så ser inte de människorna på sig själva. De bara är. De har levt sina liv och har arbetat hårt. De är nöjda med sina liv.
Tidlösa porträtt. De skulle kunna ha tagits för 100 år sedan.
Det är en 1900-talets tidlöshet över bilderna. Det svartvita förstärker släktskapet med klassikerna, hon nämner förebilder som tyske fotografen August Sander och amerikanska Imogen Cunningham.
– Under sovjettiden visste vi inte så mycket om foto internationellt. Jag hade en rysk fotograf som lärde mig mycket.
Hon framkallar filmen och kopierar bilderna själv, tycker det är fascinerande att se bilden växa fram. Men visst kan hon vilja ha en digitalkamera av hög kvalitet.
Under fotografierna har hon skrivit korta berättelser för hand. Hon berättar om paret som vars hus brann ner. Mannen är svartsjuk, skriver hon, och på bilden vakar han mot kameran medan kvinnan ser ut genom fönstret. En annan man är Peteris med tjuren – som han bad Inta Ruka att vakta åt honom och räckte över repet. Ibland är det bara ett namn och ett årtal. Många namn är lettiska, några är ryska.
– De unga förstår inte vad de ser, de behöver några ord, tycker Inta Ruka.
Också jag tycker att orden ger bilderna liv, får dem att andas, blodet att pulsera. Som mannen som prytt sig med sina ordnar efter kriget. Ljuset faller in från vänster och hans son är död. Den bilden griper.
– Jag vill skriva mer framöver, tänker sig Inta Ruka om framtiden. Men först har hon ett annat projekt på gång med människor som arbetar.
Detalj. En Mariabild smyckar den nakna väggen.
Utställningen på Arbetets museum har samlat och valt ur två tidigare utställningar i Sverige – You and Me på Fotografiska i Stockholm och Dainas liv som visats på Västerbottens museum i Umeå. Inta Ruka har gång på gång återvänt till Daina, som hon följt från att vara ung kvinna med små barn till begynnande ålderdom. Jag går mellan två midsommarbilder tagna framför samma hus, med ett generationsskifte emellan.
– Jag ser hur hon alltmer är lik sin mor, Emma. Emma hade ett så rikt språk, hon kunde tala om regn på tio olika sätt.
Inta Ruka blev känd för en större svensk publik när Maud Nycander gjorde en dokumentärfilm om fotografen. De blev goda vänner och Inta Ruka har besökt Sverige flera gånger. Hon arbetar som lokalvårdare på svenska ambassaden i Riga.
– Jag lär mig mycket av mina svenska vänner, förändras av samtal och diskussioner. Tänk att dörrar öppnas på vid gavel för handikappade.
Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR
ARBETETS MUSEUM Norrköping
20 september 2014 – 25 januari 2015
Inta Ruka – You and Me
Dokumentärfotografi