Sfärernas musik. Norrköpings symfoniorkester spelade i Domteatern på onsdagskvällen.

En poetisk ansats i texten

I veckan flyttade Norrköpings Symfoniorkester tillfälligt in i Domteatern på Visualiseringscenter C. Med astronomen Marie Rådbo som reseledare bjöd man publiken på en musikalisk och visuell resa ut i rymden. Mest i parallella spår som aldrig möttes.

Det är en något förminskad symfoniorkester som sitter placerad i det minimala utrymmet mellan stolsraderna och den välvda domen. Närmare bestämt 25 musiker som under ledning av dirigent Christoffer Nobin framför musik av bland annat Bartók, Stravinsky och Bach.

3D-glasögon på krävs för att se djupet i visualiseringen.

När mörkret intagit salongen tar visualiseringen över och till toner av Stravinskys Svit ur Pulcinella möter vi stjärnor, planeter och kometer. Marie Rådbo, universitetslektor i astronomi vid Göteborgs universitet, greppar micken och berättar om kylan, tystnaden och ensamheten därute i universum.

Det finns en poetisk ansats i texten som tyvärr mer och mer övergår till populärvetenskapliga fakta. Visst är det en hisnande tanke att vår galax Vintergatan (på engelska Milky Way) på sikt kommer att slås samman med granngalaxen Andromeda. Redan nu finns ett namn bestämt för den nya galaxen – Milkomeda. Men det berör inte oss nu utan ligger flera miljarder år framåt i tid.

Lika lite berör kvällens föreställning mig. Musiken och den visualiserade rymden kommer aldrig riktigt i närheten av varandra. De följs åt i parallella spår utan att mötas och befruktas.

Det är egentligen inget som är fel. Musikerna är skickliga och i denna kammarorkestersättning framträder varje instrument tydligt. Den visualiserade resan i rymden låter oss komma nära våra kända planeter och uppleva de särdrag som de tillskrivs. Marie Rådbo är kunnig även om hon har ett stolpigt manus.

Sebastian Roos gör en fin tolkning av David Bowies Life on Mars och bidrar med lite mänsklig värme och bräcklighet under den kyliga rymdresan.

Förhållandet mellan musiken och visualiseringen når sällan den magiska sammansmältningen.

Men det räcker inte för att skapa den hisnande känsla som jag sitter och väntar på. Jag saknar dramaturgin – den förlösande sammansmältningen som gör att helheten blir större än delarna. Nu gnisslar det istället mellan delarna och jag känner inget fokus. Tittar jag på musikerna tappar jag bort visualiseringen, och lyfter jag blicken mot domen har jag inte längre kontakt med musiken.

Vid ett enda tillfälle bryts denna status quo – när solisten Johanna Tafvelin syns sväva med sin violin uppe bland stjärnorna. Plötsligt blir det tydligt vilka möjligheter som finns – om man vill se dem och orkar göra något av dem. För det är nog min största invändning till detta samarbete – det har gjorts med vänsterhanden.

Två professionella organisationer som Norrköpings Symfoniorkester och Visualiseringscenter C kan bättre än så här, men då krävs samarbete på riktigt. Nu får jag snarare känslan av att man suttit på varsin kammare utan att tänka på helhetsupplevelsen.

Men trots allt är det ett lovvärt initiativ och det är inte alltid man träffar rätt första gången. Jag ser fram emot fler samarbeten och hoppas att man hittar lite magi där uppe bland stjärnorna.

Text: Felicia Eriksson
Foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

VISUALISERINGSCENTER C, Norrköping

22 oktober 2014
SON i rymden
Norrköpings symfoniorkester
Dirigent: Christoffer Nobin
Reseledare/ciceron: Marie Rådbo
Solister: Johanna Tafvelin violin, Sebastian Roos sång
Projektledare visual effects: Andreas Anglesjö

MUSIK
Stravinsky Sviter ur Pulcinella
Larsson Lyrisk fantasi
Bartók Rumänska folkdanser
Stravinsky Konsert för kammarorkester
Bach Svit nr 3, Air
Bowie Life on Mars (arr Klas Backman)

LÄNKAR
Norrköpings symfoniorkester hemsida Facebook
Visualiseringscenter C hemsida Facebook