Filmintresset inleddes på Harlekinen. Johan Croneman berättade minnen och visade en favoritfilm från förr.
Johan såg Take Off två gånger samma helg
Filmen inleds med ett samtal mellan en något ovillig samtalspartner, Johan Croneman, och en ej så rutinerad intervjuare, Johan Karlsson. Men väl får vi en bakgrund till Cronemans filmintresse – filmer på Harlekinen – och en introduktion till hans valda film. Om vilken han berättar att han såg om två gånger efter varandra i helgen för han tyckte den var så bra. Han berättar också att regissören gjorde denna film i väntan på att får göra en annan film, den historia han verkligen ville berätta.
Filmaffischen från 1971 med illustrationerna kvar i 1960-talet medan filmens titel signalerar popkonst.
Filmen utspelar sig i New York och centrerar kring en ett välbärgat föräldrapar i förorten vars dotter sticker iväg till stan och alltså (temporärt) ”rymmer” hemifrån. Parallellt med filmens huvudsakliga handling – föräldrarnas sökande efter dottern – visas scener från en pågående audition. Oklart till vad om det gäller en skola, en ny grupp eller någon föreställning.
Tonårsdottern kommer dit men klarar inte av att sjunga inför juryn, ändock får vi fortsätta följa olika sökande hela filmen igenom. De utgör filmens soundtrack och ger mer än något filmens dess tydliga tidsmarkör à la 1970-tal. Men vad mer tillför dessa scener undrar jag, förutom att utgöra en brytande kontrast till den andra historien? Forman har säkerligen en väl uttänkt tanke bakom detta.
Scenen där föräldrarna i den förening för borttappade barn de gått med i uppmanas pröva det som deras barn förmodligen gör för att försöka känna som de gör, nämligen att röka marijuana, är storartad. Det instrueras och puffas på bland pärlhalsband och chiffongkläder, smoking och välputsade skor. Scenen urartar i att två föräldrapar hamnar i ett drucket parti klädpoker. Det är här den hemvändande dottern finner dem, väl dragna och upplivade i vardagsrummet.
Det blir som ett antiklimax i den dramaturgiska kurvan att dottern återvänder till ett tomt hem – föräldrarna är ute och roar sig samt fortbildar sig i marijuanarökning. Frågan är om inte föräldrarna och deras relation utvecklas mer under filmens gång än dotterns.
Filmens titel är Taking Off men vem är det som ”far iväg”, takes off, egentligen? Tonårsdottern eller föräldrarna? Tänker på slutscenen, där pappan ackompanjerad av mamman vid pianot sjunger för full hals och tillägnar dotterns sin sång. Hon sitter på golvet, totalt likgiltig – har filmens intrig då fullgjort sin cirkel? Var det av denna anledning dottern i första hand gled iväg och smet hemifrån. Kan det sammanfattas och vara allmängiltigt för fler tonårsbarn: tristess?
Text: Nora Ham
Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio. Affisch Taking Off
CNEMA Norrköping
6 oktober 2014
Cronemans val: Taking off 1971
Genre: drama
Regissör: Milos Forman
Samtal mellan Johan Croneman och Johan Carlsson
Arr: Flimmer filmfestival