”Döden tänkte jag mig så.” I White Light sugs allt in mot en tunnel av vitt ljus.

 

 Allt handlar om värderingar

 

Varde ljus! Så har då äntligen skyltfönsterutställningen av Bjørn Hegardt och Theo Ågren öppnats på Olai Kyrkogata 43. Det skulle egentligen skett på Kulturnatten, men det blev uppskjutet på grund av viss… debatt. Därför öppnas nu utställningen i all tysthet. Eller rättare: man tänder ljuset. Jag är ensam från media, och några besökare ser jag inte till. Fast ett 20-tal har stannat till, säger vakten, när jag återvänder för att fotografera vid 21-tiden.

 

Fönsterputsning inför måndagens tryckande på ljusknappen.

 

Allt har sin grund i att NT:s kulturredaktör Mats Granberg ställde en ledande fråga om djurrättsaktivister och en uppstoppad katt, och att NT och FÖ publicerade en mycket provocerande bild på denna katt. Så ser jag det i alla fall.

Det ledde till att Djurens parti var tvungna att reagera, och till att Konstmuseet fick mottaga hotelser (inget samband däremellan). Nu vaktas utställningen av inhyrd vakt, och det blev en dyr och förkortad utställning. Den är en del av museets stora satsning Hem Längtan.

Konstmuseet vill inte, och ska inte, censurera beställd konst. Det är klart att konstnärerna själva kunde ha gjort en pudel och plockat bort katten, men inte under hot. Nu blev det istället en fråga om konstnärers yttrandefrihet. Debatten fortsätter, och Konstmuseet kommer att bjuda in till vidare diskussioner, men det är inte bestämt när.

Jag har själv pendlat mellan att tycka att det är en storm i ett vattenglas, katten skulle ju ändå avlivas, till att känna förståelse för motståndarna. Och bara ett par kvarter bort har den kända djurfiendeföreningen (?!) Naturskyddsföreningen sin lokal med hundratals uppstoppade djur. Så vad gäller saken? Är det för att det är ett husdjur? Är det för att det är konst?

Att man visar uppstoppade djur i upplysningssyfte börjar bli passé. När Naturum Tåkern öppnade 2012 var det i stället mest träsnidade fåglar av konstnären Vesa Jussila som basutställningen byggts av. Bättre på alla vis. Moraliskt riktigare. Och mer konstnärligt.

Vi är väl alla överens om att Robert Rauschenbergs uppstoppade, homoerotiska get, Monogram, på Moderna museet är stor och viktig konst? Jag har inte hört någon debatt.

Mer upprörande, tycker jag, är när Nathalia Edenmont gör konst av fjärilsvingar – och fullständigt struntar i om de är fridlysta eller inte. Eller att Wim Delvoye tatuerar levande grisar och sedan säljer deras skinn. Vad får man göra i konstens namn? Ibland är det rätt att uppröras. Jag tycker också om djur. Och vad ska vi anse om den balsamerade Lenin?

 

Allt är noga uttänkt. Den vita rosen kan tolkas som en hyllning till en gammal vän.

 

– Ta bort kattskrället, det skymmer sikten! …tänkte jag. Men det var innan jag träffat katten. Nu känner jag bara en stor ömhet. Och jag förstår dess betydelse i utställningen. Samtidigt som den skymmer ljuset. Själva menar konstnärerna att de hyllar den. Och det är ingen anonym katt utan en gammal vän.

Men om jag skulle tala om utställningen? Jag har också lurats att haka upp mig på katten. Dags att börja från början:

Vi ser ett rum med svävande möbler och husgeråd som tycks sugas mot ett vitt ljus. Vad som på bild såg ut som snören är i själva verket lampsladdar som försvinner in i ett ”vitt hål”. Möbler och koppar är, vissa, antingen större eller mindre än i verkligheten för att förstärka känslan av djup. Allt ser tyngdlöst ut.

 

Sinnesutvidgande. Trots att allt står stilla får man förnimmelse av rörelse.

 

Jag får en större konstnärlig upplevelse än jag hade trott. Konstnärerna beskriver det som ett slags tredimensionellt måleri. Men det är, trots allt, inte naturalistiskt. Surrealistiskt? Nej, men sinnesutvidgande. Var det någon som sa ”knark”…? Det liknar bullet-time-effekten i filmen Matrix (och senare flitigt använd i dataspel). Att se det i verkligheten känns ungt och fräscht. Trots att allt står stilla får man förnimmelse av rörelse.

Konstmuseets intendent Helena Scragg gör en jämförelse med 1600-talets vanitasstilleben, och det kan jag hålla med om. Föremålen är mycket de samma som i de målningarna, allt ifrån koppar till böcker, papper och (ja, ni vet). Fast på den tiden var det gärna en kanin eller en nyss skjuten beckasin. Och så handlade de om döden (en kunskap som tappades bort, men återupptäcktes på 1900-talet).

Hegardt och Ågren (och Konstmuseet) talar, i bifogat material, också om döden och ljuset i tunneln. Och att vi kan ingenting ta med oss dit vi går. Det är ett debattinlägg om konsumtionssamhället, slit och släng och föremåls liv och värde. Allt vi äger och har sugs in och försvinner, och att då även (ja, ni vet) sugs in gör att det kommer närmare. Det blir svårare att vara oberörd. Den har faktiskt ett syfte. Att det visas i en affärslokal i centrum är ingen tillfällighet.

– Det var synd att den inte kunde stå kvar över julhandeln, som det var tänkt, säger Helena Scragg.

Men det är inte gravallvarligt. Broschyren/affischen från originalutställningen 2009 i Oslo lyfter fram olika kvasivetenskapliga och populära ämnen. Man kan läsa om UFO:s, Pink Floyd, ljusterapi, att det är Elvis i slutet av tunneln, Peter Sellers näradödenupplevelse, levitation och Yoda.

Egendomligt nog missar man att ta upp Schrödingers katt, ett kvantmekaniskt tankeexperiment som handlar om att en katt antingen är levande eller… mer som den här katten.

Och har förstås Velvet Undergrounds låt White Light/White Heat från 1968 stor betydelse. Den är så viktig att de trycker hela texten, men det är den snälla varianten från LP:n. (Låter bäst på 45-årsjubileumsutgåvan från förra året, där man riktigt hör hur John Cale försöker slå sönder pianotangenterna.) Jag länkar till en barnförbjuden live-variant. Det är ingen hemlighet att den handlar om amfetamin, och det står det också om i affischen. På ett ganska okritiskt vis.

Är det dags för en ny debatt? Jag gör som Mats Granberg – jag kastar in en brandfackla och springer.

Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

OLAI KYRKOGATA 43 Norrköping

6 oktober – 2 november 2014 kl 16–22. Förlängd till 11 januari 2015
White Light
Installation av Björn Hegardt och Theo Ågren
I samband med Norrköpings Konstmuseums utställning Hem Längtan

LÄNKAR
White Light Facebook
Björn Hegardt och Theo Ågren hemsida Theo Ågren hemsida
Norrköpings Konstmuseum hemsida Facebook
Kulturnattens konfliktzoner reportage Kultursidan.nu 28/9 2014
Hemmets föremål sugs in i White Light reportage Kultursidan.nu 16/9 2014
Konstmuseet öppnar från Ellen Key reportage Kultursidan.nu 5/6 2014

Om White Light i andra media SR NT 1 NT 2 NT3 NT4 Folkbladet 1 Folkbladet 2
Fjärilsvingar som pensel DN Uppstoppad kulturhistoria Expressen Monogram Om konst Velvet Underground YouTube