Cellon som ett romantiskt hjärta. Solisten Truls Mørk inledde konserten tillsammans med symfoniorkestern med en rad korta stycken av Léon Boëllman, Antonín Dvorák, Aleksander Glazunov och Peter Tjajkovskij.

Cellon som ett romantiskt hjärta

Det var cellisten Truls Mørk och tonsättarna Dvorák och Glazunov som lockade mig till konserten, men det var den nästan sönderspelade Symphonie Fantastique, denna pålitliga stapelvara i standardrepertoaren, som oväntat gav mig tårar i ögonen.

Hector Berlioz ungdomliga, flyhänta symfoni framstod i ett nytt förklarat ljus under Michael Francis ledning. Första satsen, Rêveries, gav mig ingen ledtråd till detta, utan hade sina skiftande humör som en överkänslig tonåring, ungefär som Hector själv, föreställer jag mig. Symfonin är programmusik, självbiografisk. Därav undertiteln ”Episode de la vie d’un artiste”. Men inte utan fantasifyllda utflykter till häxnätter och mardrömmar om hans egen avrättning.

Berliozklockorna – ett inlån från Stockholm där de stora orkestrarna samsas om de två välklingande klockorna. Klangen är så stark att slagverkaren Mattias Orraryd måste bära öronskydd, dessutom står klockorna i ett angränsande rum till scenen, med öppningen på glänt mot scen och salong.

Sats för sats växte symfonin fram ovanligt koncentrerat, med klara linjer, lyster i klangen och en självklar logik i alla små detaljer. Musik i perfekt balans. Un Bal fångade uppmärksamheten med ett kontrollerat berättande, typecastade mjuka harpor som bidrog till dansandet och romantiken på balen. Scene aux Champs inleddes med en dialog mellan en gömd oboe och ett engelskt horn, stilla och sårbart. Violinerna gnistrade efter en stund över det lantliga sceneriet.

Marche au Supplice var fantastiskt medryckande med mycket slagverk, rytm och energi hela vägen till avrättningen, utan att lämna det enkla och klara i tolkningen. De fyra fagotterna (två mer än vanligt) gjorde sig bemärkta även i Songe d’une Nuit de Sabbat, häxsabbaten, men det var de storslagna klockorna som rörde mitt hjärta med sina långsamma, rena toner, och än mer så i kombination med horn, tromboner och trumpeter i varm homofoni.

Det var inte bara jag som uppskattade Michael Francis och symfonikernas arbete: hela publiken reste sig i stående ovationer. Kärleken var påtaglig.

Känsligt spel. Dialogen mellan Truls Mørk och symfoniorkestern ökade  för varje verk.

Det är anledningen till att Truls Mørk och de korta cellostyckena av Léon Boëllman, Antonín Dvorák, Aleksander Glazunov och Peter Tjajkovskij i efterhand hamnar i skuggan. Än mer så på grund av att de är korta. Léon Boëllmans Symfoniska variationer hade en distans mellan cellist och orkester, en orkester som försiktigt, nästan fegt höll sig i bakgrunden.

Hur som helst ökade dialogen mellan solo och orkester för varje verk. Ingen som känner Dvoráks musik blir väl förvånad om jag skriver om cellon som ett romantiskt hjärta i hans Rondo som vinner med ett väl avvägt vemod. Temat är en lugn, folklig melodi, avskalad utan pretentioner.

Glazunov var sin tids uppburna stjärna, om än inte lika känd idag. Temat i trubadurens sång, Chant du ménestrel, var mycket fängslande. Här var det frågor och svar mellan Mørk och SON, som i en talad dialog. Humor och välorkestrerat med fylliga klanger, precis som jag hade förväntat mig. Däremot saknades lite stringens från symfonikernas sida.

I Tjajkovskijs Pezzo Capriccioso dök det plötsligt upp lite brass som saknats under de tidigare verken. Detta verk skrevs en sommar då Peter Tjajkovskij slet med en djup depression, hur han nu lyckades med det? Resultatet är så väldigt trösterikt. Orkesterklangen stor av obesvärade, övertonsrika harmonier. Stråket glödde av en hemtrevlig eld.

Det som är välkänt går att göra nya tolkningar på och bearbeta in i detalj. Samtidigt befinner sig dessa mindre, inte så ofta spelade celloverk i en tradition som är lättillgänglig och som musiker och publik lätt orienterar sig i.

För att göra min poäng tydlig, detta behöver vi med den nya musiken: Spela den ofta, ofta. Gör den välkänd och hemmastadd så att vi någon gång kan börja tala om en NY tolkning av ett verk. Idag är det mycket sällan som ett nyskrivet orkesterverk spelas mer än en gång. Vem hinner då få den relation till den samtida musiken, som vi har till, till exempel, Symphonie Fantastique?

Text: Molly Teleman
Repetitionsfoto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DE GEERHALLEN Norrköping

30 oktober 2014 kl 19
Konsertintroduktion kl 18.30 med Stig Jacobsson
TRULS MØRK
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent Michael Francis
Solist Truls Mørk cello

PROGRAM
Boëllman Symfoniska variationer
Dvořák Rondo
Glazunov Chant du Ménestrel
Tjajkovskij Pezzo Capriccioso
Berlioz Symphonie Fantastique ”Episode de la vie d’un artiste”

LÄNKAR
Truls Mørk info Facebook
Norrköpings symfoniorkester hemsida Facebook