Vadan och varthän? Slumpen är en starkare faktor i tillvaron än vi kanske tror.

 

Känsliga själar i en värld av flykt

Är det inte märkligt hur en sak kan leda till en annan? Under vårterminen mötte jag Hanna, en före detta litteraturstuderande som nu pluggade svenska, precis som jag. Vi bekantade oss med varandra på Campusbussen och när hon fick veta att jag var chefredaktör på studenttidningen Linopressen liksom lyste hon upp lite, som om en låga av initiativ tändes hos henne. Hon öppnade munnen som om hon var på väg att säga något, men innan hon hann säga det sa jag det:

– Har du lust att skriva något?

Och ja, det hade hon förstås! Hanna blev sedan krönikör i Linopressen, och den första krönikan hon skrev handlade om Tove Janssons litteratur och hundraårsjubileum. Kanske var det där och då det första riktiga fröet till min stora muminentusiasm såddes, fastän jag själv inte var riktigt medveten om det.

 

Känsliga Misan har nära till vemod och melankoli.

 

Under sommaren läste jag – precis som förra sommaren – sommarkurser. En av dem var en introduktion till barn- och ungdomslitteratur. Jag hade liksom fått mersmak sist när jag läste om Astrid Lindgrens författarskap. Och nu råkade Tove Janssons Farlig midsommar höra till den obligatoriska skönlitteraturen. Samtidigt var det en annan kursare, som jag knappast känner, som råkade dela ett mumintest på Facebook: Vilken karaktär är du?

Kanske är det inte så konstigt, nu när det är hundraårsjubileum – hundra år sedan Tove Jansson föddes – att mumin uppmärksammats på olika håll. Men jag hittade i alla fall till moomin.com och blev fanmedlem då. Och så kom det sig att jag beställde hem lite muminprylar, däribland brevpapper – som jag skrev på och skickade iväg till Hanna. Och vips så fick jag svar och vips så träffades vi, och vips så var det inte längre bara tomt prat det där att vi skulle hålla kontakten efter kursavslutet!

När jag läste Farlig midsommar kände jag förresten särskilt igen mig i en karaktär: Misan. (Även om det där mumintestet som jag hittade via Facebook sa att jag var Hemulen.) Misan var så känslig och hade så lätt till vemod och melankoli. Om natten grät hon för att hon kände sig som månen, ”alldeles ensam och lika rund”. Jag tyckte att det var rart.

 

En ärlig brevväxling.

 

För förra sommaren, när jag läste en bok som heter Dina brev lägger jag under madrassen: En brevväxling 1971–2002, då insåg jag på allvar det fina med att vara känslig. Dina brev lägger jag under madrassen: En brevväxling 1971–2002 är en äkta brevväxling mellan Astrid Lindgren och en läsare som kom att bli en nära vän, trots att de aldrig träffades i verkliga livet. Sara Ljungcrantz var bara 11 år när hon skrev det första kritiska brevet till Lindgren. Hon sågade ogenerat flera av skådespelarna i hennes böckers filmatiseringar, och passade samtidigt på att själv be om en roll i Den vita stenen. För Astrid Lindgren måste ju ha kontakter, det förstod väl den unga Sara.

Och Lindgren bemötte kritiken lika sakligt och ilsket som om den varit framförd av en vuxen person. Så Sara bad till sist om ursäkt i ett nytt brev, där hon också bekände svårigheter som hon mötte i sitt eget liv. Lindgren svarade, och svarade igen. Hon svarade så många gånger att Sara började undra ”varför en sådan klok och BERÖMD vuxen person” lade ner så mycket möda på henne. Då skrev Astrid Lindgren:

”Du tror – kanske – att jag skriver till dig av t v å n g, men så är det inte. Det är bara till dig jag skriver i nån sån här brevväxling, alla andra får ett brev och sen punkt. Varför skriver jag till dig då? Jo, för att det finns nånting hos dig som jag tycker om, du har en känslighet i dig som jag tror kanske har blivit tillknölad då och då men du har behållit den. Det är typiskt för dig att du erbjuder mig att slippa tvånget att skriva till dig, det visar en omtanke som inte många jämnåriga skulle komma på. Du försöker sätta dig in i hur andra människor känner och jag tycker helt enkelt om dina brev.”

De ärliga och genuina breven fick mig att le, skratta och gråta om vartannat. Efter läsningens slut kände jag mig tvungen att kontakta Sara, som nu hette Schwartz i efternamn, och tacka för den fina och trösterika läsningen. Och det var så lustigt, för hon svarade mig, och en höstdag satt hon plötsligt alldeles bredvid mig här i Norrköping och drack afternoon tea. Det är snart ett år sedan.

Att vi träffades var egentligen en slump, för hon skulle föreläsa i en kyrka här. Men det var en väldigt fin slump och ett möte som jag bär med mig med tacksamhet i sinnet.

 

Originalillustration till Vem ska trösta Knyttet?

 

Den här sommaren hände en liknande grej. Ena stunden satt jag hemma och läste Tove Jansson – och nästa befann jag mig plötsligt i Helsingfors och tittade på hennes konst. Det föll sig nämligen så att jag blev bjuden till Finland för en kusins konfirmation, och samtidigt var min morbror så vänlig att han lät mig besöka både konstmuseet Ateneum och Tammerfors konstmuseum som båda ställde ut Janssons originalverk. Och vilka verk sen! Jag är otroligt fascinerad över hur hon hann med att göra allt; det var verkligen inte bara mumintrollen.

 

På väg mot nya mål. Melinda med Mumin och lilla My.

 

Under vårterminen när jag och Hanna satt på Campusbussen, fram och tillbaka mellan Norrköping och Linköpings universitet, hände det att vi talade om vart vi egentligen var på väg i våra liv. Det är ju lätt att känna sig ensam i sina funderingar ibland, fastän man egentligen sällan verkligen är det. Astrid Lindgren hade till exempel en så pass mörk ådra att hon i dikten ”Om jag vore Gud …” menade att hon skulle dränka alla människor tillsammans med allt det hemska i världen om hon bara kunde. I ett brev till Sara skrev hon:

”Jag tror att du tänker och tycker ovanligt mycket för din ålder, och du stackare, du hör visst också till dem som tar vid sig av andras olyckor och världens nöd och elände. Det gör jag så pass att jag blir helmelankolisk ibland. Vissa tider får man en så skrämmande inblick i hur människor har det, hur ensamt och svårt och eländigt, mest kanske de gamla men förresten i alla åldrar. Och ingen kan man hjälpa, det känns så maktlöst och bedrövligt att inse hur ohjälpligt det är.”

Tänk, att till och med hon kunde känna så – trots att hon berörde så oerhört många med sina böcker.

Jag läste någonstans att det nu är första gången sedan andra världskriget som fler än 50 miljoner människor befinner sig på flykt i världen. Och därför tänker jag att det är extra viktigt med ärliga brev, genuina möten, inspirerande konst, litteratur – och en och annan mumin, förstås.

Text: Melinda Reyes Hiltunen
Foto: Tommy Hermansson och Melinda Reyes Hiltunen

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

LÄNKAR
Studenttidningen Linopressen hemsida 
Mumintestet hemsida
Sara Schwartz hemsida
Salikon förlag hemsida reportage
Konstmuseet Ateneum i Helsingfors hemsida
Tammerfors konstmuseum Mumindalen hemsida