Now I wanna be your dog. Morgan Hellman tillsammans med Peking Punk.

… och alla är unga och vackra och dansanta

Om Dynamo föreställde fritidsgård i går så är det ålderdomshem i dag – medelåldern har höjts cirka 30 år. Men punkare blir ju aldrig gamla; här råder fortfarande jävlaranamma, och frampå kvällen blir det pogodans.

– Det var en historia som behövde berättas. Akademikerna Philip Lalander och Jonas Qvarsebo svarade på Mats Granbergs frågor om boken Punk i Peking.

Kvällen börjar nog så stillsamt med utfrågning av författarna Philip Lalander och Jonas Qvarsebo, vilkas bok Punk i Peking släpps denna lördagskväll. Utfrågare Mats Granberg, NT:s kulturredaktör, undrar vad som fick dem att skriva boken.

– Det var en historia som behövde berättas, säger de. Och om ingen annan gjorde det, så var de tvungna att göra det.

Bägge är nu bosatta i Malmö, där Philip är professor i socialt arbete vid Malmö Högskola, och Jonas är lektor i utbildningsvetenskap vid densamma. Boken tog två och ett halvt år att skriva, berättar de.

Så får vi en del exempel från boken, men jag väntar med det. En recension kommer så fort jag har läst den.

Country? Ja, han envisas med det nuförtiden, han Morgan Hellman.

Morgan Hellman inleder kvällens musik med att envisas spela country. Han gör ju det numera. Det är inte som på den tiden han drev punkbandet Bad Bones. Men det är både trevligt och bra och en mjukstart på musikkvällen.

Så småningom äntrar bandet Peking Punk scenen med författarna i huvudrollerna. Philip spelar bas och Jonas trummor. Eller snarare: det är Fippe och Qvarse som är tillbaka och chocköppnar med Sex Pistols Pretty vacant! Tompa, alltså Thomas Kindblad (tidigare Peking SS), sjunger. Johan Söderman vet vad han gör med gitarren. Så blir det Ramones Blitzkrieg bop. Och på den vägen är det. Punkklassikerna avlöser varandra. De kör förstås sina egna låtar, från tidigt 1980-tal. Och från i dag! Jag glömmer bort gikten och dansar.

Mogge återkommer och vill vara vår hund. Bandet rockar lika hårt som publiken. Svetten stänker och nån hoppar på mitt nageltrång. Undrar om det var samma punkare som på Ebba Grön-konserten 1979? Troligen. Jag är lika glad ändå och dansar vidare på ett ben.

Även om jag aldrig var punkare (och bara bodde i Norrköping till och från mellan -79 och -82) så är det som att gå på en klassåterträff. Jag träffar vänner jag inte har sett på 20 år. På 30 år! Och alla är unga och vackra och dansanta.

Peking Punk. Med Fippe på bas och Tompa vid micken.

Återväxten verkar också god. Jag pratar med ett ungt skinhead som flyttat till Norrköping för att få vara den han är. I byn i Norrland var det kört, men här får han finnas. Det berättar han för oss två medelålders långhåriga män. Vi får finnas tillsammans. Den här toleransen får mig att minnas varför jag lämnade Oxelösund 1979.

Den 6 december kommer evenemanget att upprepas i Malmö. Där bor det många utflyttade Pekingpunkare. Rock on!

Text: Michael Strandhed
Foto: Annika Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DYNAMO Norrköping

15 november 2014
Punk i Peking/Peking Punk
Boksamtal och konsert

LÄNKAR
Peking Punk Facebook
Punk i Peking NT
Från kvällen YouTube 1 YouTube 2   FacebookVideo 1 FacebookVideo 2
PekingPunk i Malmö FacebookEvenemang