Röj! Lisa Lystam med hela Family Band på Crescendo i onsdags.

 

Gör en liveplatta! Nu!

 

Det finns de som vill utnämna Lisa Lystam till Sveriges nya bluesdrottning. Det är helt fel. Det här är mycket större än så.

För ett år sedan kanske det hade varit relevant, men det har hänt saker sedan dess. Alla som skyggar för ordet ”blues” kan lugnt lyssna ändå. Det här är ett av Sveriges bästa band. Punkt.

Första gången jag såg dem var som trio i juli 2013 på Broadway Café. Nära, trivsamt och bluesigt.

 

Minns ni sommaren 2014? Lisa Lystam Family Band lyckliggjorde GiG i Knäppingsborg.

 

Den 11 juni var de här senast, och inledde sommarens musik på Knäppingsborg. Det var bra på det småmysiga sättet med barnfamiljer och sol. Men på den lilla GiG-scenen. Och lite väl ljust.

Egentligen fanns det inget att klaga på. Men man anade att det fanns en växel till. Sedan dess har de plockat upp utmärkta basisten Morgan Korsmoe. Det är han och trummisen Patrik Thelin som bygger fundamentet.

Över det svävar munspel, dubbla gitarrer och Lisas kraftfulla sång. De utstrålar en spelglädje som nästan går att ta på. Och halva bandet är från Östergötland: en gitarr från Norrköping, ett munspel från Rimforsa och den stora rösten från Mjölby.

Det som förra året kanske mest var baserat på elektrisk 1950-talsblues har nu växt till bluesbaserad rock med inspiration från 1969/70. (De håller med, när jag frågar.) Eller snarare från november 1969 i korsningen av Haight Street och Ashbury Street i San Francisco. På ett ungefär. It’s a whole different ball game!

Det står faktiskt klart redan innan de har tagit ett enda ackord, när Lisa gör entré i en ankellång klänning med psykedeliska förtecken. Sen blåser de bort dammet i Crescendo.

Men dessförinnan har Micke Fall, världsmästare i munspel, dragit sitt bravurnummer Amazing Grace – ömsom frustande, ömsom ömsint. Lika bra som på Harp Meet vid midnatt på NP33 under Kulturnatten (men den här gången förtalar han inte Bob Dylan och Neil Young). Han är, givetvis, en klippa hela kvällen.

Och gitarristerna Mattias Gustafsson och Fredrik ”Skanky Fred” Karlsson är inte en gitarrist för mycket. Samspel är ordet. Lisa Lystam ska vi inte tala om. Hon har de senaste året belönats med alla bluespriser som finns i detta land. Hon är den självklara stjärnan och affischnamnet, men det är ett band som står på scenen. Och hon vet hur lyckligt lottad hon är.

 

Helhet. Alla i The Family Band lämnar sitt bidrag.

 

Det är full rulle hela kvällen, och det är knappast idé att rabbla låtar. Det skulle möjligen vara titellåten från skivan: When money’s runnin’ out. De flesta av styckena är hämtade från den, och det måste vara skönt att ha så mycket eget material. Och att förhålla sig så fritt till det.

Lisa Lystam har inte blivit sämre, tvärtom är hon bättre än nånsin, men alla i bandet har tagit två steg framåt och brett ut axlarna. Därför är hon inte lika dominerande längre. Och hon kliver gärna lite åt sidan och bereder plats för The Family Band. Blickar utbyts. Samspelet frodas. Det är familjärt.

På tal om familjärt: när nu Lisas mormor har gjort sig besvär att köra hit en packe av deras färska debutskiva, så är det klart jag måste köpa en. Det är en fröjd att skriva med den i bakgrunden, men bara sedan den spelades in har de växt. Gör en liveplatta! Nu!

Talande är också att norrköpingsfödde gitarristen Skanky Fred, som brukar tala om Roffe Wikström, nu pratar om sin store idol Stevie Ray Vaughan. Spelade Stevie blues? På sätt och vis, men mest är det rock. Spelade Janis Joplin blues? Jefferson Airplane? Jimi Hendrix? På sätt och vis.

Så renläriga bluespuritaner kanske får lite klåda. Men de var inte här i kväll. Ett fullsatt Crescendo med sin kräsna publik svarar med ovationer. Stående ovationer.

 

Skanky Fred – Fredrik Karlsson. På sätt och vis.

 

Ni som har en biljett till kryssningen Blues At Sea den 18 oktober kan skatta er lyckliga. Fast då är det Lisa Lystam Trio (Micke Fall och Skanky Fred). Och Roffe Wikström spelar också där. Det har hänt att de har suttit in hos honom. Och Louise Hoffsten är också ombord. Lisa sjunger alltid hennes Slätten, på ett sätt som om det skulle vara hennes egen. Tänk om det skulle bli… duett? Jag kanske måste gå till sjöss.

Text och foto: Michael Strandhed

CRESCENDO BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

CRESCENDO BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

CRESCENDO Norrköping

1 oktober 2014
Lisa Lystam Family Band

LÄNKAR
Lisa Lystam hemsida Facebook YouTube 1 YouTube 2 Youtube 3 YouTube 4
Lisa Lystam Family Band Facebook
Bluestidskriften Jefferson omslag
Crescendo hemsida Facebook