Stämning på NP33 under Kulturnatten. Shoutin’ Red var lyckträff som borde fått en större publik.

1929 var ett bra musikår

Jag blev lite till mig när jag såg att Shoutin’ Red (som Felicia Nielsen kallar sig på scenen) skulle spela på NP33 på Kulturnatten. Det blev säkert alla andra som älskar akustisk Mississippiblues från 20/30-talet också. Tyvärr är vi inte så många som man skulle kunna tro.

Men bara en halvtimme? Skulle hon åka ner från Uppsala bara för det? Hon kommer nog att sitta och spela på Konstbussen också, antydde Joakim Sander. Jaha… men jag lyckades inte luska ut tiden. Det visade sig att det var innan spelningen. Folk hade uppskattat det stort, berättade Joakim.

Själv sa hon att det var jättekul. Jag är inte bitter.

Håller stilen. Det är bara Shoutin’ Red och hennes 100 år lilla parlour-gitarr.

Det är tur att man gjorde korta låtar förr. Hon hinner spela hela åtta stycken. Hon inleder med I never cried, en låt av John Miller. Det låter bra, men jag har aldrig hört talas om människan. Efterforskning visar att det är från hans från hans första platta. Från 1972! Det hörs inte, men hade jag vetat det hade jag blivit orolig. (I efterhand John Millers version från 1972 är också en cover, låten är äldre än så; originalet Blind Teddy Darby – Built right on the ground från 1929)

Men redan till andra låten blir det ordning på torpet, när hon spelar Memphis Minnies (och hennes man Kansas Joe McCoys) superhit When the levee breaks från 1929. Det är en nyhetsskildring av den stora översvämningen av Mississippi år 1927 (nyhetsflödet var långsammare förr). Moderna människor kanske bättre känner till Led Zeppelins omarbetade version, om inte annat för rockhistoriens fetaste trumsound.

Now cryin won’t help you, prayin won’t don’t no good.
When the levee breaks, mama, you got to move.

 Men CD-skivan jag köpte vill inte spela den låten. (Jag måste ha en ny, Felicia!) Den är glasklart producerad av trumlegendaren Bosse Skoglund (Peps Blodsband mm). Men utan trummor, komiskt nog. Det är bara Shoutin’ Red och hennes 100 år lilla parlour-gitarr. Och det räcker så bra. Precis som i kväll.

Frankie and Albert är en Leadbelly-låt från 1930. Hon lägger sig nära originalet, men jag tycker mig höra lite av Taj Mahals utmärkta tolkning.

Sen blir det ballad. Geordie är en engelsk folksång som blev berömd när Joan Baez spelade in den 1962, men den är från 1908 (minst).

Men det är svårt att hålla sig från bluesen, säger Felicia och spelar Blind Willie McTells Statesboro blues. 1929 var ett bra musikår. Underbart tolkad, men tyvärr en av de få låtarna hon spelade ikväll som inte är med på skivan. Jag tröstlyssnar på Taj Mahals version från 1968. Och på de 5 versionerna på den nyutgivna boxen från Fillmore East, 1971, med The Allman Brothers Band. Men det är onödigt elektriskt.

I somras fick Shoutin’ Red Åmåls Bluesfests Junior Blues Prize.

Crazy blues, säger Shoutin’ Red, är den första bluslåt som spelades in på skiva. Jag älskar den här typen av musikarkeologi. Wikipedia håller med, men hävdar att det inte är en blues egentligen. Från 1920, av Perry Bradford (tydligen en polare till Bukka White) och inspelad av Mamie Smith and Her Jazz Hounds.

Hmm… jazz är farligt. Tidigare på kvällen var det fullsatt här när det spelades jazz, men nu är vi bara ett 20-tal. Det bevisar (återigen) att majoriteten alltid har fel. Åtminstone är vi yngre.

Sen tror jag hon spelar I’m going away blues av Frank Stokes från 1929, men jag är inte säker. Jag skulle vilja skylla på att jag är för ung, Men Felicia Nielsen är inte ens hälften så gammal som jag. I somras tog hon, 23 år gammal, emot Åmåls Bluesfests Junior Blues Prize. (Förra året gick det till Lisa Lystam – på Crescendo på onsdag.)

Hesitation blues avslutar, den alltför korta, spelningen. Får man tro att det är W C Handy som är förlagan (även om låten är från förra seklets början)? För det låter inte alls så modernt som Louis Armstrong. För att inte tala om Janis Joplin. Det ska jag inte, men det finns en ”outgiven” version. Jefferson Airplane går vi tyst förbi. För Shoutin’ Reds röst har en klang av stenkaka. Tusentals timmars lyssnande måste ha smittat av sig. Men det är ändå eget, och det här vill jag höra mer av. Tveklöst!

Text och foto: Michael Strandhed
PS! Efter att ha läst min artikel låter Felicia Nilsen hälsa att John Millers version från 1972 är också en cover, låten är äldre än så; originalet Blind Teddy Darbys Built right on the ground från 1929 (!)

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

NP33 Norrköping

27 september 2014
Shoutin’ Red
konsert

LÄNKAR
Shoutin’ Red Soundcloud YouTube YouTube2 Facebook
Ladies got the blues recension Jefferson blues magazin
NP33 hemsida Facebook