Skuggvarelser. Vijai Patchineelams film handlar i djupaste mening om att vara med-människa. Men den är inte helt lätt att uppfatta när ljud och ord försvinner i bakgrundsljud och värmefläktens väsande.

 

Jämvikt genom kapning

 

Svår, motspänstig, krävande. Sådan är Vijai Patchineelams konstfilm som tar ett vitt grepp, skär tvärs över frågor om migration, människovärde och medier. Allt hänger samman för den som förmår att se vår plats i historien. Den utmanande och långa titeln To Resist The Past, Ignore The Future and The Incapacity of Containing The Present antyder att verkligheten rymmer det rakt motsatta. Detta är ett av sommarens verk inom ramen för Norrköping AIR. Det presenteras av Museum för glömska som visar ytterligare tre – enklare – verk.

 

Filmen är 35 minuter lång. Stolar finns.

 

Man kan inte, som jag gjorde, glatt knata in på Panncentralen och sätta sig framför filmen och tro att man ska förstå. Det här är inte underhållning. Det är inte heller en dokumentärfilm. Det är konst. Och konst får vara svårt, motspänstigt och krävande. Det är det. Jag rekommenderar en genomläsning av Kultursidan.nu:s förhandstitt från 25 augusti (länk).

Så jag har i efterhand fått försöka rekonstruera vad det handlade om. Jag har bara delvis lyckats. Kan jag hjälpa någon till ökad förståelse är jag glad.

Filmen börjar med att den brasilianska konstnären Carlos Zilio (han var lärare till Vijai Patchineelam) sätter ihop ett verk från 1977, bestående av träplankor och sågklingor. Det heter Equilibrium I, II & III, och kan ses som en definition av strukturen i filmen, som består av tre fristående delar. Jämvikt genom kapning. Eller ”cut” som i filmklippning.

Här får jag lite problem att hänga med i dialogen. Det går bra så länge personerna pratar portugisiska och filmen är textad på engelska. Men när Carlos Zilio börjar prata engelska (otextat) och jag har en värmefläkt vid ena foten som väsnas och ljudet från två andra filmer från andra hållet blir det svårt. Jag flyttar närmare och försöker få bort en (inbillad?) vaxpropp ur örat.

Det är, tyvärr, ett problem som kvarstår hela filmen. Den skulle behöva ett tyst rum och bättre ljud. (I somras sade han att han helst ville visa den på Cnema. Nu blev det Ströms panncentral, ett suggestivt och ruffigt ställe med väsande värmeflekt.)

 

Intervjun med dokumentärfilmarna Martha Daulieute och Elisabeth Marjanovic Cronvall om deras film Second class.

 

Del två handlar om Asylstafetten – en marsch som asylsökande i våras gjorde från Malmö till Stockholm, men det berättas inte öppet. Ni får tro på mig. Vijai Patchineelam tar iakttagarens roll. Vi ser fält, rishögar, bilvrak passera förbi efter färden. Nån gång skymtar ett torgmöte, men vi ser inga som går. Det förekommer också ett möte på bruten, intellektuell engelska där deltagare förklarar varför de gör det de gör. Tror jag. Vaxproppen är i vägen.

Tredje delen består av en intervju med (läser jag på programbladet) dokumentärfilmarna Martha Daulieute och Elisabeth Marjanovic Cronvall. Engelska på bruten svenska är lite lättare att förstå. Fast Marjanovic Cronvall hör jag inte vad hon säger, men det är mest Daulieute som talar. Men det pratas och slamras på caféet, där de sitter, så helt lätt är det inte heller.

Skrev jag intervju? Konstnären har klippt bort sina frågor, men på den ena är svaret ”nej”. På den andra är det en lång, fundersam tystnad. Men mest är det en monolog av Martha Daulieute.

Det blir lättare att förstå när man vet att de filmat lettiska (Daulieute är från Litauen) gästarbetare i Sverige, och diskuterar problemet med andra klassens arbetare. Det handlar om människovärde och ekonomi. Filmarna är självkritiska, och säger att de söker nya sätt att arbeta på. Det är intressant, men jag har inte sett de gamla, och jag förstår inte riktigt.

Ämnet är viktigt. Jag känner att jag måste se om den, nu när jag förstår lite mer. Och stänger ingen annan av fläkten så gör jag det själv.

 

Livets lopp. Oscar Laras film, visad på ett lakan, svarar på en fråga: hur många år har du väntat i den danska flyktingförläggningen.

 

Utställningen är en del av Museet för glömskas utställning Is this the time for art?, som fortsätter att ställa frågor om migration. En av de som står bakom Museet för glömska är Kosta Economou som också curerat Vijai under hans tid som stipendiat hos Norrköping AIR. Tre delar/filmer till ingår i utställningen:

Núria Guell. Konstnären har hyrt en kvinna, ”Maria”, för att leka kurragömma med folk i Göteborg. Hon är en politisk flykting från Kosovo, som har hållit sig gömd i Sverige de senaste fyra åren efter att ha nekats uppehållstillstånd. Vi får höra hennes funderingar.

Daniela Ortiz & Xose Quiroga. De har bevittnat och filmat deportationer av flyktingar, som de sedan har lagt ut på nätet. I introduktionerna visas hur många YuoTube-klick filmerna har fått hittills. Det blir smärtsamt att stå kvar och lyssna på skrikandet.

Oscar Lara. Han visar sin video 100 years på ett upphängt lakan. Vi ser bara munnen på olika människor, när de räknar upp år. Det är de antal år de har suttit på en dansk flyktingförläggning. Åren går.

Text: Michael Strandhed
Foto: Michael Strandhed och Ann-Charlotte Sandelin
BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

STRÖMS PANNCENTRAL Norrköping

(huset med den höga skorstenen mellan Norra och Södra Grytsgatan)
27 september – 12 oktober 2014
Vijai Patchineelam – To Resist The Past, Ignore The Future And The Incapacity Of Containing The Present
(Att göra motstånd mot det förgångna, ignorera framtiden och inte kunna omfatta nuet)
Video HD, färg, stereo, 35 min
Prod: Norrköping AIR: Konst i industrilandskapet tillsammans med Museet för glömska

TRE FILMER av
Núria Guell
Daniela Ortiz & Xose Quriga
Oscar Lara
Arr: Museet för Glömska

LÄNKAR
Vijai Patchineelam hemsida
Carlos Zilio info
Asylstafetten hemsida
Marta Dauliute och Elisabeth Marjanovic Cronvall Second class hemsida  SvD
Norrköping AIR hemsida Facebook
Museet för glömska Is this the time for art? hemsida
Norrköping AIR söker mellanrum reportage Kultursidan.nu 31/7 2014
Vijai från Rio tillbaka i Sverige reportage Kultursidan.nu 25/8 2014